Du utmanar ofta en-mot-en för att bryta igenom försvaret. Var kommer modet ifrån?
– Det är något som finns i mig. Jag ska bara fram och förbi! Dessutom har jag med mig en del från när jag spelade handboll. Där var jag inte den som ville skjuta utifrån, nej, jag gillade att gå på genombrott. Jag tog mig in i luckor mellan försvararna och tryckte mig fram för att sätta bollen. Jag älskar fortfarande att göra mål. Det spelar ingen roll om vi leder stort, ligger under eller om målet är helt avgörande – det är alltid det roligaste jag vet. Det var väl därför jag blev anfallare. Jag vill vara där framme, där saker händer.
Var du målinriktad redan som barn?
– Fotbollsplanen låg precis bredvid vårt hus i Vadstena. Pappa var tränare för min tre år äldre bror Oscar och jag hängde på. Sedan, när jag var sex, sju år, började jag spela i ett flicklag, men jag hade inte en tanke på landslag och sådant. Det var först när jag kom till Linköping 2013 som det blev mer på allvar. Då var jag 16 år och det var inte lätt att få ihop allt med träningen, skolan och resorna mellan Vadstena och Linköping. Pusslandet höll på att ta knäcken på mig, men efter studenten har jag kunnat fokusera mer på träningen och hunnit i kapp mig själv. Nu har jag flyttat till Linköping och slipper pendla.
