Mattias Bjärsmyr: »Många får en chock av det höga tempot«

Offsides prao-elev, 14-årige Albin Widing, hoppas att en dag kunna spela för IFK Göteborgs A-lag. För att få tips på vägen frågade han ut en av Blåvitts mest rutinerade, 36-årige Mattias Bjärsmyr.

Text: Albin Widing

Vad krävs för att bli en professionell fotbollsspelare?

– För det första tror jag att man måste ha glädje till fotbollen. Det jag framför allt minns från när jag själv var ung, när jag bestämde mig för att jag ville bli fotbollsspelare, var att jag hade ett väldigt bra kompisgäng i mitt lag. Vi hade riktigt kul ihop. Sedan krävs det också att man tränar mycket. Jag kan ärligt talat se på generationen som är på gång nu, som har haft bättre förutsättningar men som har tränat mindre, att de oftare är skadade. Eller de tränar kanske inte mindre, men de håller på med en annan typ av träning, och mer specifik träning. Jag tror att alla vi som är äldre och spelar i IFK i dag höll på med andra idrotter som barn. Visst, man vill bli fotbollsproffs, men bara för det är det inte dåligt att träna innebandy, hockey eller handboll. Det är också en typ av träning och jag lovar att man har nytta av den. 

Vad är det svåraste med steget från junior- till seniorfotboll och vad ska man tänka på? 

— Jag har själv inte klättrat genom den här professionella juniorverksamheten som finns i allsvenska klubbar, jag var 14 år när jag spelade i division fem hemma i Småland. Jag tillhörde ett A-lag från att jag var pojklagsspelare nästan, för när jag sedan kom till Blåvitt var det också till A-laget. Men jag tror att det man behöver inse är att skillnaden i tempo är stor. Det är också något som man kan träna och förberedda sig för. Jag tror att många får en chock av det höga tempot när de kommer upp till ett A-lag. Tekniken har dom flesta, så det handlar om att komma in i tempot så fort som möjligt. Jag själv brukar säga att om jag hade fått träna i Barça i två veckor så hade jag också kunnat …

Mattias skrattar.

– När du kommer upp till ett A-lag blir du ju i regel professionell fotbollsspelare. Då handlar det om att leva efter det också. Se till att sova och äta bra, och kompisar hinner man med att träffa ändå.

I vilken ålder kände du att du ville satsa på fotbollen?

– Jag vet faktiskt inte, jag skulle säga att det var någonstans i 14-, 15-årsåldern. Det var för att jag höll på med många idrotter. Jag spelade volleyboll och tog faktiskt SM-guld i volleyboll som junior. Sedan kom det ganska naturligt att jag skulle satsa på fotboll när jag kände att jag var rätt långt framme i min åldersgrupp. Jag kom med i distriktslaget och då visste jag att jag i alla fall var en av de bättre i Småland. Jag fick ett rejält lyft av det.

Hur förbereder du dig inför matcher?

– Jag brukar ta det ganska lugnt. Om matchen är på kvällen brukar jag försöka få en sovmorgon. Jag har tre barn så jag behöver använda matchdagen till att sova ut. Sedan gäller det att försöka komma in i match-mode. Jag tror att man inte ska tänka för mycket, utan: »Det här gjorde jag förra matchen och då gick det bra.« Men det är personligt också. Vissa mår bättre av att fundera på matchen kvällen innan och andra gillar att inte fundera så mycket alls utan vill bara komma till matchen och köra. Jag skulle säga att jag är någonstans mittemellan. 

Vilken är den bästa matchen du har spelat?

– En match som stack ut var under min tid i Panathinaikos. Jag kommer faktiskt inte ihåg vilka vi mötte, men det var ett mindre lag i den grekiska ligan. Det jag minns är att jag kände mig som en kung i hela matchen. Tacklingarna satt, passningarna satt – allting bara funkade.

Om du ser tillbaka på din tid i pojklandslagen – var det många där som misslyckades med att bli proffs? Varför?

– Misslyckades skulle jag inte säga, mer »inte lyckades«. Jag vet inte om alla hade den drivkraften som krävdes. Det var ett gäng där som kanske var de mest framträdande mellan 15 och 18 års ålder, men som sedan inte spelade en enda professionell match, alltså i Allsvenskan eller Superettan. De var bäst i den åldern och skulle bli bäst, men sedan kom andra ikapp och helt plötsligt var de inte bäst längre. Det kan vara ganska svårt för en ung spelare att handskas med.

