Som barn reste jag till Linköping för att gå på bio, åka vattenrutschkana och äta på McDonald’s. I Motala hade vi bara kopian McCorner’s, belägen i en gatukorsning vid centrumtorgets ena hörn. Samma rödgula färger som originalet, farligt lik logga och dubbelburgaren Big Corner istället för Big Mac. När McCorner’s plötsligt slog igen utgick alla från att världens största snabbmatskedja, inte alldeles orimligt, hotat med stämning.
Till Norrköping åkte jag för att se på allsvensk fotboll. Norrköping framstod som lite ruffigare än Linköping, lite farligare. Fler hårdrockare. Samtidigt verkade lokalpatriotismen starkare där. Plura Jonsson skrev Norrköpingsromantiska låtar om pappersbruket, Alice vid järnvägen och stulna gitarrer på Bråddgatan. Samtidigt traskade en ung Lars Winnerbäck runt längs Linköpings välansade nyponbuskar och drömde sig bort till något vildare.
Det var som om Norrköping vände sig inåt medan residensstaden blickade ut mot världen från Domkyrkans 106 meter höga torn. Linköpings store son, Tage Danielsson, hade flyttat direkt efter studenten och älskades för sina humanistiska texter om livets stora frågor.
Städerna tävlade om att vara störst i Östergötland, men med tanke på att det bara var fyra mil mellan dem rivaliserade de sällan inom idrotten. Norrköping var fotboll, basket och speedway. Linköping var handboll, volleyboll och simning. Innan ishockeyn tog över med sitt lätt ängsliga amerikaniserade namn: Linköping Hockey Club.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
