Inget är riktigt som det brukar vara. Ett fredagsbrev på en torsdag och en tidigare ifrågasatt tredjemålvakt som plötsligt är etta. I en playoffmatch som vi efter ett nattsvart kval kanske inte har förtjänat. Mot ett land som man egentligen unnar allt gott.
Men fuck it, nu kör vi.
Det var Elvis Presley som sa det, inte jag.
Jag vet inte om ni har sett dokumentären Return of the King från förra året. Den handlar det TV-framträdande den 3 december 1968 som blev känt som Elvis stora comeback. Efter militärtjänstgöringen hade Elvis, styrd av sin ökände manager Colonel Tom Parker, ägnat hela 60-talet åt film i Hollywood. Där fanns pengar att tjäna, inte minst på soundtracken, men filmerna blev sämre och sämre, Elvis deppigare och deppigare. Samtidigt exploderade popmusiken runt om honom. Beatles, Rolling Stones, Dylan – artister som inte bara framförde andras låtar och som blandade sväng med texter om det verkliga livet.
