I tider av allsvenska spelarstrejker, sociala medier-trams och regisserade låtsasursäkter vill jag passa på att skriva några rader om IFK Motalas bandylag.
IFK Motala spelar i högsta serien i en mycket konditionskrävande sport och tränar i princip lika mycket som allsvenska fotbollslag. Till skillnad från allsvenska fotbollsspelare kan de däremot inte leva på sin sport. De är lärare, studenter eller säljare. En typisk onsdag under säsong åker laget buss 41 mil till Söderhamn. Där spelar de 5–5 mot Broberg på kvällen, sätter sig i bussen på nytt och är sedan hemma igen fyra på natten. Några timmar senare ska de vara på jobbet. Flera av spelarna har också barn och familj.
Träningsförutsättningarna är också rätt kassa. Till skillnad från de flesta andra elitlag saknar IFK Motala en hall att träna i. Vid den här tiden på året kör Villa, Sandviken och Västerås för fullt i sina bandyhallar. Men i Motala dröjer det länge till innan den konstfrusna utebanan kan användas, så laget får hålla till godo med hockeyrink. Det är ungefär som om Martí Cifuentes skulle få nöja sig med en gymnastiksal i Hökarängen för att nöta spelmönster tänkta för fullstora planer.