Mohammed Ali Khan

Inför säsongen 2013 ville f­jolårstvåan BK Häcken knipa guldet. Det gick inte alls. För lagets kapten blev det ändå året som förändrade hans liv.

Frölundaskolans rektor Hans-Åke Norrby visar vägen till aulan, trots att det egentligen inte behövs. Eftersom dagens gäst är en före detta elev på skolan är han väl bekant med lokalerna, och på träbänkarna i aulan har han suttit många gånger tidigare och tittat på Luciatåg, applåderat uppträdanden och lyssnat på inbjudna föreläsare. I dag ska han själv tala. Mohammed Ali Khan går upp på scenen, får en mikrofon av Hans-Åke och blickar ut över aulan. Än så länge är det bara hans fru Fermisk som sitter där.

– Ett, två, ett, två. Hallå, hallå. Hörs det där bak?

– Det hörs för bra, svarar Fermisk. Måste du verkligen ha mikrofon?

Annons

– Blir det för opersonligt?

– Kör utan. Du har ju så fin röst. Hur kommer det sig att du inte är nervös, förresten?

– Vem har sagt att jag inte är nervös? säger Mohammed och ler.

Hans-Åke Norrby förklarar att aulan nästintill kommer att bli full. Niorna är på utflykt under eftermiddagen, men för alla sjuor och åttor är det obligatorisk närvaro.

– Det är så bra att du är uppväxt här i Frölunda också, säger rektorn. Våra ungdomar behöver verkligen positiva förebilder. Nej, ska vi gå ut och se om vi kan hämta in klasserna?

I korridoren utanför aulan stojar elever omkring. På väggarna trängs förmaningsskyltar som »Ingen boll inomhus« med lappar och affischer som eleverna själva har satt upp. Mittemot ett upptejpat arbete om Pythagoras sats kan man läsa »Dagens dikt«. Bredvid dikten har någon, med stora bokstäver, skrivit: »ALLA SKA LYCKAS!«

Hans-Åke öppnar dörren till aulan och snart har de tomma stolarna fyllts av högljudda elever. En lärare, som troligen inser att det kommer att ta någon minut innan det blir tillräckligt tyst för att Mohammed ska kunna börja prata, kliver fram och hälsar.

– Tjenare, säger han glatt. Det var längesen. Hur var det i Australien?

– Australien?

– Var du inte där och spelade landskamp nyss?

– Jaha, nej. Jag var i Beirut och spelade med Libanon mot Kuwait. I förrgår var det. 30 000 på läktarna. Matchen slutade 1–1.

– Vad roligt, säger läraren. Libanon alltså?

– Ja, alltså, säger Mohammed. Sverige är ju mitt land. Men min mamma drömde alltid om att jag skulle dra på mig Libanons landslagströja. När hon dog i våras bestämde jag mig för att göra det, för att hedra henne.

Läraren nickar allvarligt och klappar Mohammed på axeln. Hans-Åke meddelar att det är dags. Bänk­raderna är fyllda och rektorn harklar sig:

– Okej, alla! Om man ska lyckas här i livet är det jätte­viktigt att man har mål framför sig. Och före­bilder. I dag ska ni få lyssna på någon som kommer från det här området, och som faktiskt har tagit sig någonstans. En stor applåd för – Mohammed Ali Khan!

Annons

Eleverna klappar händerna och busvisslar när Mohammed med sin vaggande gångstil tar sig fram till mitten av scenen.

– Hej på er! säger han högt. Jag heter alltså Mohammed Ali Khan, ibland har jag fått höra att det inte är världens snällaste namn.

Publiken skrattar.

– De flesta kallar mig »Mak«. Jag spelar fotboll med BK Häcken i Allsvenskan och med Libanons landslag. Jag har en fru som heter Fermisk och två döttrar: Donya och Diana. Jag är 24 år gammal, för några månader sedan var jag 27.

Han gör en konstpaus och väntar in reaktionen.

– Vadå 27? hörs på bred göteborgska från en av de främre bänkraderna.

Mak ler. Han inser att det fungerade, han har fått samtligas uppmärksamhet.

– Jag ska förklara, säger han.

