Efter mörkrets inbrott på Annandag jul kliver jag in på den sjaskigaste puben på den sjaskigaste arenan i Englands högre ligor. Jag köper en pint till min ciceron John Pyper, supporter till Luton Town sedan 1963. Han ber om ursäkt över en nyupptäckt vattenläcka i taket och morsar på en hårt sminkad kvinna i 60-årsåldern som sitter på en stol bredvid bardisken. Hon är klädd i klubbfärgerna vitt och orange och på väggen hänger ett foto av henne med texten »Miss Luton Town FC 2017«.
Vid ett av borden sitter ett gubbgäng och spelar domino. Från den sprakiga högtalaren hörs The Ronettes Frosty the Snowman, men ljudet är så svagt att farbröderna kan prata normalt och ändå höra varandra utan problem. De avhandlar (kort) hur julen har varit och (längre) vad som krävs för tre poäng mot Norwich i kväll.
John och jag slår oss ner vid ett ledigt bord. Mitt i en utläggning om hur hans far slutade gå på fotboll under 80-talets huliganvåg råkar han välta ut hela sin öl över mig. Ölet forsar över mina jeans och sedan vidare ner mot den i sammanhanget mycket rutinerade heltäckningsmattan.
– Lucky it wasn’t your own beer! ropar en av dominogubbarna till mig och hämtar in hesa garv från sina kompisar.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
