En onsdagseftermiddag i februari lämnade jag redaktionen. Tog trapporna ner och stegade mot cykelstället. Pang! Det var som om något träffade mig hårt i magen när jag nått platsen där jag på morgonen hade låst min cykel. Det gungade till på ett sätt som jag inte var beredd på. Min cykel var borta och de kommande två, tre minuterna kan inte beskrivas som något annat än märkliga. Jag kikade runt hörnet i en skum förhoppning om att någon bara hade flyttat på min cykel. Kollade bakom en byggcontainer innan jag återvände till cykelstället för att säkerställa att jag inte sett fel. Sedan upp till redaktionen igen för att vara helt säker på att jag inte burit upp cykeln – vilket jag oftast gjorde. Ingen cykel där. Jag tog hissen ner. Bort till cykelstället en sista gång. Ingen cykel där heller.
Jag ringde min fru. Hon hörde direkt att något allvarligt hade hänt och frågade oroligt om det var något med barnen.
– Min cykel är stulen. Den är borta.
Tio minuter senare satt jag på buss 50. Hörlurarna var på, men min telefon spelade inget. Jag tittade håglöst ut genom fönstret och såg ett grått Göteborg. Jag tror inte att jag gråtit på tio år, senast var på en begravning för min kompis. Men på buss 50 var det nära.