Allsvenskans stora hjärta

Offsides motivering:
För ett outtröttligt engagemang såväl på som u­tanför planen under ett omvälvande år då ingen egentligen hade kunnat kräva någonting alls.

Mohammed Ali Khan har åtta syskon. De äldre är födda i Libanon, de yngre i Göteborg. Innan de bosatte sig i Sverige 1991 bodde familjen under en tid i tyska Gelsenkirchen, men Mak minns ingenting av det. Han kommer heller inte ihåg dagen då familjen kom till flyktingförläggningen i Göteborg. Fram till i år visste han knappt hur hans föräldrar hade haft det i krigets Libanon på 1980-talet. Han var osäker på hur öppet såret var och lät det därför ligga i fred.

Inte förrän hans mamma Amine insjuknade i lungcancer och vårdades på sjukhus började de prata om familjens förflutna. Under vintern och våren 2013 tillbringade de mycket tid tillsammans. Mamman berättade om flykten från Beirut, perioden i Gelsenkirchen och den första tiden i Sverige. Mak ställde frågor och lyssnade intresserat. Men han blev också förvirrad. Han fick inte ihop tidslinjen, särskilt inte när de pratade om de första åren i hans eget liv. Amine sade till exempel att han var i treårsåldern vid ankomsten till Göteborg. Enligt Maks personnummer borde han ha varit betydligt äldre än så.

Den 6 maj besegrade Häcken Brommapojkarna med 1–0. I samma match bröt Mak vadbenet. Två veckor senare dog hans mamma.

Under sorgearbetet bestämde han sig för att tacka ja till den stående inbjudan han haft från Libanons landslagsledning. Han fortsatte också att gräva i sitt förflutna. Han kontaktade Migrationsverket och lyckades efter hårt uppvaktande få sitt födelsebevis skickat från Beirut. Skatteverket översatte dokumentet, och när Mak fick se sitt riktiga person­nummer stämde det inte överens med siffrorna på hans körkort. Körkortet sade 860121, födelsebeviset löd 881101.

Mohammed Ali Kahn var plötsligt 24 år, inte 27.

När han berättade om sina nya siffror för Häckens sportchef Sonny Karlsson sträckte Häckenbossen ut sin hand och gratulerade: »Härligt! Mak, du har just förlängt din spelarkarriär med mer än två år.«

– Han var orolig för att hans nya personnummer skulle kunna påverka BK Häcken negativt på något sätt, säger Karlsson. Att det kunde leda till poäng­avdrag eller så. Det är så typiskt Mak. Att tänka på laget precis när man har fått reda på en sådan omskakande grej.

Mak erkänner att han var förvirrad. Han insåg att han hade börjat skolan vid för tidig ålder, att hans hustr­u Fermisk plötsligt var två år äldre än han och att han bara hade varit 15 år vid debuten i Superettan med Västra Frölunda. Han undrade också hur det hade kunnat bli fel från allra första början.

– Troligen saknades det papper när vi kom till Sverige, och så gav mina föräldrar helt enkelt fel uppgifter. Tänk på att de har åtta barn att hålla reda på. Eller så blev det kanske fel i översättningen? Jag vet faktiskt inte. Men min pappa har 0101 som födelsedag och det har en av mina systrar också. Det tyder ju på att man är osäker på åldrarna.

Efter beskedet från Beirut såg Mak till att få sitt personnummer ändrat. Han skaffade även ett libanesiskt pass med de nya siffrorna. Han vågar inte vara 100 procent säker på att det nya datumet stämmer, men det känns ändå bättre att gå efter födelse­beviset. Än så länge har han inte vant sig vid sin nya ålder, men han försöker att inte grubbla över ändringe­n alltför mycket. Sin k­ommande 25-årsdag tänker han inte fira.

– Det skulle kännas konstigt, säger han. Jag är fortfarande samma Mak.

Mohammed Ali Khan

FÖDD: 1 november 1988

LÄNGD: 179 centimeter

KLUBBAR: Västra Frölunda IF –2009, BK Häcken 2009–

LANDSKAMPER: 5A (för Libanon)

MERITER: Silver i Allsvenskan 2012

I Frölundaskolans aula byter Mak skjorta bakom scenen. Han har svettats ordentligt under föredragets första 45 minuter och vill känna sig fräsch inför den andra halvleken.

