»Hit med en klibba. Blåvitt är här!«

Inte alla förtidspensionerade 74-åringar orkar åka land och rike runt under en säsong då laget i ens hjärta ständigt bjuder på besvikelser. Men »Maggan« är inte som andra.

Om inte dörrmattan varit avslöjande nog hade den blå resväskan med klistermärken i hallen kanske räckt. I lägenheten, en kort promenad från Bravida Arena på Hisingen i Göteborg, hälsar 74-åriga Margareta Lindgren välkommen. Hon presenterar sig som »Maggan«. Margareta var det längesedan någon kallade henne. Utsikten från ettan är klassiskt göteborgsk: en blå Volvoskylt till vänster och kranar i fjärran. Bland familjefotografierna på barn och barnbarn hänger en blåvit fotbollssko, flaggor och änglar. Över sängen, bäddad i blått och vitt: halsdukar och en tavla med texten »Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar«. I bokhyllan vilar Torbjörn Nilssons självbiografi och på köksbordet står två fyllda kaffemuggar med IFK Göteborgs emblem på. Hon pekar på skon på väggen och säger att det är »Tobbes« guldsko från 2007.

– Jag var publikvärd på matchen mot Trelleborg och när domaren blåste av sprang jag in och firade, trots att jag egentligen inte fick. Plötsligt kom skon flygande och jag hoppade upp och fångade den.

Annons

Det är årets sista allsvenska vecka och om tre dagar avslutar IFK Göteborg en misslyckad säsong borta mot Örebro. Poya Asbaghis lag säkrade kontraktet först i den 28:e omgången men trots att spelet har svajat och publiken svikit har Maggan alltid varit där. Hon har sett en sportchef sparkas och en assisterande tränare degraderas. Hon var på plats i Uppsala när laget tappade en 2-0-ledning till förlust. Hon stod på Kommandobryggan på Gamla Ullevi när supportrarna krävde svar från spelare och tränare efter hemmaförlusten mot Sirius. Trots att det kan koka inombords skriker Maggan aldrig något argt efter spelarna.

Allsvenskans stora hjärta 2018

Tilldelas 74-åriga IFK Göteborg-supportern Margareta »Maggan« Lindgren. För att hon under en turbulent säsong ändå tog sig till varenda läktare, hemma som borta, för att visa sin kärlek till ett lag som mest gav besvikelser tillbaka.

– Alla spelare som springer in på Ullevi har ett hjärta. De gör sitt bästa och ibland kan de inte bättre.

Hon har missat fem matcher på 15 år och den här säsongen har hon varit på plats på samtliga. Emil Salomonsson är hennes stora favorit, »även om han inte varit så bra som han kan i år«.

Snart ska hon rama in den bild som fotografen Kenta Jönsson fångade på henne och Emil när de tröstade varandra efter 0–2-förlusten mot Djurgården i slutet av oktober.

 

De flesta Blåvittanhängare i Maggans ålder följer laget från Gamla Ullevis sittplats och kan hämta styrka från svunna framgångstider när dagens upplaga blir utspelade av Allsvenskans topplag. Inte Maggan. Hon föredrar ståplats och hon höll inte ens på laget när Uefacupgulden bärgades på 80-talet. Hon var inte heller med under det framgångsrika 90-talet. Det brinnande intresset väcktes först 2004.

Maggan är uppvuxen bland kullersten och trähus i stadsdelen Haga, långt innan området gentrifierades och Håkan Hellström flyttade dit. Dialekten är så bred att ingen kan ta miste på att det är Göteborg hon kommer ifrån. Efter nästan 30 år som truckförare på Pripps sjukskrevs hon 1998. Nacken hade tagit skada och hon återvände aldrig till bryggeriet. Utan någonting att göra blev hon rastlös och behövde hitta ett nytt intresse. I ett par år hade hon följt med och kört sin yngsta son till fotbollsträningar och matcher. En miljö hon trivdes i.

– Men så kom han hem en dag. »Mamma, jag vill sluta med fotbollen«, sa han. Inombords skrek jag och tänkte: »Vad fan ska jag göra nu då?« Jag mådde ju bra av att följa med och titta. Men till slut svarade jag: »Självklart, det är ju din kropp«. 

