Frankrike-VM 1998. Sverige är inte med och pappa säger att vi får hålla på Danmark i stället, de tränas av en svensk och bröderna Laudrup är äntligen återförenade. Det funkar inte för mig. Jag stör mig på Peter Schmeichel och pappas »man förstår ändå vad de säger« när jag inte alls gör det under intervjuerna med danskarna.
Norge går bättre. Det sägs att de spelar tråkig fotboll men den är åtminstone chansrik och de gör två mål i sin premiär mot Marocko. Jag fascineras av att tre spelare heter Flo och kommer från en by med samma namn. Förbundskaptenen Egil »Drillo« Olsen har en vetenskaplig syn på fotboll som attraherar mitt brådmogna tonårsjag och dessutom sägs han kunna världens samtliga huvudstäder. Risken för präktighet kompenseras av rebellmittfältaren Erik Mykland som mellan två matcher dricker öl på en bar fast han inte får. I den avslutande gruppspelsmatchen chockar Norge ett högmodigt Brasilien i Marseille när 0–1 blir 2–1 efter en sen vändning.
»Flonaldo« överglänser Ronaldo, jag är imponerad och avundsjuk i TV-soffan. Norge! Nu är de förbi oss i fotboll också.
Det var de inte riktigt, visade det sig. Sedan Frankrike-VM 98 har Norges herrar kvalificerat sig till ett ynka mästerskap och inte till något VM-slutspel. Även dagens offensiva omslagsguttar – Haaland, Ødegaard, Sørloth – har trampat på kvalminor. För ett makalöst idrottsland som numera även har internationella stjärnor i världssporter som golf, tennis och friidrott har mästerskapstorkan i spelet flest bryr sig om varit som en irriterande fläck på högtidsdräkten.