– Är vi redo igen? frågar han ungdomarna.

Annons

Under den första delen pratar han mycket om att »komma igång«. Han vill att elever med dåliga betyg, och de som känner olust inför skolarbetet, ska sätta upp små delmål. Är man långt ifrån godkänd i alla ämnen kan man bestämma sig för att få upp betyget i ett av dem. Lyckas man med det är chansen stor, menar Mak, att man sedan inspireras till att gå vidare med resterande ämnen. Han ger eleverna exempel på hur han själv brukar tänka när Fermisk ber honom att dammsuga lägenheten.

– Att dammsuga är det tråkigaste jag vet. Då är det lätt att bara tänka »åh, vad jobbigt« och så skjuter man upp städningen. Men om man istället tänker: »Jag ska bara dammsuga dörrmattan, det är det enda jag behöver göra.« Vad händer då? Jo, när jag har dammsugit dörrmattan slås jag av hur ren den blev och hur snabbt det gick. Jag blir nöjd med mig själv och bestämmer mig för att dammsuga lite till. Plötsligt har jag städat hela lägenheten.

Efter pausen lägger han mycket tid på att förklara hur viktigt det är att man inte accepterar att någon annan sätter en stämpel på en.

– Några av er har säkert fått höra att ni är »klassens plugghäst«, någon annan är »klassens pajas«, en tredje är »klassens bråkstake«. Men ni bestämmer själva över era liv! Låt inte någon annan avgöra hur ni är. Jag ska ge ett exempel från min egen fotbolls­karriär.

Han går fram till sin bärbara dator och klickar fram ett videoklipp från säsongen 2010 och Häckens hemmamatch mot Malmö FF. Snart spelas matchsekvenser upp på den vita duken som hänger i aulan. Eleverna får se Mak slå en tokig passning till Malmös Jiloan Hamad, som enkelt friställer lagkamraten Daniel Larsson. MFF-anfallaren gör mål och kommentatorn Lasse Granqvists röst hörs från högtalarna: »Mohammed Ali Khan kommer inte att minnas det där med någon större glädje. Det felpasset bäddar för Malmös mål!« Expertkommentatorn Pelle Blohm fyller i: »Senast jag såg Ali Khan fick han rött kort mot Gais. Han har det tufft just nu.«

Ungdomarna skrattar försiktigt medan Mak trycker bort klippet.

– Matchen slutade 4–0 till Malmö och jag gjorde ytterligare två misstag, säger han. Den kvällen åkte jag hem och tänkte: »Jag skiter i det här nu!« På natten drömde jag mardrömmar om matchen.

Han gör en kort paus innan han fortsätter:

– Där hade min karriär kunnat stanna av. Men på morgonen tänkte jag: »Nej! Jag ska inte acceptera att stämplas som en dålig spelare! Men jag kan bara utvecklas i rätt riktning om jag tänker positivt och inte lyssnar för mycket på vad andra säger om mig.« Hur många här inne är bra på att tänka positivt?

Några enstaka armar lyfts i bänkraderna.

– Jag hade en lagkamrat i Häcken, Paulinho. Han var nästan för positiv. Han tog sju sockerbitar i sitt kaffe och när jag frågade honom varför svarade han: »Åtta blir för mycket.«

Eleverna skrattar.

– Man behöver inte vara lika extrem som Paulinho, fortsätter Mak. Men det blir i alla fall lättare om man oftare väljer att fokusera på det positiva. När jag bröt benet i våras tänkte jag till exempel: »Nu kan jag inte spela match på ett tag, men jag får mer tid tillsammans med min familj.« Är ni med?

Några elever nickar, andra har efter en och en halv timme på de hårda träsitsarna börjat tappa koncen­trationen. Mak förstår att det är läge att runda av.

– Alla här inne kan göra något bra av sina liv, bara ni själva vill. Vilja slår talang, tro mig, jag vet vad jag talar om. Har vi några frågor?

Tio minuter efter föreläsningen (och efter frågor som »Spelar du Fifa?« och »Känner du Zlatan?«) har det bildats en liten kö framför scenen. Det är många som vill bli fotograferade tillsammans med Häckens lagkapten. När alla har fått vad de vill ha skyndar han ut i höstrusket tillsammans med Fermisk. Barnen behöver hämtas på dagis och klockan är redan mycket.

