Om inte dörrmattan varit avslöjande nog hade den blå resväskan med klistermärken i hallen kanske räckt. I lägenheten, en kort promenad från Bravida Arena på Hisingen i Göteborg, hälsar 74-åriga Margareta Lindgren välkommen. Hon presenterar sig som »Maggan«. Margareta var det längesedan någon kallade henne. Utsikten från ettan är klassiskt göteborgsk: en blå Volvoskylt till vänster och kranar i fjärran. Bland familjefotografierna på barn och barnbarn hänger en blåvit fotbollssko, flaggor och änglar. Över sängen, bäddad i blått och vitt: halsdukar och en tavla med texten »Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar«. I bokhyllan vilar Torbjörn Nilssons självbiografi och på köksbordet står två fyllda kaffemuggar med IFK Göteborgs emblem på. Hon pekar på skon på väggen och säger att det är »Tobbes« guldsko från 2007.
– Jag var publikvärd på matchen mot Trelleborg och när domaren blåste av sprang jag in och firade, trots att jag egentligen inte fick. Plötsligt kom skon flygande och jag hoppade upp och fångade den.
Det är årets sista allsvenska vecka och om tre dagar avslutar IFK Göteborg en misslyckad säsong borta mot Örebro. Poya Asbaghis lag säkrade kontraktet först i den 28:e omgången men trots att spelet har svajat och publiken svikit har Maggan alltid varit där. Hon har sett en sportchef sparkas och en assisterande tränare degraderas. Hon var på plats i Uppsala när laget tappade en 2-0-ledning till förlust. Hon stod på Kommandobryggan på Gamla Ullevi när supportrarna krävde svar från spelare och tränare efter hemmaförlusten mot Sirius. Trots att det kan koka inombords skriker Maggan aldrig något argt efter spelarna.
Allsvenskans stora hjärta 2018
