Rikard Norling om att göra sig förstådd

Med uttalandet »Du är vacker som få!« till en kvinnlig TV-reporter startade han en debatt om vad man får och inte får säga till en journalist. Själv vet han att hans sätt att uttrycka sig inte går hem hos alla, och att han kan framstå som luddig och »lite smått korkad«.

Hur förbereder du ett »pep talk« inför en match?

– Jag planerar dem mer och mer. Jag ser det som ett skådespel. Det gäller att få ihop det man vill ha sagt med ett kroppsspråk, ordval och uttryck som engagerar spelarna. Jag stämmer också av med vår mentala coach. Han har ofta tankar på hur jag kan motivera laget, utifrån hans samtal med spelarna.

Så dina metaforer är genomtänkta?

Annons

– Nej. Och jag vet att de kan bli skitdåliga ibland. Men jag vågar och försöker i alla fall. Det är som när man lär sig nya språk. Det är lite pinsamt och man är rädd för att misslyckas. Men jag vågar, även inför match.

Vilken av följande är du mest nöjd med: »Vi vill se oss själva blomma, inte på något sätt hälla giftigt medel på deras blomma för att vinna«, »Alla är nyckelspelare, alla får symbolisera den här nyckelringen som nyckeln hänger på« och »Plötsligt hade jag fått en extra ryggkota till«?

– Alla är bra på sitt sätt! Men ryggkotan var fin, den är bland de bästa jag levererat.

Vad betydde den då?

– Att jag var stolt över att ha blivit utvald som MFF:s nya tränare.

Du har varit i Malmö ett tag nu. Känner du dig trygg här?

– Ja… Men om två, tre år, när jag fått det genuina förtroendet från malmö­iten, kommer det att kännas ännu bättre. Då kan jag dra till med världens Stockholmsslang och prata om min gamla klubb utan problem. För då kommer malmöiten ändå veta att jag är här med hela min själ.

Det låter jobbigt, att hela tiden tänka på hur man är.

– Jag ser det som en intressant utmaning. Hur kommer jag runt saker jag inte riktigt vill gå in på? Hur luggar jag bort en journalist som vill prata om saker som jag inte vill prata om?

Tycker du att det är kul att snacka med media?

– Under min tid i AIK var jag livrädd för att ta del av vad som skrevs. Det handlade nog om att jag inte var tillräckligt trygg och säker i mitt ledar­skap. I dag känner jag annorlunda. När jag pratar med en journalist tänker jag att jag har den mest passionerade MFF:aren under min ena arm, och en spelare under den andra. Om jag snackar skit om en spelare med dig, för att det är bra för vårt samtal, så vet jag att jag kommer att få ett helvete med min relation till spelaren dagen efter.

Du pratar inte med spelarna efter en match?

– Jag håller aldrig något kollektivt samtal. Det är för mycket känslor inblandade. Däremot måste jag prata med media och då tänker jag väldigt mycket på hur jag för mig. Det som står i tidningarna dagen efter är den första kommunikation som jag har med spelarna, och därför ser jag alltid till att tacka dem. Har vi åkt på en riktig tjottablängare på planen är det viktigt att det jag sagt till tidningarna inte slår ner spelarna i skoskaften igen.

Ditt favoritord är »stolthet«.

– Nej, »förståelse«. Passande, va? Det är viktigt för mig att veta vad som är viktigt för andra människor. Som nu, när du intervjuar mig. Jag vet vad du är ute efter och försöker nu hjälpa dig.

Annons

Tack. Efter 1–4-förlusten mot Zagreb sade du: »Signalerna kunde varit tydligare till spelarna.« Var du för flummig, menar du?

– På sätt och vis. Men att säga så är också ett sätt för mig att göra det l­ättare för spelarna att gå vidare. Då kan de liksom: »Aha, det var den där jäkeln som inte var tillräckligt tydlig.«

Ibland blir det ju ändå fel, som när du sa »Du är vacker som få!« till Amanda Fredin.

– Jag har mitt sätt att uttrycka mig. För att kunna vara positiv och sprudlande i sitt språk måste man släppa på sig själv. Jag vet att det kan bli fel i­bland och det tar jag med i beräkningen.

Hur reagerar din fru på ett sådant uttalande?

– Hon vet hur jag är. Om jag tycker att något är vackert så säger jag det. Om det så är en man, en kvinna, en ny frisyr eller ett fotbollsanfall. Min fru tänker nog snarare: »Jaja, det är som det är, de känner inte dig.« Men många blir irriterade och undrar varför jag pratar om stubbar och mingel istället för att säga: »Några gillar lugn, andra gillar stim.« Folk tycker att jag verkar pundig och lite smått korkad.

Känner du dig missförstådd?

– Nej, jag har snarare en förståelse för dem. Ibland är jag luddig. Det blir så eftersom jag använder språket samtidigt som jag tänker. Jag försöker förklara en poäng som jag kommer till senare. Det gör att många tror att det första jag säger är viktigt, när det egentligen bara är blaj.