Inkörsport. Guliganernas ordförande Glenn ­Holvik samspråkar med Abdulrahman Sai och Mohammed Selwaye, som deltar i föreningens fadder­projekt. »Här inne på läktaren har jag fått k­anske sju nya svenska kompisar«, säger Mohammed. »Utanför har jag lärt känna två personer på ett år.« Foto: Jörgen Jarnberger/Bildbyrån

»Vi ska vara en läktare för alla, oavsett var man kommer ifrån«

2015 var året då de allsvenska supportrarna visade ett vänligare ansikte.

Glenn Holvik var mer nervös än vanligt när han ställde sig på parkeringen bakom Borås Arena med ett knippe serie­biljetter i näven. Elfsborg skulle möta Kalmar i säsongens sjätte omgång, men ­Guliganernas ordförande var ­orolig för helt andra saker.

Allt hade börjat två månader tidigare, i ­februari, när han fick ett samtal från Linda Harju på ­kom­­munen. Hon förklarade att hon arbetade med att planera kommunens flyktingmottagande. Det syriska inbördes­kriget hade drivit miljontals människor på flykt, och prognoserna talade nu sitt tydliga språk: fler män­niskor än någonsin skulle söka asyl i Sverige under 2015. Därför hade Linda startat ett projekt där ­nyanlända flyktingar skulle paras ihop med fri­villiga svenskar och på så vis få kontakter in i samhället. Det dröjde dock inte länge innan hon upptäckte ett problem: det saknades manliga faddrar till alla de unga män som sökt sig till programmet.

Så hade hon fått en idé: Tänk om Elfsborgs supportrar skulle kunna ta med sig några flyktingar till lagets matcher?

Annons

Glenn Holvik behövde ingen betänketid. Snart samlade Guliganerna in pengar för att köpa 25 säsongsbiljetter. Gensvaret blev långt större än väntat. När insamlingen var färdig hade de fått in 45 000 kronor. Det räckte för att köpa ytterligare 50 säsongsbiljetter, som de sedan delade ut på flykting­boenden som inte deltog i fadderprojektet.

Allt var i rullning. Satsningen döptes till Lika Olika. Affischer med parollen »För en inkluderande supporterkultur« trycktes upp. Det var då Glenn Holvik började tvivla.

Inte för att några lokala sverigedemokrater kallade initiativet »ett aprilskämt« på nätet – sådana påhopp hade han räknat med. Men han insåg att politik alltid var känsligt i ett så spretigt kollektiv som en supporter­förening. I Elfsborgsklacken fanns människor med alla tänkbara politiska hållningar, även främlings­fientliga.

För att lugna sina egna nerver och förbereda de andra klackmedlemmarna på den första träffen med flyktingarna arrangerade han tre olika möten där han berättade om projektet. Visserligen hade man tidigare engagerat sig i humanistiska kampanjer som Fotbollssupportrar mot homofobi – men att öppet ta ställning i flyktingfrågan var mer komplicerat. Det krävde att alla drog åt samma håll. Dessutom oroade han sig för flyktingarna. Vad skulle de tycka om kvaliteten på den allsvenska fotbollen och de gulsvarta supportrarna? Kanske skulle allt bara bli jättetråkigt, och sluta med att flyktingarna och fotbollsfaddrarna stod och tittade på varandra?

Även Linda Harju på kommunen tvingades försvara sitt initiativ. Efter de senaste årens nyheter om förbjudna bengaleldningar, aggressiva läktarramsor och slagsmål mellan huliganfirmor tyckte långtifrån alla att en allsvensk fotbollsläktare var en lämplig arena för att visa medmänsklighet. Tänk om allt skulle slå bakut?

 

Alla dessa tankar snurrade fortfarande i Glenn Holviks huvud när de första flyktingarna släntrade fram till honom på parkeringsplatsen utanför Borås Arena. Han presenterade sig för de 25 männen, gav dem varsin gulsvart halsduk och berättade om ­Elfsborg på engelska. Men innan han kommit särskilt långt förklarade en av männen att de redan hade instiftat en regel som de ville att Guliganerna skulle respektera: från och med nu skulle de enbart tala svenska, även om det innebar att de skulle ha svårt att förstå varandra.

