Du kommer från Jakobstad i Finland, en stad med knappt 20 000 invånare. Hur var det att växa upp där?
– Vi var ett grabbgäng som hela tiden hängde på fotbollsplanen. Det var vår uppväxt: vi gick i skolan och sedan spelade vi fotboll. Utomhus på somrarna och i en inomhushall om vintrarna. För mig var det rena drömmen. Och för alla i skolan var jag »Simon – han som spelar fotboll«.
Du var tidigt en omtalad talang?
– Kan man väl säga. I tolvårsåldern blev jag inbjuden att spela med Liverpool och åkte dit tre gånger. Det var en stor grej för mig. Jag fick mäta mig med spelare som höll en helt annan nivå. Men hemma var det också många som sa »han har hybris« och sådant. Man kunde nästan känna avundsjuka från vissa håll.
När du var 15 skrev du ditt första proffskontrakt med FF Jaro och året senare blev du den yngsta målskytten i Tipsligans historia.
– Det var inget speciellt, jag fick en passning i sidled och bredsidade bollen i mål. Men det blev mycket skriverier ändå. Ledarstaben var tydlig med att »det här är en talang med fötterna på jorden som har mycket att lära sig«.
Fick du inte ens lite hybris?
– Jag tänkte bara: »Du är i finska ligan, du är inte ute i Europa.« I ungdomslandslagen har jag sett många som trott att de var bättre än vad de egentligen var. Många håller inte ens på med fotboll i dag – de fick börja studera istället. Det gäller att hela tiden gnugga på och inte bli nöjd. Inte ens när man är ute i Europa.
Åtvidaberg, dit du lånades 2014, ligger visserligen i Europa men …
– Sista året i Jaro åkte jag på en fotskada och var borta i ett halvår. Udinese och flera belgiska klubbar hade varit intresserade av mig, men de försvann i och med skadan. Jag kände att jag behövde ett miljöombyte och då var »Åtvid« så fina att de ville plocka in mig.
Din andra säsong åkte ni ur Allsvenskan. Men du krönte din tid med det där »skorpionmålet«, som fortfarande vevas om och om igen.
– Det var ett fint avslut på min tid där, men själva målet var betydelselöst. Det hade gärna fått betyda något för klubben. Dagarna efter dök det upp överallt på Instagram och reportrar från hela världen ringde mig.
Du nominerades till priset för världens snyggaste mål, tillsammans med Messi och Neymar. Kändes det konstigt när du nyss åkt ur serien?
– Jag är väldigt stolt över målet och vart det tog sig. Men man måste förstå innebörden: det var bara ett mål! Jag var inte med på listan med Messi och Neymar för att jag spelade i årets lag. Jag brukar säga att jag hellre hade varit känd som killen som gör 20 mål än som killen som gjorde det där målet. Nu har det blivit: »Simon Skrabb, han som bara gör snygga mål.« Och det stämmer ju inte.
Efter Åtvidaberg flyttade du till Gefle – och åkte ur Allsvenskan igen.
– Det var min hittills bästa säsong. Men laget går först och vi hade det väldigt jobbigt. Det var mycket snack hela tiden om hur vi skulle vända trenden. Det är det vi gör, vi fotbollsspelare: pratar om fotboll och allt som har med det att göra. Varje dag.
Nu har du kommit till topplaget IFK Norrköping. Föredrar du en bättre omgivning eller är fotbollslivet behagligare som stor fisk i en liten damm?
– Man kan inte utvecklas om man inte söker sig till bättre omgivningar. Här är det hög kvalitet på varje spelare och hårdare träningar. Jag måste vara på topp varje dag och prestera på ett helt annat sätt, och det tror jag förbereder mig på att ta ännu ett steg.
När du mottog priset för Årets mål 2015 var alla upptagna med att diskutera Andreas Isakssons utnämning till bästa målvakt och Therese Sjögrans uteblivna hyllningsfilm. Ingen journalist pratade med dig.
– Det minns jag inte. Men att de var mer inriktade på Andreas Isaksson än Simon Skrabb är väl inte så konstigt?
Du gillar inte att ta plats?
– Jag vill att folk ska känna att jag är någon som går att lita på, som inte svävar iväg och blir svår att få kontakt med. Jag har också drömmar, och har haft det sedan jag var liten. Men man måste förstå att det behövs mycket jobb.
Är rädslan att uppfattas som märkvärdig typisk för det svensktalande Finland?
– Det är väl det som ni svenskar kallar »jante«? Den tror jag finns överallt. När jag är hemma i Jakobstad kan vissa av dem som pikade en i ung ålder komma fram på stan och säga: »Simon, vad kul att det går bra för dig!« Ibland får man vänta på att stå i centrum. Det är inte mer med det.