Mönsterelev. När Mohammed började skolan hade han lite svårt att hänga med. I dag förstår han varför – han var yngre än de andra barnen. »Jag kom ikapp sedan och gick väl till och med förbi ganska många. Man ska ta vara på studietiden. Det försöker jag säga till ungdomarna när jag föreläser också.«

Hemma hos familjen Ali Khan har döttrarna Donya, 4, och Diana, 2, var sitt rum. Men de gör det mesta tillsammans. De går på samma förskola, leker ihop, och när pappa spelar en bortamatch som sänds på TV ber de alltid Fermisk att få ta på sig sina små Häckentröjor. Kvällen då jag hälsar på i lägenheten är hela familjen hemma och det är barnprogram, inte fotboll, som visas på TV:n i vardagsrummet. Flickorna står nära skärmen och nynnar med till sångerna. Mak och Fermisk – de blev ett par redan i nionde klass – sitter i skinnsoffan och applåderar.

Att Diana, trots att hon är två år yngre, är den som har lättast med uttalet när barnen sjunger beror på att Donya har Downs syndrom. Vid födseln såg läkarna att något inte var som det skulle. Men exakt vad det var fick Mak och Fermisk inte reda på direkt.

– Det gick 48 timmar innan vi fick beskedet att Donya hade Downs syndrom, säger Fermisk. De 48 timmarna är de värsta i mitt liv.

Den första tiden som mamma upplevde Fermisk som svår. Hon grät mycket och undrade hur Donyas liv skulle bli.

– Jag tänkte på alla vanliga saker som man förknippar med ett liv. Kommer hon att kunna gå i skolan? Kan hon ta körkort? Kan hon gifta sig?

– Kommer du ihåg vad jag sa till dig då? frågar Mak.

Fermisk nickar.

– Jag sa: »Det är ditt eget ego som pratar nu. Varför ska vi vara ledsna när hon inte är det? Det här är ett unikt barn och hon lever och mår bra. Vi kan inte utgå från våra liv när vi ser på henne.«

Fermisk vänder sig om i soffan och tittar på mig.

– Jag fick en chock när Mak sa så till mig, för jag var svag och letade efter stöd. Men det var så bra sagt, för precis så var det. Sedan den dagen har jag inte fällt en enda tår för Donyas skull. Visst kan jag bli ledsen när hon har svårt med munmotoriken, men då är det för att hon själv är ledsen.

Ändå kan det vara skönt att träffa andra som har liknande erfarenheter. Redan när Donya var nyfödd bildade Mak Göteborgs Downfamilj. Syftet med organisationen var att komma i kontakt med andra föräldrar till barn med Downs syndrom. Nu har de fem familjer som fanns med från början växt till över hundra medlemmar. Den sista helgen i varje månad träffas de som kan för en gemensam aktivitet. De bakar tillsammans, går till Naturhistoriska museet eller gör en utflykt till Borås djurpark.

– Både föräldrarna och barnen brukar tycka att det är jättekul, säger Fermisk. Särskilt för de nya föräldrarna är det nog skönt att få träffa andra som har varit i en liknande situation. Man har så många frågor. Jag vet ju själv hur det var i början.

Medan Diana och Donya fortsätter att leka går Fermisk ut i köket för att titta till kycklingen som ska bli kvällens middag. Under tiden sätter sig Mak vid sin dator och vinkar till sig mig.

– Jag ska visa dig nåt.

Plötsligt hörs AIK-backen Per Karlssons röst i lägenheten.

– I’m gonna talk a little bit about our method, säger AIK:aren på lite nervös engelska.

Det är ett inspelat videosamtal och Per Karlssons ansikte syns i en av de fem rutor som upptar datorskärmens utrymme. I övriga rutor syns fyra andra fotbollsspelare: Erkan Saglik (Varberg), Björn Andersson (Gais), Haris Skenderović (Syrianska) och så Mohammed Ali Khan själv. Alla läser de sedan i somras – på distans – Sports Management-utbildningen på University of Northern Denmark. Just nu håller de på med ett grupparbete om publikutvecklingen i Damallsvenskan.