Hur var det att som ung spelare vara given startspelare för Blåvitt? Hur hanterade du den pressen?

– Pressen tror jag inte att jag tänkte så mycket på, jag var bara 19 år. Jag var ung, oförstörd. Sedan var det väldigt kul. Jag fick en fråga nu när jag gjorde min 444:e match i Blåvitt, om jag mindes min debut i Blåvitt. Jag trodde att jag hade startat matchen, men det gjorde jag inte, berättade journalisten för mig. Jag hoppade in i halvtid. Och det var också en grej som säkert var bra om man pratar press, för då hann jag inte förberedda mig eller tänka så mycket på att jag skulle göra debut.

Vilka mentala egenskaper är viktigast för att kunna bli fotbollsproffs, och har det förändrats sedan du slog igenom tills i dag?

– Har man kul blir det ofta bra, och genom att det går bra får man självförtroende. Kommer man utomlands krävs det ännu fler saker, för man vet kanske inte allt som sägs om en i ett omklädningsrum och av tränaren, för alla pratar ett nytt språk. Då krävs det att man har en viss hårdhet i sig själv och ett självförtroende som gör att man skiter i vad dom andra säger.

Ångrar du något som du har gjort i din karriär?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det kan jag inte göra. Men kan alltid fundera: »Hade jag tagit det steget så hade det blivit annorlunda…« 2009, när jag gick till Panathinaikos, hade jag några andra klubbar som jag kunde ha gått till, och det skulle vara något sådant i så fall. Men då tänker jag att jag får skylla mig själv för det. Jag skulle inte säga att jag ångrar något.

Vem är den bästa spelaren du har mött?

– Det är nog Kun Agüero, när han spelade i Atlético Madrid. Då var han löjligt bra. Forlán var också där, och så hade dom Diego Costa på bänken.

Och den bästa du har spelat med?

– Gilberto Silva kanske, mittfältaren som var i Arsenal tidigare. Det var under min tid i Panathinaikos, han var samtidigt lagkapten för det brasilianska landslaget. Då var han riktigt bra. 

 

Fem snabba med Bjärsmyr …

Konstgräs eller gräs?

– Gräs. Fotboll spelas på gräs. Konstgräs är ett bra komplement, men det känns inte naturligt.

Vinna Champions League med Blåvitt eller vinna VM-guld med Sverige?

– Champions League med Blåvitt.

Ramos eller Van Dijk?

– Ramos. Just nu är van Dijk bättre, men Ramos har varit bra i väldigt många år nu.

Spela i ett lag som inte tillhör någon av Europas topp fem-ligor men som når Champions League varje år, eller spela i ett mittenlag i Premier League?

– Mittenlag i Premier League. Jag har spelat Champions League, men inte i någon av dom största ligorna.

Göra mål eller sätta en avgörande brytning?

– En avgörande brytning. Det är mitt jobb som försvarare.

Publicerades 22-03-2022. Artikeln är skriven av .
Annons
Foto: Ludvig Thunman/Bildbyrån

Jonas Dahlquist: »Man ska inte kommentera för mycket«

Om inte Offsides prao-elev Albin Widing blir fotbollsproffs vill han jobba som fotbollskommentator. Så han ringde Jonas Dahlquist för att få några tips.

Text: Albin Widing
Foto: Bildbyrån

Vad är ditt bästa råd om man vill jobba som fotbollskommentator?

– Lek kommentator så mycket som möjligt. Jag tittade mycket på fotboll i tidig ålder och skrev upp egna laguppställningar och hittade på egna lag. Jag lyssnade också mycket på hur kommentatorerna pratade och blev nästan mer intresserad av att lyssna på dem än att kolla på själva fotbollen. Dessutom sprang jag runt och kommenterade matcherna som jag själv spelade.

Vad ska man inte göra som kommentator?

– Som TV-kommentator ska du inte berätta vad som händer eftersom tittarna själva kan se vad som händer. Man behöver inte säga att bollen är ute på vänsterkanten, folk ser att den är ute på vänsterkanten. Gamla superlegendaren Arne Hegerfors hade en lapp framför sig när han kommenterade där det bara stod »TYST«. Man ska inte kommentera för mycket. Däremot måste man som radiokommentator säga mycket mer, där ser ju inte lyssnarna vad som händer.


LÄS OCKSÅ: Ögonblickens röst – ett reportage om Arne Hegerfors


Hur förbereder du dig inför matcherna?

