Bilderna är vackra och vemodiga på samma gång. I Göran Bergmarks och Mats Tallkvists bok Det var en gång en idrottsplats fylls sidorna av plan efter plan där det inte längre spelas fotboll.
Dokumentationen är imponerande, historierna många. Jag lär mig om den lutande planen i Almvik, varför det sjöngs »Forza, forza, Ignabarça!« vid skånska Ignaberga IP och att Roxettestjärnan Marie Fredriksson ett tag sponsrade Östra Ljungby IF:s träningsoveraller.
Jag fastnar i de ljuvliga anekdoterna, tänker att jag måste ringa pappa och berätta om linjemannen i västmanländska Högfors som bar jaktkniv och därför slapp klagomål hur fel han än vinkade. Om den desperata lagledaren i Ingelstads IK som smörjde in sig med lössnus när myggen invaderade Tegnaby IP. Och på samma småländska idrottsplats: en batalj mellan Tegnaby GIF och Linneryds AIF. Hemmalaget leder med 1–0 och är överlägset tack vare en reslig mittfältare. För att få pusta ut en stund sparkar linnerydarna ut bollen i skogen. Mittfältskungen springer ut för att hämta den, blir huggormsbiten och måste köras till sjukhuset i Växjö. Linneryd vänder och vinner matchen med 2–1.