I närheten av hemmet låg Ruddalen, där Västra Frölunda spelade allsvensk fotboll.

– Folk går ju hem och sätter sig och stendör när de går i pension, men jag ville inte vara still. Jag behövde något att göra och helt plötsligt hjälpte jag till som materialare.

Efter ett bråk med huvudtränaren Reine Almqvist lämnade hon Västra Frölunda.

– Vi har löst det nu, men familjen går först, säger hon utan att vilja utveckla det ytterligare.

Annons

Maggan pratar snabbt och mycket. Det finns så många historier som vill ut att kaffet i den blåvita koppen blir kallt. På något sätt, »kanske med hjälp av Sonny Carlsson«, fick hon möjligheten att vara publikvärd på IFK Göteborgs matcher.

Just Sonny Carlssons namn dyker upp flera gånger när Maggan pratar. Sonny har varit med och arrangerat blåvita läger för ungdomar i snart 20 år.

– Maggan är av den gamla skolan, säger han. En kulturbärare och föreningsmänniska som inte kommer fram längre. Hon har hjälpt mig att smöra mackor och sett till att ungarna får mat på våra samlingar.

Maggan har hjälpt till med läger, varit publikvärd, överraskat barn på barnsjukhuset utklädd till maskoten Lejonet och jobbat med visitationen på hemmamatcherna. I drygt tre år hjälpte hon dessutom till på Änglagårdsskolan. Där arbetar förre landslagsmannen Niclas Alexandersson med att instruera ungdomar på fotbollsplanen.

– Hon var klassmormor hos oss, säger Alexandersson. En oerhört varm människa, med ett stort hjärta. Händer det någonting med fotboll och IFK Göteborg så kan man räkna med att Maggan ställer upp. Det är imponerande hur hon följer med och alltid finns där. Jag undrar hur hon skulle klara sig utan IFK Göteborg.

Eller så vänder man på frågan: Hur skulle IFK Göteborg klara sig utan Maggan?

Klockan är halv åtta på söndagsmorgonen när Maggan lunkar fram på Drottningtorget med axlarna uppdragna och huvudet nedsänkt. Hon har inte sovit något i natt, det gör hon aldrig innan bortaresor. Hennes långa svarta kappa och mörkblå IFK-mössa skyddar mot regnet som faller över Göteborg. Det är en halvtimme kvar tills Kungälv Hockeys buss ska ta 35 supportrar till den för tabellen betydelselösa matchen i Örebro.

– Jag vill ha min plats i bussen så jag är alltid här i tid, säger hon efter att glatt ha hälsat på de supportrar som huttrar utanför Posthotellet.

När chauffören öppnar framdörren är hon först in och kastar sig in på dubbelsätet precis bakom bussens bakre dörr. Hon trycker upp sin jacka på hatthyllan och visar glatt upp sin mörkblå tröja. På ryggen står det »Maggan on tour«. De senaste åren har hon inte åkt lika mycket på supporterklubbens arrangerade resor som tidigare. Istället har hon hyrt minibuss eller lånat en bil. Men till årets sista bortaresa har hon fått sällskap av sin gamla parhäst Eva Mattsson, 62 år. Eva slår sig ner bredvid Maggan och redan innan bussen rört sig en meter pratar de i mun på varandra.

– Jag har inte med mig någon regnjacka, säger Maggan. Det är så jävla kallt så det fick bli termobyxor, vinterjacka och den här istället.

Maggan pekar på en tunn – givetvis blå – regnponcho.

Eva har satt på sig underställ och efter en snabb blick mot bussens fönster inser båda att de valt rätt. Regnet vräker ner.

– Du, Eva! Fan vad jag kommer sakna de här resorna. Det är nog bra med en paus nu, men det tar väl bara två veckor innan man är laddad för en ny säsong.

