Mamma är den första jag berättar för.
– Läs inte in något suicidalt i det här nu, säger jag. Men varje gång jag kör till träningen önskar jag att jag var med om en olycka.
Hon blir orolig, men lite lugnare när jag förklarar att jag bara önskar mig en liten olycka, en som håller mig borta från fotbollsplanen. Jag förstår hur det låter. För en mamma kan jag tänka mig att det skär i hjärtat, för en objektiv betraktare kan jag tänka mig att det skär i … ja, var sitter egentligen känslan av »håll käften, fattar du hur många som skulle vilja ha ditt jobb?« I drygt fyra år har jag tänkt på supportern som sade till mig att han hade offrat en arm bara för att få sitta på bänken i Bois. Jag kanske inte hade offrat en arm, men två månader in i försäsongen 2025 är jag villig att åsamkas en lätt whiplashskada för att få slippa. När jag hör mig själv säga det högt förstår jag att det är dags. Jag måste sluta spela fotboll.
I oktober 2024 satt jag på ett utgående kontrakt. Mitt Landskrona hade under stora delar av året sett ut att jogga hem Superettan, men under hösten började vi stapla förluster och Fotbollssverige pratade om att vi höll på att »göra en Utsikten«, det vill säga att sluta vinna och kasta bort en allsvensk plats. Tongivande spelare hade lämnat under sommaren, men vi hade byggt upp ett stadigt försprång som såg ut att räcka. En uppflyttning vore det perfekta slutet för mig och min karriär.
Du har väl inte missat?
