Jag såg den första timmen av OS-curlingfinalen i mixeddubbel hemma i soffan, fokuserat och ostört framför TV:n. När matchen började dra ihop sig och femte omgången skulle avgöras tvingades jag rafsa ihop min badmintonutrustning, klicka igång SVT Play-sändningen i mobilen och traska mot spårvagnshållplatsen. Usel planering förstås, att spela badminton mitt under en OS-final, men nu var det för sent att backa ur.
Halvvägs till hållplatsen gled mobilen ur min handske, rakt ner i backen. Medan jag grävde upp den ur snön såg jag en äldre kvinna komma gående mot mig och tyckte mig tyda en barsk uppsyn. Fan. Vad skulle damen tänka? Jag föreställde mig att hon suckade uppgivet och muttrade för sig själv att mitt misstag symboliserade dagens ungdom och dess förfall. »Inte ens när folk är ute och promenerar kan de lägga undan sin smartphone – och att hålla i den klarar de tydligen inte heller av.«
När vi några sekunder senare passerade varandra på trottoaren hörde jag röster från en av hennes djupa rockfickor. Radiosporten. Kvinnan lyssnade på curlingfinalen. Kanske blev hon rentav glad över att ha mött en likasinnad när hon såg de röda och gula stenarna mot vit bakgrund på min snöblöta mobilskärm.
När spårvagnen rullade mot centrum valde lag Wranå att använda sitt powerplay, men ett par halvmissar av storebror Rasmus pressade lillasyster Isabella till en klurig avslutande dragning för att säkra en poäng. När hon under stenens färd mot boet skrek »Järnet Rasmus! Tryyyyyyck!« till soparen höjdes min puls och samtidigt var det snart dags att stiga av vagnen. Jag ville skrika nervöst och spänna kroppen, liksom hjälpa stenen att få rätt fart de sista meterna, men hejdades av att det fanns människor runt mig. Dragningen blev perfekt och Rasmus knöt en behärskad näve, till synes opåverkad av de panikartade skriken som styrt hans sopning några sekunder tidigare. 4–3 med två omgångar kvar. På väg ut i kylan såg jag en tjej i spårvagnen som stirrade in i samma SVT Play-sändning som jag själv bar runt på.