Glenn förstod, och efter en stunds trevande samtal på svenska tog de en gruppbild med sina halsdukar och gick tillsammans in på läktaren.

 

En av dem som mötte Glenn och Guliganerna på ­parkeringsplatsen i Borås var Anas Alhakim. Det var inte riktigt där han hade planerat att hamna. Fyra år tidigare var han som vilken syrisk 24-åring som helst; han hade just avslutat en juristutbildning i Damaskus och drömde om att bli domare.

Sedan kom den arabiska våren till Syrien. Damaskus gator fylldes av demonstranter som krävde demokrati. När protesterna spred sig skickade president B­ashar al-Assad in stridsvagnar och krypskyttar som gick till attack mot demonstranterna. Snart bildades rebell­rörelser runtom i landet och konflikten utvecklades till ett blodigt inbördeskrig.

I likhet med alla unga syriska män blev Anas inkallad till militärtjänst. Han insåg att han snart skulle stå med ett gevär i handen för att döda sina egna landsmän. Det gick inte.

Istället flydde han till Libyen, där ett annat inbördeskrig rasade. Efter att ha sett militären avrätta en man från Bangladesh mitt på gatan, insåg Anas att han, som saknade band till någon som kunde hjälpa honom, var alltför utsatt även i Libyen. Han bestämde sig för att fly till Sverige.

Efter att ha trängts med 511 andra människor i en träbåt som tog dem till Lampedusa satte sig Anas på ett tåg till Milano. Därifrån liftade han till Tyskland. Efter ytterligare ett par tågresor klev han av på perrongen i det lilla västgötska samhället Herrljunga.

Snart flyttade han in i ett studentkollektiv i Borås, började plugga svenska på SFI och fick ett kneg som servitör på en lunchrestaurang i ett köpcentrum. Ändå kände han sig isolerad. Han var fast besluten att fullfölja sin dröm om att bli domare – de fem åren på juridikutbildningen i Syrien skulle inte vara förgäves. Men för att kunna komplettera sina juridikstudier på ett svenskt universitet behövde han lära sig bättre svenska än han gjorde på SFI.

Annons

Så en vinterdag i början av 2015 stegade han in på kommunkontoret med en enkel fråga: Hur lär jag känna fler svenskar? Svaret kom direkt: Borås stad hade precis startat ett fadderprojekt för nyanlända flyktingar – där borde Anas vara med.

Allsvenskans stora hjärta 2015

Tilldelas de tusentals allsvenska supportrar som under en humanitär kris visade att fotbollsläktarna är fyllda av såväl kärlek och empati som av nödvändig handlingskraft.

 

Guliganerna var inte den första supportergruppen som ställde upp för människor på flykt. 2014 bjöd Sundsbusarna i Helsingborg in 200 ensamkommande flyktingbarn till matchen mot Kalmar FF. Samma säsong köpte Bajen Fans bollar och kläder så att flyktingar skulle kunna träna fotboll i Fryshuset.

Men när Lika Olika drogs igång i våras hade de växande flyktingströmmarna fått en större plats i det allmänna medvetandet. Det dröjde inte länge förrän man kunde läsa om den inkluderande Elfsborgsläktaren i såväl lokala som rikstäckande medier. Initiativet fick snart sällskap av fler.

I slutet av maj ringde Kim Queray-Lundh till Bajen Fans och frågade om hon fick bjuda med sig en grupp flyktingar i Årsta på en match. Efter att fem personer fått fribiljetter till hemmamötet mot Kalmar FF berättade den 19-årige Mosa Neji från Palestina för Bajen Fans reporter att han »aldrig tidigare sett svenskar visa känslor på det här sättet«.

Vid samma tid promenerade Marcus Carlsson tillsammans med tusentals andra IFK Norrköpings­supportrar mot Nya Parken för att se en av de sista hemmamatcherna före sommaruppehållet. När han passerade det tillfälliga asylboendet mittemot arenan och såg människorna som satt där och tittade på de tågande supportrarna fick han en idé.

– Det kändes så exkluderande. De satt bara där på andra sidan gatan och tittade på när alla andra gick på fotboll. Vägen mellan oss blev som en gräns.

