Det är fredag den trettonde och i dag ska Sven-Göran Eriksson i jorden. Mycket vackert har redan sagts om honom efter hans bortgång, mer lär sägas vid begravningen och framöver. Och ännu längre fram? Om en framtida dokumentärfilmare borrar i hela Svennis liv och hittar mindre smickrande kapitel – ska de med? Vill vi ens se dem?
Att skildra döda personers liv är utmanande. Offside gjorde det senast när Henrik Brandão Jönsson var i Buenos Aires för att berätta om det såriga efterspelet till Diego Maradonas sista dagar. Själv har jag porträtterat både journalisten Alva Nilsson och den säregne dribblern Helge Asplund efter deras bortgångar. Det var krävande. I bådas fall fanns imponerande gärningar som jag tyckte förtjänade ljus på sig, hos båda fanns också mörker som inte gick att blunda för. Kontakten med anhöriga var central. Att vinna och vårda förtroende, men samtidigt vara lojal mot berättelsen. I den balansgången är det lätt att trampa fel.
I veckans avsnitt av podcasten Snett inåt bakåt intervjuas Staffan Oldsberg med anledning av SVT:s nya dokumentär om hans berömda far. Staffan berättar osentimentalt om en man som var jättebra på sitt jobb men dålig på att vara pappa. Här finns gott om svek, oförrätter och en fascinerande brist på förståelse för vad som faktiskt är viktigt för ett barn. Vardagshjälten är istället Staffans mamma. Hon gör allt för familjen och säger aldrig ett ont ord om Ingvar trots att ingen hade klandrat henne.
