Ulf Lyfors begravdes för två veckor sedan. Det skedde utan uppståndelse och mediebevakning. Kanske är ni en del läsare av denna text som inte ens känner igen namnet på den förste heltidsanställde förbundskaptenen för damlandslaget, tränaren som förde Sverige till EM-guld 1984.
Hans gamla hörnläggare Karin Åhman Svensson höll ett spontant tal i samband med jordfästningen. Det vet jag eftersom Offside under de senaste veckorna har pratat med i princip alla som var med och bärgade landslagets första och hittills enda seniortitel. Finalen spelades på en svårt lersjuk plan i Luton och eftersom EM i sommar återvänder till England kände vi att det var på sin plats att ge hela berättelsen om den historiska triumfen. Det finns mycket att säga om den, och om vägen dit för damfotbollens pionjärer.
En sak som förvånat mig under researcharbetet var hur mycket som faktiskt rapporterades om damlandslaget 1984. Jag hade intrycket att medierna knappt brydde sig på den tiden, men andra landslag tycks ha sneglat avundsjukt på uppmärksamheten Sverige fick. Engelska spelare som vi intervjuat berättar att de knappt trodde det var sant när de fick höra att den första finalmatchen mellan lagen sändes i svensk TV. Att den avgjordes på stora Ullevi gjorde också intryck på motståndarna – i England var det otänkbart att damerna skulle släppas in på Wembley. Alla större svenska tidningsredaktioner skickade också reportrar till returen i Luton.
Hur det rapporterades är en annan femma. Pia Sundhage, den stora stjärnan, fick emellanåt frågor som »Förstör inte fotboll figuren?« och »Hur kan man spela fotboll? Man blir svettig och skitig. Man blir omkullsprungen och kan få en boll på näsan.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