– Fem mittbackar i samma grupp, säger Mak och skrattar. Vi kallar oss för The butcher group.

Mak är den drivande personen i »slaktargruppen«. Det är han som sköter layout, gör diagram, arbetar i Excel och förbereder powerpointpresentationer. Eftersom han redan i dag, parallellt med fotboll­s­spelandet i Häcken, driver ett bemanningsföretag till­sammans med barndomsvännen Erkan Saglik skulle man kunna tycka att det blir väl mastigt att dessutom gå en universitetsutbildning. Men Mak tänker inte så. Han »älskar att ha massor att göra«, och för den som har tankar på att bli sportchef eller klubbdirektör efter spelarkarriären är en Sports Management-utbildning värdefull.

– Det tror jag skulle passa mig perfekt, säger han. Dessutom vet jag ju redan en hel del om hur det är att driva en förening.

Han nickar mot en pärm som är märkt med texten »Gole«.

Klubben först. När Mohammed Ali Khan presenterar sig för en ny person lägger han alltid till »fotbollsspelare i Häcken« direkt efter sitt namn. »Jag stöter ofta på fördomar, både på grund av mitt utseende och mitt efternamn. Det finns till exempel personer i min släkt som sysslar eller har sysslat med dåliga saker. Men ska jag ändra mitt efternamn för det? Varför då?«

När Mak gick ut gymnasiet 2005 var han redan en lovande mittback i Västra Frölunda. Men det räckte inte med det egna spelandet, han ville ha något mer att göra, och den bästa idén han kom på var att starta en lokal fotbollsklubb i området. Dels tänkte han att han kunde lära sig mycket genom att driva en förening, dels hoppades han att den skulle kunna fungera som en god kraft i Frölunda.

Han fick föreningsbidrag från kommunen så att han kunde köpa bollar och valde namnet FC Gole, som betyder blomma på kurdiska. För att få ihop spelare kontaktade han personer som brukade hänga runt köpcentret Frölunda Torg i västra Göteborg. Vissa kände han sedan tidigare, andra inte. Somliga hade lagt av med fotbollen, några spelade i andra lag. Ett par stycken var heller inte välkomna i andra klubbar eftersom de uppfört sig illa. Det fanns också de som befann sig i vad Mak kallar för »ett kriminellt beteende«. Alla var välkomna. Träningarna hölls på fredagskvällar – den tid i veckan då Mak tyckte att det brukade vara som stökigast runt Frölunda Torg.

Två av dem som gick med i Gole var Peter Sommer och Reno Santić. Båda kände Mak sedan tidigare och tillhörde »den lite lugnare gruppen i laget«.

– Mak var väldigt seriös och höll själv i träningarna, säger Peter. Han gjorde listor över träningsnärvaron så att man skulle bli sporrad att ligga högt upp. Smart gjort. Men det speciella med Gole var att vi spelare var så olika.

– I fotboll, även på låg nivå, måste man jobba tillsammans för att lyckas, säger Reno. Student eller kriminell – på något sätt kom vi ändå alltid överens på planen. Däremot fanns det en del skepsis från lagen vi mötte, vilket jag kan förstå. Vi drog på oss rätt många röda kort, och i en match sprang en av våra spelare av planen eftersom han trodde sig ha sett en civilpolis.

2006 gick Gole in i seriespelet och säsongen efter vann man division sju. Mak fick vara med och planera spelschemat före säsongen så att matcherna inte skulle krocka med Västra Frölundas. Ofta fick han sticka direkt från en match han själv hade spelat för att hinna i tid till Goles avspark. En gång, när Gole skulle spela borta mot Styrsö, kunde han ändå inte följa med. Då kom Golespelarna hem från ön med tre röda kort i bagaget.

– Gole byggde helt på Maks engagemang, säger Peter Sommer. Även de struliga snubbarna respekterade honom. Dels kom han från samma område, dels var han ju något av en fotbollsstjärna.

2009 åkte Gole ner i sjuan igen. De följande säsongerna blev det också svårare att hålla ihop laget. Många av spelarna hade knappt varit vuxna när klubben grundades. Nu hade flera av dem fått jobb och barn. Då var det inte längre lika lätt att sticka och träna på fredagskvällen.