– Sedan jag gjorde min första match som kommentator har jag förberett mig på exakt samma sätt. Jag har fakta på spelarna och en massa tråkiga saker – allt från deras födelsedatum till vilken klubb de kommer ifrån och om de är inne på slutet på sin kontraktstid. Tidigare klubbar är alltid bra. Jag brukar lägga en timme per lag där jag kollar igenom spelare för spelare, så det blir två timmar sammanlagt. Sedan blir det cirka två, tre timmar på själva matchen. Man tittar på formen och på vilka spelare som har varit avstängda. Hur har det gått tidigare år och har lag X lätt för något särskilt lag? Har tränarna mötts tidigare med andra lag? Har Mikael Stahre övertag på Kim Bergstrand eller tvärtom? Alla saker som kan hända … Straffar, vem slår straffarna? Jag har ungefär fem A4-papper med fakta, men jag har rabblat för mycket om jag ens använder mig av hälften av min research. Jag stryker alltid på pappret med en penna under matchen om jag använt någon fakta, så jag inte upprepar mig. Så … det är ungefär fem timmar som jag lägger på förberedelser inför en match.

Har du någon favoritarena i Allsvenskan att jobba på och vilken arena känner du dig mest välkommen till?

– Jag gillar mest kvällsmatcher i Malmö och gärna om det är mot något bra lag också. Jag gillar även sekunderna på Gamla Ullevi när stråkarna till Snart skiner Poseidon drar igång. Första gången med publik efter pandemin kom det någon liten tår när den drog igång. Men jag gillar också jättemycket de små arenorna och de lite mindre lagen, de är ofta så glada att vi från TV kommer dit. Om jag ska välja en klubb som är lite trevligare än de andra att komma till blir det Varbergs Bois. De tar emot oss med öppna armar. Så är det inte alltid i de större klubbarna.

Vad är det roligaste med att vara fotbollskommentator?

– Att man får åka runt i Sverige och Europa och ibland i världen för att se på fotboll med sina kompisar och få bra betalt för det.

Bästa matchen i Allsvenskan som du kommenterat?

– Jag kommer inte ihåg året och jag kommer inte ihåg slutresultatet, men det var Norrköping mot Djurgården. Jag gjorde också Malmö mot Elfsborg för ungefär två år sedan och det var en sån match där det hände så mycket hela tiden, det svängde fram och tillbaka. De matcherna är de roligaste. Matcher som är händelsefattiga är svåra att kommentera.


LÄS OCKSÅ: Jonas Dahlquist: »Jag är avgrundsdjupt icke-troende«


Hur ska uppdelningen mellan kommentatorn och bisittaren vara?

– Jag som kommentator ska säga vad och vem, expertkommentatorn ska förklara hur och varför. Om bollen går i mål skriker jag kanske: »Oj, vilket mål!« Men sedan är vi tysta för då vill man som TV-tittare höra och se publiken. Först när reprisen kommer ska experten börja prata, han eller hon ska då förklara hur det gick till, varför det blev mål.

Hur gammal var du när du började som fotbollskommentator och hade du någon plan för att lyckas som fotbollskommentator?

– 2002 och jag var 25 år. Bologna mot Juventus. Jag var praktikant på Canal Plus, det som i dag heter C More, och pluggade på journalisthögskolan i Stockholm. Då var min plan att vara där så mycket som möjligt, jag kom ofta åtta på morgonen och gick hem vid elva på kvällen, vecka in, vecka ut. På den tiden hade Canal Plus så många matcher att det ibland saknades kommentatorer, och chansen att få en match ökade om man hängde runt i korridorerna. Jag fick fler och fler matcher och det slutade med att jag hoppade av min utbildning och kommenterade på heltid. Hade jag inte fått erbjudande om att bli fotbollskommentator vet jag inte vad jag hade sysslat med. Eller jo, plan B var att plugga något tråkigt. Typ EU-utveckling eller något sånt.

Publicerades 16-03-2022. Artikeln är skriven av .
Foto: Bildbyrån

Åtta fakta om Roony Bardghji – så uttalas hans namn

Den svenske 19-åringen Roony Bardghji gjorde sin La Liga-debut för FC Barcelona den 14 september 2025. Roony fick chansen från start hemma mot Valencia och fick spela i 45 minuter innan han ersattes av Raphinha.
Så, vem är den här supertalangen? 2022 berättade Offsides prao-elev Albin Widing, som är två år yngre än Roony, mer om stjärnskottet.