Inför hemmamatchen mot Helsingborg några veckor senare promenerade han upp till asylboendet med tio biljetter. Fotbollsintresset bland de boende visade sig dock vara större än han räknat med. Snart startade Peking Ultras en insamling för att köpa matchbiljetter till nyanlända. Efter bara några veckor hade man fått in så mycket pengar att man kunde ordna matchbiljetter för ett hundratal flyktingar till alla matcher under höstsäsongen.

 

Efter att bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi spridits i världens medier satt ­Marcus Carlsson plötsligt i TV4:s morgonsoffa och skickade ut en utmaning till resten av landets supportrar: »Gör något, hjälp till!«

Snart bjöds flyktingar till allsvenska matcher även i Kalmar, Helsingborg, Göteborg …

I Solna drog AIK:s Allmänna supporterklubben igång ett projekt där de förband sig att ställa upp som faddrar för att integrera kommunens nyanlända ­invandrare.

I Malmö skramlade MFF-fansen ihop 345 000 kronor till Unicef.

I Örebro skänkte samtliga distriktsdomare en hel veckas arvoden till flyktinghjälp.

Medan politiker i Bryssel och Rosenbad fortfarande dividerade om kvoter och kostnader visade fotbollssupportrar över hela landet att de var redo att dra varsitt litet strå till stacken för att ge nödställda män­niskor stöd.

Den 20 september stod hundra ungdomar, som kommit ensamma till Sverige, på Tele2 Arena och såg Djurgården förlora mot Malmö FF med 2–0. De kom från ett asylboende i Blackeberg och hade blivit bjudna till matchen av den 30-årige djurgårds­supportern Hamid Ershad Sarabi, som själv kom ensam till Sverige när han var 14 år.

– Jag lämnade allt – föräldrar, vänner – och kom till ett nytt land där jag inte talade språket eller kunde kulturen. Mitt i allt främmande blev fotbollen något jag kände igen. När asylboendet öppnade i mitt grannskap ville jag göra något för att välkomna barnen. Det är stort tryck på alla boenden, det kommer fler och fler barn, och det enda personalen hinner göra är att ta emot dem och se till att de är okej. Jag kände att de behövde ha kul också – alla mår bra av att komma ut emellanåt och träffa lite människor.

 

På parkeringen bakom Borås Arena har ­Elfsborgssupportrarna samlats för årets näst sista allsvenska hemmamatch, mot Norrköping. Anders Svensson-halsduken spänner om Glenn Holviks hals. När jag frågar honom hur flyktingprojektet utvecklats sedan han mötte deltagarna första gången, ler han:

– Herregud, vad löjlig jag var som var orolig.

Han medger att drygt hälften av deltagarna visserligen droppat av under året, men säger att de elva som är här i dag har blivit ett naturligt inslag på läktaren.

– Det är klart att det fanns fördomsfulla supportrar. Men när man sedan såg dem prata med flyktingarna var det som om en dörr plötsligt öppnades: »Oj, det här är ju faktiskt en människa också!« Sedan första dagen, när jag delade ut biljetter och halsdukar och fick se glädjen … Det är smittande, minst sagt. Med Lika Olika har vi sänt ut ett budskap: Vi ska vara en läktare för alla, oavsett var man kommer ifrån.

När spelarna börjar värma upp nere på konstgräset springer Glenn ner mot utgången. Under årets säsong har han inte hunnit se lika mycket av matcherna som han brukar. Den här dagen har han och tre andra faddersupportrar redan spelat in en reklamfilm för Borås stad, nu ska han välkomna en ny grupp av ensam­kommande flyktingbarn som fått biljetter.

Vid korvkiosken möter han Anas Alhakim, som är på väg in till läktaren i sin gulsvarta halsduk.

När jag frågar Anas om projektet säger han att han förvisso är glad över att ha fått en svensk vän i Glenn, men att han är besviken över att det varit så svårt att föra längre samtal på läktaren. Även om gruppen, ut­över matcherna på Borås Arena, gjort utflykter till Borås djurpark och åkt supporterbuss till ­bortamatchen mot Malmö FF har han inte fått chansen att snacka så mycket med svenskarna som han velat.