– Vi tog det så långt vi kunde, säger Mak. Och några av spelarna som hade det struligt fick faktiskt bättre ordning på sina liv under den tiden. Inte alla – men några. Det känns fint att tänka på. Men framför allt lärde jag mig mycket själv. Gole var min skola i företagande. Jag lärde mig att skriva styrelseprotokoll, jag lärde mig att göra en balansräkning, jag lärde mig att leda en grupp. Allt det har jag nytta av än i dag.

Efter säsongen 2010 bestämdes det att Goles A-lag skulle slås ihop med Majorna BK. Då hade Mohamme­d Ali Khan också bytt ett ekonomiskt krisande Västra Frölunda mot allsvenska BK Häcken, vilket innebar högre krav och fler träningar.  Dessutom hade han blivit pappa till Donya och startat Göteborgs Downfamilj.

Söndagsmys. Sista helgen i varje månad samlas Göteborgs Downfamilj – som Mohammed bildade när Donya var nyfödd – för en gemensam aktivitet. I september åkte gruppen till Borås djurpark. I oktober: lek och korvgrillning i Slottsskogen. Mohammed är styrelseordförande men kan tänka sig att »låta någon annan få känna på det« snart.

Under hösten 2013 tillbringar jag en hel del tid med Mak. Nästan varje gång vi ses kommer han från ett möte och nästan varje gång vi skiljs åt ska han på ett möte. Varje gång undrar jag hur han hinner med allt. Det är jag inte ensam om. I princip alla i hans närhet frågar sig samma sak. BK Häckens sportchef Sonny Karlsson, som låg bakom mittbackens klubbyte 2009, bara skrattar när han försöker rabbla upp allt Mak åtagit sig. Det är det egna företagandet, det är Göteborgs Downfamilj, det är föreläsningar för högstadieelever, det är managementutbildningen i Danmark (han brukar plugga i spelarbussen på väg till bortamatcherna), det är en rad andra – än så länge hemliga – projekt som han arbetar med när tid finns. Ett par gånger under hösten reser han dessutom till Libanon för att spela landskamp. Ja, och så fotbollsvardagen med BK Häcken förstås – en tillvaro som brukar vara fullt tillräcklig för de flesta allsvenska spelare.

Mak själv säger att det är så här han vill ha det. Han medger att »det kan bli lite väl mycket ibland«. Under en match mot Mjällby i våras kollapsade han på p­lanen i den andra halvleken, troligen för att han hade ätit och druckit för lite före avspark.

– Det var inte så farligt som det såg ut, säger han. Men visst, jag har väldigt många bollar i luften och ibland kanske jag tappar en av dem. Men då slänger jag bara in en ny boll. Jag vill inte sitta och ångra saker jag aldrig gjorde. Hellre att det blir fel ibland då.

Matcherna med Häcken och Libanons landslag finns där i bakgrunden, men när jag umgås med Mak är det ibland lätt att glömma att han i första hand är elitfotbollsspelare. När jag frågar om han, med alla sina åtaganden vid sidan av planen, är medveten om att han sticker ut i Allsvenskan nickar han bestämt och säger att han förvånas över att inte fler spelare väljer att göra något mer av sin lediga tid.

– Jag dömer ingen, säger han. Alla kan inte vara som jag och man bestämmer själv över sin tid. Men att inte fler tar chansen att göra något annat tycker jag är kons­tigt. Inte minst eftersom det väntar ett annat liv efter spelarkarriären. Gå en kurs, engagera dig i en mindre förening, gör ett studiebesök på ett företag. Gör nånting!

Han säger att han uppskattar umgänget med lagkamraterna i Häcken, men berättar också att han inte är nära vän med någon av dem. Vid ett tillfälle säger han att han aldrig skulle kunna ha en fotbollsspelare som förebild.

– Inom sin kontext är fotbollen superviktig och jag tar den på stort allvar. Men viktig på ett större plan – nej. Jag kan beundra en spelares skicklighet, men verklig respekt känner jag för andra människor. Som för henne som startade Friends [Sara Damber]. Henne skulle jag vilja skicka ett mejl till och skriva: »Fan, vad bra gjort!«

Minerva Long Carrasco, en av föräldrarna i Göteborgs Downfamilj, berättar att det tog tid innan hon förstod att grundaren var fotbollsspelare. Han talar sällan om sitt idrottande, och när organisationen har sin återkommande träff i slutet av varje månad är det ingen som frågar varför Häcken har sladdat i den allsvenska tabellen i år.