Maggan är navet på bussen. Tofsen på hennes mössa är inte still en sekund. Hon har hälsat på alla resenärer, sett till att få en kram från de hon känner och försöker vara med i varenda samtal som förs. När en man några platser bort ställer sig upp för att försöka slå på musik från en bärbar högtalare hojtar Maggan:

– Sätt dig ner, Hansson! Jag bröt två revben när jag åkte buss för några år sedan. Chauffören bromsade och jag flög in i ett säte. Jag tänker bara på din hälsa. Och jag vill höra Pärleporten!

Anekdoterna duggar tätt och det märks att gänget som nu sitter och skrattar har rest tillsammans många gånger tidigare.

– De har blivit som en familj, säger Maggan. Jag och Eva lärde känna varandra när jag jobbade i visitationen på Nya Ullevi. Hon åkte alltid med mig i minibussen förr, men hon har behövt jobba så mycket i år. Det är hårt att vara bambatant.

Strax innan elva på förmiddagen stannar bussen för tidig lunchpaus i Laxå. Maggan står klar i trappan redan innan chauffören har parkerat. Men inte för att stå först i matkön utan för att hinna sätta upp blåvita klistermärken på elskåp och lyktstolpar.

– Hit med en »klibba«. Blåvitt är här!

Foto: Joakim Forsell

När hon klistrat färdigt minglar Maggan runt bland medresenärerna istället för att beställa mat. Hon äter sin medhavda matsäck i bussen. Ett par mackor med smör och en burk bubbelvatten.

Fyra yngre killar har piggnat till efter matstoppet och när bussen är på väg in i Örebro tar de ton: »Vem fan vill bo i Örebro? Vem fan vill bo i Örebro?«

Maggan har aldrig sett killarna tidigare och vill skoja lite. Hon sträcker upp sin IFK-tatuerade högerhand i luften och meddelar ironiskt att hon hade kunnat tänka sig det. Sekunden senare svarar killarna, till Maggans förvåning: »Maggan vill bo i Örebro! Maggan vill bo i Örebro!«

 

Drygt femhundra bortasupportrar har rest till Behrn Arena för att tacka av sitt lag. Precis som i bussen är det kramar och kindpussar till höger och vänster. På läktaren tar Maggan plats vid det främre räcket. Där knyter hon fast sin ljuslila påse med ombyte framför sig, slänger upp högerbenet på staketet och sjunger med i ramsorna. På planen gör IFK Göteborg tidigt 1–0 och spelet ser ovanligt bra ut för att vara 2018. Luggen sticker fram under mössan och slår mot pannan samtidigt som hon vevar armen i takt till läktarsången. Plötsligt slutar hon. Bortaklacken är igång med en ny ramsa.

– Jag vägrar att sjunga med i hatramsorna, säger Maggan. Vadå hata Gais? De är ju inte ens här. Jag är här för att älska Blåvitt, inte för att hata någon annan.

Den 17-årige anfallaren Benjamin Nygren gör två av målen när IFK Göteborg avslutar säsongen med en 3–1-seger. Efter matchen kommer spelare och ledare, iklädda T-shirts med texten »Tack för att ni finns«, fram och tackar supportrarna. Maggan ropar efter Emil Salomonsson. Hon vill säga tack för i år till sin favorit. Men folkmassan är tät och hon får inget gehör. Istället promenerar hon bort mot toaletten. Termobyxorna måste av innan hemresan. När hon kommer ut ser hon hur Salomonsson som ensam spelare fortfarande står kvar framför bortasupportrarna. Hans kontrakt är på väg att gå ut och för säkerhets skull tackar den blåvita massan av honom ordentligt. Maggan ser en lucka, bestämmer sig för att ge det ett sista försök, springer fram till en grind och skriker för full hals:

– EMIL! EMIL! EMIL!

Den här gången hör han henne och på vägen fram till Maggan flinar högerbacken och ropar högt så att alla hör:

Annons

– Vad fan, Maggan!? Min sambo kommer att bli avundsjuk så mycket som vi kramas numera.

Novembermörkret ligger kompakt över Örebro. Det har börjat regna igen. IFK Göteborg har slutat elva i Allsvenskan, den sämsta placeringen sedan Maggan började följa Blåvitt. Men hon ler när hon med Eva i ena handen och den ljuslila plastpåsen i den andra, promenerar den korta biten från Behrn Arena till bussen.