Under hösten har jag varit hemma hos Johan Larsson i Borås i många timmar. Vi har suttit i familjens nyrenoverade kök och några gånger har den sedan snart en vecka pensionerade Elfsborgskaptenen börjat gråta. Att sätta ord på alla känslor – vemod, ilska, uppgivenhet och maktlöshet är bara några – som han upplevt de senaste 18 månaderna har blivit för mycket. Även när han pratade om sitt livs match, hans två mål på övertid mot IFK Göteborg i somras, kunde han inte hålla tillbaka tårarna.
Johan är den förste att medge att det inte är synd om honom. Att hans sista ett och ett halvt år i klubben som han flyttade till som 15-åring inte blev som han ville eller föreställde sig är egentligen en bagatell. Om man zoomar ut och tar in all annan skit som händer i världen. Det finns många som har betydligt jobbigare perioder i livet. Han tjänar mer än de flesta, och hur fjuttigt kan det bli att sitta och tycka synd om sig själv för att man på ålderns höst inte är önskad av en fotbollstränare?
Just det har Johan brottats mycket med under timmarna i hans kök. »Jag vill inte framstå som bitter, inte självömkande, inte sorglig«, sade han till mig vid ett tillfälle.
»Jag vill bara berätta hur jag har tänkt och känt. Berätta min version, äga min egen historia.«