– Där är han bara Donyas pappa, säger Minerva.

Även för Mohammed Ali Khans föräldrar tog det lång tid innan de förstod hur duktig han faktiskt var på fotboll. Ingen av dem var särskilt idrottsintresserad och de följde aldrig med och tittade när sonen stack iväg för att spela fotboll. Men när Mak skulle debutera i Superettan med Västra Frölunda lyckades Fermisk övertala Maks pappa Abedel att ta sig ner till Ruddalen. Abedel blev överraskad redan vid insläppet, det kostade 100 kronor att gå in. När han sedan såg att över 1 000 personer kommit för att se laget som hans son spelade i förstod han att fotbollen kunde vara något mer än bara en hobby.

Avslutning. När Rambergsvallen är avfirad och Allsvenskan har tagit slut åker Mohammed till Beirut. Spelet i Libanons landslag har gjort honom intressant för flera klubbar i Mellanöstern och arabvärlden. »Men det ska till något väldigt speciellt för att jag ska lämna Häcken«, säger han.

– Välkommen till en historisk afton!

Farbrorn vid insläppet skrattar. Det är fredagen den 25 oktober och BK Häcken ska möta Halmstads BK i den sista allsvenska matchen någonsin på Rambergsvallen. Tidningen GT har klistrat upp en mängd löpsedlar med texten »JAG VAR DÄR!« på huvudläktarens orangea plåtpanel, men det finns ingen nostalgisk känsla i den milda höstluften. Ingen verkar sörja Häckens farväl till den ständigt kritiserade idrotts­platsen. När speakern förklarar att det inte är tillåtet att beträda planen efter matchen, och att »det tyvärr inte går att ta med sig några fysiska minnen«, drar flera av de 5 027 åskådarna på munnen. Ingen tycks ha planerat att smita in på planen för att rycka loss en grästuva och ta med sig den hem.

Under matchen blir det tydligt att Halmstads motivation är betydligt högre än hemmalagets. Fjolårstvåan Häcken har en strulig säsong bakom sig men har åtminstone säkrat kontraktet, medan gästerna spelar för att inte åka ner i Superettan. Mak och hans mittbackskompis Emil Wahlström har fullt sjå med att försöka stoppa HBK:s anfallare Mikael Boman och Guðjón Baldvinsson när Häckens mittfält bjuder motståndarna på kontringar. När Mak som sista man stjäl bollen från Boman efter en tuff brytning sjunger Häcken­fansen hans namn. 1–1 i halvtid blir 1–3 efter 90 spelade minuter. De tillresta bortasupportrarna sjunger retsamt: »Så göra vi när vi släcker eran vall, släcker eran vall, släcker eran vall!«

Trots förlusten är ingen Häckenspelare särskilt nedslagen efteråt. När slutsignalen har gått samlas truppen vid sidan av planen för att titta på det tio minuter långa fyrverkeri som klubben firar av Rambergsvallen med. Efter att den sista raketen har lyst upp oktoberhimlen tar lagets skyttekung Moestafa El Kabir en Häckenflagga och springer runt med den i mittcirkeln, samtidigt som resten av laget – förstärkta med klubbikonen Johan Lind – går fram till supportrarna och applåderar. Att det har börjat regna verkar ingen bry sig om, sångerna från fansen fortsätter och spelarna skrattar. Det är en vacker scen från en ful arena.

Tio minuter senare lämnar en nyduschad Mak omklädningsrummet. Han är först ut av alla. Resten av spelarna ska äta tillsammans, men Mak har en match kvar att spela denna kväll.

– Bäst att vi sticker direkt, säger han. De andra väntar redan.

Kompisar från förr. FC Goles röda matchtröjor finns fortfarande sparade i Mohammeds lägenhet. Dels ser han dem som ett fint minne, dels utesluter han inte en comeback i division sju för klubben som han bildade som tonåring. Under Goles återträff i gympasalen på Frölunda brandstation får vanliga kläder duga. Men flera spelare tjatar på sin gamla tränare och tycker att Gole borde återvända till seriespel.