Lagom till avspark springer Glenn Holvik tillbaka in på arenan och ställer sig bredvid Anas i klacken. Han säger att han blir sentimental när han tänker på att säsongen snart är över, och att han hoppas att kommunen i Borås ger grönt ljus åt att utveckla Lika Olika-projektet under nästa säsong.

– Det får inte sluta här. I början handlade det mest om att hjälpa till, men nu är det mer att man vill fortsätta träffa sina nya kompisar. 

Exempel på allsvenska supportrar som bidragit under flyktingkrisen:

Annons

AIK: 30 medlemmar i Allmänna supporter­klubben har ställt upp som faddrar för ensamkommande flyktingbarn i Solna. Projektet, som döpts till »Integration på riktigt«, ska pågå minst fram till sommaren 2016.

  

Djurgårdens IF: Efter att ett gäng supportrar, anförda av Gustaf Törngren och Hamid Ershad Sarabi, bjöd in ett hundratal barn från asylboenden i Stockholm till hemmamatchen mot Malmö FF, har man planerat ett mer långsiktigt fadder­projekt för nästa säsong.

  

IF Elfsborg: Supporterklubben Guliganerna har gett seriebiljetter till 25 nyanlända flyktingar. De nya supportrarna har också bjudits med på bortaresor, tifokvällar och andra aktiviteter med föreningen. Guliganerna har dessutom delat ut ytterligare 50 biljetter per match till bland annat barn på asylboenden.

  

Falkenbergs FF: Supporterklubben Yellow and White Pride bjöd in 34 flyktingar till Falkenbergs IP när laget mötte IFK Göteborg. Under derbyt mot Halmstad samlade de bägge lagens supportrar in drygt 6 000 kronor till Röda korset i Halmstad.

  

Gefle IF: Supporterklubben Sky Blues har samlat in ett okänt belopp till Rädda Barnen.

  

IFK Göteborg: I september initierade supporterklubben Änglarna en insamling för Unicefs katastrofarbete runt om i världen. Vid Allsvenskans slut hade de fått in drygt 191 000 kronor.

 

Halmstads BK: Supporterföreningen Bollklubben deltog i Röda korset-insamlingen under Hallandsderbyt tillsammans med Falkenbergs supportrar.

 

Hammarby IF: De senaste tre åren har Bajen Fans delat ut 198 säsongskort till ungdomar som inte haft råd att köpa egna, bland dem flyktingar som kommit ensamma till Sverige. Under 2015 har man dessutom delat ut 220 biljetter till enstaka matcher. Därtill skänker föreningen bollar och material till Fryshuset för att ensam­kommande flyktingbarn ska kunna spela fotboll.

  

Helsingborgs IF: Redan hösten 2014 bjöd supportergruppen Sundsbusarna drygt 150 ensamkommande flyktingbarn på biljetter till matchen mot Brommapojkarna. I somras startade Helsingborgs supporterförening Kärnan en Unicef-insamling, som vid säsongens slut hade dragit in 34 550 kronor.

  

BK Häcken: Supporterklubben Getingarna har vid sidan av »Refugees welcome«-banderoller på läktaren tryckt upp t-shirts med samma budskap som sålts på arenan och i klubbens webbshop. Förtjänsten har gått till UNHCR. I samarbete med klubben har Getingarna dessutom bjudit in ensam­kommande flyktingbarn från asylboenden i Göteborg till Häckens matcher.

  

Kalmar FF: Klubbens supportrar har, tillsammans med klubben, samlat in pengar till Unicef.

  

Malmö FF: Paraplyorganisationen för lagets olika supportergrupper, MFF-familjen, har sålt t-shirts för att samla in pengar till Unicef. När Allsvenskan avslutades hade försäljning och insamling summerats till drygt 345 000 kronor.

  

IFK Norrköping: Peking Fans har samlat in över 60 000 kronor, vilket räckt till att under hösten bjuda drygt 500 flyktingar på lagets matcher. Det finns planer på att i vinter hyra en inomhushall så att människorna på asylboendet Bollen ska kunna spela fotboll.

  

Åtvidabergs FF: Supporterföreningen Kopparslagarna har, tillsammans med klubben, bjudit in flyktingar till lagets matcher på Kopparvallen. För varje matchtröja klubben säljer skänker man dessutom 300 kronor till Unicef.