Dina lagkamrater kallar dig »Bonden«?
– Tydligen hade Denni Avdić den stämpeln tidigare. Han är från Huskvarnatrakten. Det var väl det bonnigaste de kunde ha i det här omklädningsrummet. Sedan kom jag.
Hur bonnig är du?
– Egentligen är Bengtsfors inget bondställe. Åker du utanför byn finns det stora åkrar och många djur, men just Bengtsfors är ju stan hemma.
Efter två års försök i BK Häcken flyttade du 2012 hem till Dalsland och division fem. Varför?
– När jag var utlånad till FC Trollhättan i ettan tappade jag motivationen och var ganska nere. Var fotbollen verkligen värd all tid? Jag behövde känna trygghet, hitta på grejer med mina vänner, vara nära familjen och bara spela med min moderklubb för att det var kul.
Såg du det som slutet på din fotbollssatsning?
– Inte helt. Det låter kanske konstigt att byta Allsvenskan mot femman med tanken att man ska tillbaka, men det fanns alltid i bakhuvudet. Om suget återvände skulle jag ge det en ny chans.
Det dröjde fyra år.
– Oddevold ville ha mig redan när jag lämnade Häcken och jag tackar dem evigt för att de aldrig gav upp hoppet när jag tre år i rad svarade: »Nej, jag vill inte riktigt i år heller.«
Många division fem-spelare hade nog hoppat på en division ett-klubb även om det inte kändes helt hundra.
– Det var så skönt att bara få njuta och slippa känna mig instängd i fotbollsvardagen. Nu upplever jag inte det, men i tonåren kunde jag tänka: »Jaha, polarna ska ut, men jag har ju match i morgon, så jag måste stanna hemma och dricka vatten.« Jag var inte riktigt mogen för den proffsiga elitmiljön. Som division fem-spelare kunde jag skippa en träning ibland eller dra på semester.
Hur visste du när du var redo att satsa igen?
– De två sista säsongerna var vi bottenlag i fyran och när vi åkte ur kände jag att det var dags. Då var jag 24. Men det blev rätt tufft alltså. Jag fortsatte att jobba heltid på industrin i »Dalslånge«.
Dalslånge?
– Dals Långed, ett par mil söder om Bengtsfors. Jag gick upp kvart över fem, knegade, körde nio mil till Uddevalla, tränade och var hemma vid nio. Sedan stod jag varje söndag och lagade matlådor inför veckan. Eller … inte varje söndag. Jag fick hjälp av mamma och farmor.
I februari mötte ni AIK i Svenska cupen. Visste du vad som stod på spel?
– Nej, men jag såg det som en stor chans att visa upp mig. Även om AIK möter ett division ett-lag som de bara ska slå följer de ju matchen. Om någon i motståndarlaget sticker ut kanske de reagerar?
När fick du höra om AIK:s intresse?
– Jag hade läst att de kanske skulle värva någon efter Jesper Nyholms benbrott. Då hade jag inte en tanke på att det skulle bli jag. Fyra dagar innan transferfönstret stängde ringde min agent. Först trodde jag inte på det: »Vem är det som driver med mig?« Vad fan ska man säga när någon ringer och säger att det kan bli AIK?
Hur var din första dag med laget?
– Jag fick nästan nypa mig i armen när jag kom in i omklädningsrummet. Där satt spelare som varit utlandsproffs, kända namn överallt. Sådant är stort för en grabb från Bengtsfors, vet du. Men jag försökte bara gå in positivt i hela grejen.
Det låter lättare sagt än gjort.
– Jag hade inget att förlora. Min inställning var: »Nu jävlar ska det smällas på!« Även om jag kommer från division ett kan jag smaska på och ta för mig. Sedan trodde jag faktiskt att det skulle vara en hårdare jargong innanför AIK-väggarna. Men det är väldigt familjärt här.
Och färre matlådor?
– Nej. Jag brukar ta med lådor från Karlberg och värma på kvällen. Jag lagar inte mycket själv, när vänner är på besök blir det restaurang. Inte det flottaste stället, vi går ut och har det gott bara. Allt behöver inte vara »wow«.