»Ser du matchen?« skrev pappa. Eller det gjorde han inte. Han skrev: Ser Du matchen?« Med stort D. Inte ens när 17-årige Lamine Yamal tar fotbollen in i framtiden och den sjövilda bataljen mellan Inter och Barcelona svänger ännu en gång missar han att kommunicera med mig som om jag vore en ordensbroder.
Jag såg matchen. Den var, precis som första mötet, så underhållande att ingen hade tid att säga något intelligent om den. Vilket var skönt för i sådana stunder vill man inte ha något smart, man vill bara häpna över kvalitetsnivån och kanske skriva till sin pappa: »Jag kollar – vilken jävla match!«
När Inter hade vunnit stannade jag kvar i fotbollen men bytte ändå till något helt annat. Jag surfade in på Nerikes Allehanda för att läsa om Örebro SK:s första poäng i Superettan: 0–0 hemma mot Trelleborg. I kommentarfältet analyserade förtvivlade ÖSK:are den dystra säsongsinledningen. Där fanns givetvis en del avgångskrav men det slog mig hur insiktsfulla och lösningsorienterade många var. Sedan insåg jag: jag älskar det här.
Inte Örebrokrisen som sådan förstås, människorna i den staden har sannerligen förtjänat en roligare vår. Men växelbruket. Att få studsa mellan slott och koja, mellan högsta Champions League-nivå och svensk fotbollsmylla – vilken lyx.
