Kom igen, 799 spänn för en landslagströja? Dessutom en som krängs av Erik Hamrén. I den ena reklamfilmen håller han ett låtsasbrandtal till den svenska publiken, i den andra lattjar han med en trumma och ler som vore det 2002 och Afonso Alves just dansat in på Öis-gården. Det är svårt att säga vilken variant som känns mest krystad.
– Säljer ni många? frågar jag kvinnan bakom Intersportdisken.
– O ja, svarar hon. Fler och fler för varje dag nu.
Det är en dryg vecka kvar till EM-premiären när jag drar på mig min nya landslagströja. Det känns konstigt. Jag har »gjort« fyra mästerskap och mängder av landskamper – samtliga på pressläktaren. Varje gång Sverige spelat har jag tänkt jobb, jobb, jobb. Nervös har jag varit. Men aldrig över darriga mittbackspar eller tröga innermittfältare. Nej, min oro har varit rent egoistisk. Kan jag lita på internetuppkopplingen? Hur påverkas citatjakten i mixade zonen av resultatet? Lyckas jag sätta ingressen? Jag kan ärligt talat inte minnas när jag senast, reservationslöst, verkligen hejade på landslaget. Men det ska jag göra nu, och nog låter det som ett drömuppdrag: »Åk till EM och håll på Sverige, skriv sedan om dina upplevelser.«
Frågan är bara vad det är för grupp jag ansluter mig till. Inom supporterkretsar står de blågula landslagsvurmarna lågt i kurs, så mycket vet jag. Allsvenska fans raljerar gärna över vikingahjälmar, sponsrade tifon och Markooliosånger. Samtidigt: ingen som bevittnade 1–0-segern mot Paraguay i Berlin 2006 kan påstå något annat än att det var en mäktig läktaruppvisning. Och de enda som gjorde riktigt bra ifrån sig i Ukraina-EM 2012 var väl just de svenska fansen? I alla fall var det så jag uppfattade det på avstånd i Kiev. Kanske ser det annorlunda ut på insidan. Kanske är »de svenska fansen« överhuvudtaget en alltför svepande beskrivning när det rör sig om tiotusentals personer som, utgår jag från, tar fotbollen och festandet på olika stort allvar. För att inte låsa mig bestämmer jag mig för att träffa så många svenskar som möjligt under resan. Ge mig dem som under turneringen aldrig tar av sig landslagströjan, ge mig dem som endast bär den på matchdagar, ge mig dem som inte äger någon alls!
Men först: Borås.