Föräldrarna till Roony Bardghji (uttalas »Bardadji«) är syrier men arbetade i Kuwait när Roony föddes den 15 november 2005. 2012 flydde familjen kriget i Syrien och hamnade i Blekinge. Roonys första klubb i Sverige var Kallinge SK. Därefter spelade han i Rödeby AIF, innan han 2019 flyttade till Malmö FF. Sommaren 2020 värvades han till FC Köpenhamns U19-lag.

Roony blev den yngsta debutanten någonsin i Superligaen, 16 år och 6 dagar, när han den 21 november 2021 spelade 65 minuter mot AGF Århus. En vecka senare blev han också den yngsta målskytten i den danska högstaligan när han gjorde mål mot Aalborg BK. Roony har satt fler rekord: han blev under hösten den yngste spelaren i den nya turneringen Europa Conference League och den yngste FCK-spelaren som spelat i en Europacup.

Roonys främsta idol är Lionel Messi. Ofta när Roony kommer hem efter träningar har hans mamma sett till att klipp på Messi rullar på TV:n. Roony vill nämligen se vad Messi gör bra som han sedan kan försöka kopiera. Enligt Expressen arbetar båda Roonys föräldrar på Espresso House-fabriken i Arlöv. De säger att de trivs bra där. Roony bor kvar hos sina föräldrar i Malmö och pendlar varje dag till träningarna med FCK.

När Roony skulle välja sitt namn på tröjan frågade materialaren i FCK om det skulle stå Bardghji eller Roony på tröjan. Först svarade han Bardghji, men senare under kvällen ångrade han sig. Han ringde materialaren och sa att han ville byta till Roony eftersom det var lättare att uttala. Roony har redan fått en egen ramsa av Köpenhamnfansen – de upprepar och sjunger hans namn flera gånger om.

Enligt danska BT var storklubbar som Barcelona, Bayern München och Ajax intresserade av den dåvarande 15-åringen innan han valde FCK. Tidningen hävdar att det diskuterades om övergångssummor runt 100 miljoner danska kronor. När han skrev på för FCK fick han enligt BT »en miljonlön«.

Roony är väldigt fokuserad utanför planen för att kunna prestera så bra som möjligt som fotbollsspelare. Han har bland annat sagt till Viaplay att »är jag för mycket med vänner tar det av min tid och koncentration«.

Det finns en dokumentär i fyra delar på Viaplay om Roony som heter Roony Bardghji – 372 dagar. Där får tittaren följa hans väg i FCK, från akademin till A-laget. Man får också se vad han gör på fritiden (vilar mest) och höra hur han tänker för att nå sina mål med fotbollen.

Roony är en väldigt snabb och teknisk spelare som gillar att driva bollen i fart med sin vänsterfot. Han viker gärna inåt från sin högerkant för att avsluta med sin känsliga vänsterfot, lite som Lionel Messi gör och Arjen Robben gjorde. Roony gjorde sin landslagsdebut den 7 augusti när Sveriges P05-landslag förlorade med 1–0 mot Danmark. I nästa landskamp gjorde han sitt första mål för blågult.

Foto: Bildbyrån


LÄS OCKSÅ:
Patrik Wålemark – ett nytt kapitel i en redan fascinerande släktsaga
Är den danska fotbollsmodellen något att avundas?

Publicerades 16-03-2022. Artikeln är skriven av .

Sista chansen – få hem läsning från Transnistrien

Bilden är tagen i Tiraspol, huvudstaden i den autonoma regionen Transnistrien i östra Moldavien. Fotografen Mikhail Calarashan var där i mitten av februari för att berätta om höstens skrällag i Champions League, FC Sheriff, tillsammans med vår utsände reporter Rasmus Canbäck.

Några dagar senare invaderade Ryssland Ukraina. Transnistrien, med en 40 mil lång gräns till Ukraina, påverkas i allra högsta grad. De senaste tio dagarna har över 200 000 flyktingar tagit sig till Moldavien – många via just Transnistrien. Enligt utrikesministern Nicu Popescu är det fattiga landet nu nära en ekonomisk och samhällelig kollaps.

Reportaget om den besynnerliga klubben FC Sheriff i den känsliga regionen Transnistrien kommer i Offsides nästa nummer. Där märks också den annalkande allsvenska premiären i form av ett stort reportage om IK Sirius, en långintervju med Sebastian Larsson och ett samtal med spelaren som sprang mest av alla i Allsvenskan förra året. Och så har vi hälsat på Fridolina Rolfö i världens bästa klubblag.

