I förra veckans avsnitt av Alex & Sigges podd berättade Sigge Eklund om sin mamma som nyligen somnade in efter en tids cancersjukdom. De sista veckorna i livet tillbringade Sigges mamma på ett hospice, och Sigge besökte henne dagligen. Under sina påhälsningar lärde han känna personalen, och en dag hamnade han i samtal med en av läkarna. Läkaren sade att Sigges mamma var lyckligt lottad som fick så många besök av sina söner och berättade att ungefär 50 procent av alla som hamnade på just det här hospicet avled med någon närstående bredvid sig i rummet. 25 procent tog sitt sista andetag med en sköterska närvarande i rummet och 25 procent somnade in i ensamhet, utan någon bredvid sig.
Endast varannan person som ligger för döden har någon närstående att hålla i handen när hjärtat slår för sista gången? Fy fan.
När jag besökte ett par pubar i Skottland förrförra helgen, ena gången i Glasgow inför Partick Thistles hemmamatch mot Ayr United, den andra gången i Edinburgh inför Hearts–Celtic, tänkte jag en del på ensamhet. Jag stod där själv med en pint framför mig – mitt resesällskap Daniel sprang runt och fotograferade utanför arenorna – och noterade ensamheten runt mig.
Vid båda tillfällena var det stimmiga pubar, knökat med uppspelta och förväntansfulla supportrar. Immiga rutor och glansiga pannor. Klibbiga bardiskar. Det var inte ställen, situationer och stämningar som förknippas med ensamhet. Det var inte hotellbaren en tisdagskväll med ensamma affärsmän som tog en öl eller två för att döda tristessen innan de tog hissen upp till hotellrummet. Det här var något annat.
