Under inspelningen av Offsides podcast i veckan gav jag cancer till fel författare. Vi pratade om kritik och jag drog mig till minnes Linda Skugges uppmärksammade recension av Kristina Sandbergs bok En ensam platsdär hon skildrar sin sjukdomstid på ett sätt som Skugge inte gav mycket för. Problemet var att jag i podden sa Lydia Sandgren, inte Kristina Sandberg.
Jag gjorde bort mig, hur kunde jag? Det är tyvärr enkelt att svara på. För att jag är en jävla slarver.
Jag har alltid varit det. Lärarnas förmaningar om kvarglömda böcker. Pappas tips om att packa tennisväskan »nerifrån och upp«, från strumpor till keps, för att inte glömma något. Men var sorteras handduken in? Hur många gånger har jag inte fått torka mig med t-shirten? Eller panikcykelturerna hem efter att jag under ombytet före träningen upptäckt att mitt viktigaste verktyg – racketen – inte legat i väskan. Däremot ofta en rutten banan.
Det finns så många historier, värre historier. Mina kompisar påminner och skrattar och det gör jag också. Men självhatet finns hela tiden där. Värst är det förstås när det går ut över min omgivning och jag jobbar hårt för att det ska hända så sällan som möjligt. Måste ha koll på veckans läxor. Aldrig glömma matsäcken till friluftsdagen. Tandläkartiden på tisdag. Jag kämpar och lyckas för det mesta. Men när jag kommer till jobbet måste jag fråga Fredrik om jag får låna hans strömsladd.
Du har väl inte missat?