Några bilder från innehållet:

Nu ligger numret i tryckeriets händer. Anslut dig som prenumerant senast klockan 18.00 i dag, tisdagen den 8 mars, för att vara säker på att få ta del av allt.

Prenumerera nu

Publicerades 7-03-2022. Artikeln är skriven av .
Annons

Daniel Sjölund: »Alla åländska klubbar behöver samarbeta«

I ungefär 20 år har han varit »Ålands bästa fotbollsspelare genom tiderna«. Nu hjälper han öns unga talanger, och ingen blir gladare än Daniel Sjölund om han snart får ge bort epitetet till någon annan. 

Text: William Stenius

Vad en fotbollsspelare som inte har gjort något annat än att spela fotboll ska göra när karriären tar slut är en fråga som alla spelare måste handskas med. En del säkrar sin ekonomiska framtid genom en flytt till en pengastinn liga, andra väljer att hålla sig kvar inom sporten på andra sätt. Men vad händer när en spelare avslutar sin karriär på en ö med 30 000 invånare där möjligheten för en fortsatt karriär inom fotbollen är begränsad?

För Daniel Sjölund lockade det att testa något helt annat. Efter en nästan 20 år lång elitfotbollskarriär bytte han ut omklädningsrum och gräsplaner mot en kontorsstol och jobb på Ålandsbanken.

— Nio till fem-jobbet var nytt för mig, säger Sjölund. Jag behövde det för att landa lite efter fotbollskarriären och få nya erfarenheter. Det var trevligt att jobba på ett kontor och ha lediga kvällar och helger.

Pengarna från en allsvensk karriär gick inte att leva på livet ut?

Nej, det stämmer. Så något behövde jag hitta på.

 


LÄS OCKSÅ: Mañana i Mariehamn


 

När Sjölund lämnade Åland som 16-åring för att börja på ett fotbollsgymnasium i Jakobsberg och spela med Brommapojkarna hade han redan hunnit med ett tjugotal seniormatcher i IFK Mariehamn. Kort därefter blev det en flytt till London då han fick kontrakt med West Ham. Som 17-åring klev Sjölund vidare till Liverpool, men när han var på väg att slå igenom där satte en fotskada stopp för utvecklingen. 2003 flyttade han tillbaka till Stockholm för spel med Djurgården. Det var där som den åländska mittfältaren fick sitt stora genombrott och blev en allsvensk profil. Efter 205 matcher, två SM-guld och ett cupguld fick framgångssagan ett slut 2012 då han, till mångas förvåning, inte fick förlängt kontrakt.

Förhoppningarna på Åland var att den då 29-åriga Sjölund skulle vända hem till IFK Mariehamn, men han var inte klar med Allsvenskan. En uppväxt på Åland hade lärt honom att efter motvind kommer medvind. Daniel Sjölund var aldrig en spelare som ville skapa rubriker, men det som kändes som ett ovärdigt avsked från Djurgården gav honom motivation att visa att han hade mer att ge.

Han hamnade i Åtvidaberg. Ett klubbyte som såg ut att vara ett steg nedåt i den allsvenska hierarkin, men under två säsonger i Åtvidaberg visade Sjölund att han fortfarande höll en hög allsvensk nivå. Som tongivande spelare var han med och tog klubben till två överraskande åttondeplatser. 

Inför säsongen 2015 skrev han på för IFK Norrköping. Det året blev en succé för Norrköping och Sjölund, då han som en av lagets viktigaste spelare vann sitt tredje SM-guld. Det såg ut som en personlig revansch: från att ha ratats av Djurgården till att lyfta Lennart Johanssons pokal ännu en gång. Sin vana trogen gjorde han ingen större affär av det.

Om avslutet i Djurgården lämnade mer att önska blev det tvärtom under hans sista hemmamatch med IFK Norrköping, säsongen 2018. Sjölund startade matchen på bänken men var säker på att få ett längre inhopp för att säga hej då till hemmapubliken. Han fick sitt inhopp – men först i den andra tilläggsminuten. Han var missnöjd med det, men lät fötterna sköta snacket. Efter två minuter på planen lyckades han få in ett ledningsmål, vilket betydde att Norrköping hade chans på guldet inför den avslutande omgången i Allsvenskan.

 


LÄS OCKSÅ: En andra chans – reportage om Norrköpings SM-guld 2015


 

I december 2018 fick så den åländska fotbollspubliken något att jubla över. Äntligen skulle den förlorade sonen komma hem och avsluta karriären i IFK Mariehamn.

