Den 7 maj 2015 snörade jag på ett par skinande och sprillans nya fotbollskor på min då femåriga sons fötter. Äntligen var dagen här, han skulle få spela fotboll »på riktigt«. Liverpooltröjan var på, jag fyllde hans vattenflaska och sedan hoppade vi på våra cyklar.
I något år hade han varit som besatt av fotboll och det gick inte många dagar utan att vi stod i en eller i flera timmar i trädgården och slog passningar och sköt skott på varandra. Det var ett intresse som stack ut, bollen var ständigt med honom. Gick vi på en promenad sprang han alltid bredvid med en boll.
När vi rullade fram på asfalten på väg till Åkeredsvallen i västra Göteborg sjöng han av glädje och förväntan. Hans livs första fotbollsträning var bara minuter bort.
Vi parkerade våra cyklar och rundade klubbstugan. Det var som om vi klev in i en inspelning av Sommarlov. Det kändes som om det var 200 femåringar ute på gräset. Sigge greppade min hand, tryckte den hårt i min handflata. Vi rörde oss i riktning mot sidlinjen där det stod några vuxna ledare. Kanske fem meter från dem sade han att han ville sätta sig ner en liten stund bara, så vi tog plats i ett avbytarbås. Han sparkade lite lätt med sina fotbollsskor i luften, fingrade på sin cykelhjälm. Ledarna blåste i sina visselpipor och alla barnen sprang glatt mot dem. Sigge och jag satt kvar i båset. »Ska vi gå dit?« frågade jag. »Jag är nog lite för blyg, pappa«, sade Sigge.