När vi kommer fram till Frölunda brandstation har regnet tilltagit. Mak låser upp dörren och skyndar in i gymnastiksalen. De före detta FC Gole-spelarna v­ärmer redan upp. När de får syn sin på sin före detta tränare skiner de upp.

– Där kommer han ju! Tjenare, kungen!

– Hallå, gänget, säger Mak. Ni är spelsugna, ser jag.

Efter ett mindre kramkalas samlar han spelarna i en ring på planen.

– Det är gott att se er igen, riktigt kul att det är så bra uppslutning trots att det är sen fredagskväll. Tanken med den här återträffen är ingen annan än att vi ska spela fotboll, skratta tillsammans och minnas gamla goda Goletider. Hur många är vi? Tolv? Fjorton? Kan alla spela?

Majoriteten av spelarna nickar. Flera av dem fanns med redan när FC Gole bildades 2005. Alla utom en kommer från Frölunda. Några har lagt av med fotboll, andra har fortsatt spela med lag i de lägre divi­sionerna.

– Men du, Mak, säger en av dem. Ska vi inte starta upp igen, då? Det är sista dagen någon gång nästa vecka.

– Sista dagen för vad? frågar Mak.

– För att anmäla sig till serien nästa år. Vore det inte grymt om Gole började spela på riktigt igen?

Mak ler brett.

– Shit, vilken press ni sätter på mig. Vi får se, vi får se. Nu spelar vi i alla fall! Två lag och först till tio, jag är också med. Har någon ett par shorts att låna ut?

Det syns inte på Goles före detta tränare och ordförande att han kommer direkt från 90 minuters allsvensk höstfotboll. Han far runt som en galning på det lätt dammiga gymnastikgolvet: tacklas, gör mål och peppar sina lagkamrater. Under tiden slår jag mig ner på en av de låga träbänkarna tillsammans med Peter Sommer och Reno Santić. Båda två fanns med i den första upplagan av Gole. I kväll kan de inte vara med och spela – Peter har en axelskada, Reno har problem med sina linser – men de har ändå valt att ta sig till Frölunda brandstation för att titta på de andra.

– Det är skoj, säger Peter. Vissa gubbar har man inte träffat på bra länge. Jag spelar fortfarande fotboll, i Ösets BK i sjuan, men det är inte samma sak som i Gole. Där var kamratskapen så stark.

– Det är symboliskt att det är fredag kväll nu också, säger Reno. Det var ju då vi brukade träna.

På planen skjuter Mak in 8–5 till sitt lag och knyter näven. Peter skrattar åt honom.

– Att han orkar. Bara att dyka upp här halv tio en fredags­kväll när man har spelat match innan, hur många allsvenska gubbar hade gjort det? Och tänk bara på allt annat han har att göra.

Han skakar på huvudet.

– Själv jobbar jag och har träning en eller två gånger i veckan – och gnäller ändå över att jag inte hinner med allt.

– Mak måste helt enkelt ha fler timmar på sin klocka än resten av oss, säger Reno.

Jag frågar om förslaget om att väcka liv i Goles A-lag igen var seriöst menat.

– Jomen det tror jag, säger Peter. Alla här inne saknar nog den tiden. Fast utan Mak går det nog inte, Gole är liksom synonymt med honom. Jag vet inte hur sugen han är på att ta på sig ännu en grej.

– Egentligen är det inte vi som borde börja spela igen, tycker Reno. Vi är vuxna nu. Det man verkligen borde göra är att starta ett FC Gole för dem som är unga i Frölunda i dag. Det har blivit råare i vårt område på senare tid. Visst kunde det vara stökigt ibland när vi var unga också. Men det var inte bilbränder och sånt.

Peter nickar instämmande. Ute på planen gör Maks lag 10–5. Klockan har blivit tjugo över tio.

– En match till, va? säger Mak. Kom igen nu, killar!

Ingen protesterar, det blir en omgång till, men den här gången är det andra laget bättre. När spelet är över – och klockan har passerat elva – faller Mak ihop på golvet av utmattning. Han stretchar benen och ser hur övriga samlar ihop sina saker. Han ropar så högt att alla vänder sig mot honom:

– Ska vi inte köra en avgörande, eller?