Den jäveln får inte falla till marken. Jag pressar fast den 40 kilo tunga medicinbollen mot mitt högra bröst. Ännu en gång fylls mina ögon av svettdroppar som runnit ned från luggen. Det svider till. Jag sänker min högra axel, som för att låta den smita under bollen likt en limbodansare. Bröstet, händerna och bollen följer med ned och rörelsen visar sig lönlös. Till sist lyckas jag använda fingertopparna och handlederna för att långsamt rulla upp bollen och tippa den över axeln. Fingrarna är det enda jag har nu. Efter alla tusentals timmar av smattrande på datortangenter måste min fingerfysik hålla världsklass. Det kan nog ingen av de 15 elitfotbollsspelarna i rummet skryta över. Varför nu någon skulle vilja göra det.
När medicinbollen dunsar ned i golvet bakom mig hör jag den inhyrde träningskonsulten Christians hurtiga röst.
– 30 sekunder kvar!
En våg av ilska sköljer genom mig. »Måste han låta så pigg?« Och kan tiden verkligen stämma? Min träningspartner, Gais huvudtränare Fredrik »Fidde« Holmberg, föser kvickt, men till min glädje också med viss möda, bollen över axeln. Jag knäböjer och greppar den ännu en gång. Det svarta klotet känns tio kilo tyngre än för 15 sekunder sedan och ligger retsamt kvar på marken, oavsett hur beslutsamt min hjärna kommenderar armarna att röra den uppåt.
