I lördagskväll var det som de senaste dagarna: mitt Twitterflöde fylldes av nya, ofattbara, klipp och bilder på barn som kommit bort från sina föräldrar. En gråtande pappas hand mot tågrutan när han tog farväl av sin dotter, en övergiven gammal kvinna som lämnats kvar när dottern och barnbarnen flytt till Polen, en skola som var sönderbombad och en missil som träffat ett barnsjukhus.
Familjen gick och lade sig, och jag satt kvar i fåtöljen.
Bilder från frostbitna tunnelbanestationer som blivit skyddsrum, klipp på tusen och åter tusen ukrainare som förlorat allt. Rapporter om att ryska trupper närmade sig nya städer.
Jag släckte lamporna i huset, borstade tänderna och lade mig i sängen. Scrollade en sista gång i mörkret.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