Under de 20 år som passerat sedan Daniel Sjölund lämnade klubben hade IFK Mariehamn hunnit avancera från division två till att etablera sig i den finska högstaligan. De hade till och med vunnit både ligan och cupen.

För Sjölund blev comebacksäsongen präglad av skador, och i och med en förlust i cupfinalen hemma på Wiklöf Holding Arena blev den dessutom titellös.

I oktober 2019 meddelade Sjölund att det var dags lägga fotbollsskorna på hyllan för att få mer tid till familjen. Han hade kombinerat fotbollen med en praktikplats på ett lokalt IT-företag för att få in foten i det »vanliga arbetslivet«. Det var den praktikplatsen och hans kontakter på ön som resulterade i att han fick jobbet på Ålandsbanken.

 

För en person som ägnat sig åt en lagsport i hela sitt liv, där träningen varit en given del av vardagen, var det inte lika lätt att hålla igång på egen hand. Redan ett halvår efter avskedet från IFK Mariehamn smög Sjölund tillbaka till sporten då han började spela för FC Åland i finska division tre.

— Att ta sig ut på en löptur en kall och regnig kväll är inte det roligaste som finns, säger han. Då ger det mer motivation att veta en tid och plats där man ska infinna sig för att träna ihop med ett lag. Jag kände att kroppen höll, och upplägget var att jag fick komma och gå lite som jag ville på träningarna och matcherna, så det gick smidigt att kombinera med jobb och privatliv.

Det blev två år som bankman innan Sjölund i december 2021 presenterades som sportchef och tränare för FC Åland. Ett jobb som kommer med precis de saker som han ville undvika när han avslutade fotbollskarriären: Långa helger med resor till Finland, kvällsträningar och administrativa uppgifter. 

— Nu kan jag lägga upp mina dagar lite som jag vill, men det innebär också mycket jobb, och det är mycket nytt. Som spelare var det bara att komma till träningen och göra det man blev tillsagd. Nu är det istället jag som ska planera och lägga upp träningarna.

Hörde du inget från IFK Mariehamn under tiden du var utanför fotbollen?

— Jag har alltid haft en dialog med IFK, även när jag spelade i Allsvenskan. De ringer och frågar om vissa spelare som jag har spelat med eller mött och då försöker jag hjälpa till så gott det går.

Möjligheterna att bli fotbollsproffs på Åland har förbättrats sedan Daniel Sjölund själv inledde sin spelarkarriär. Då låg IFK Mariehamn i division två och spelarna hade jobb vid sidan av fotbollen. Nu spelar klubben i den bästa ligan i Finland och spelarna är heltidsproffs. Ändå har det inte kommit fram någon ny åländsk talang på herrsidan som etablerat sig i en liga utanför Finland.

Daniel Sjölund säger: 

— Nu när IFK är en etablerad klubb i högstaligan finns det större möjligheter att göra en helhjärtad satsning och stanna kvar på Åland, men det innebär också att konkurrensen ökar. Det finns väldigt många bra spelare här på ön som har all möjlighet att ta sig vidare och få en fin fotbollskarriär.

Kan resultatet av att det finns en högstaligaklubb på Åland, där truppen är byggd på spelare utifrån, vara att den inhemska talangutvecklingen stannar upp?

— Det blir svårare att slå sig in och ta en plats i laget, absolut. Säg att du har tränat med A-laget från att du var 16 år och fortsätter kämpa säsong efter säsong för din plats men aldrig får kontinuerlig speltid, då blir det kanske svårt att hålla motivationen uppe och utvecklas i rätt takt.

Som nybliven tränare för FC Åland är Sjölunds huvudsakliga mål att skapa ett ännu större intresse för fotbollen på Åland och att utveckla samarbetet mellan föreningarna på ön. Han hoppas att den erfarenhet han samlat på sig under sin tid som fotbollsproffs kan hjälpa åländska talanger att utvecklas och ta sig vidare i karriären.

— Det finns så bra möjligheter att gå till Allsvenskan eller en större liga för en ung och lovande talang i finska ligan. För att nå dit behöver alla åländska klubbar samarbeta. Det ska finnas en klubb och nivå för alla, oavsett om man vill bli proffs eller spela för att det är kul.

Hur länge till tror du att du kommer vara »Ålands bästa fotbollsspelare genom tiderna«?

— Förhoppningsvis inte så länge till.

Publicerades 17-02-2022. Artikeln är skriven av .