Inför EM 2008 lät Göteborgs-Posten Sveriges landslagsprofiler komponera var sin trerättersmeny, en riktig pangmiddag. Läsarna fick sannolikt en del fördomar bekräftade, men det fanns samtidigt ingen ängslighet över svaren. Lars Lagerbäck bejakade sina rötter genom att servera tjälknöl till huvudrätt. Christian Wilhelmsson hade först svårt att komma på en rätt innan han fick ur sig: »Jag får väl grilla något, om inte catering är ett alternativ?«
En av de mest erfarna spelarna bjöd på kebab i pitabröd till förrätt, kebabpizza till huvudrätt och »svenskt godis« till efterrätt. Dryck till förrätten: bärs. Dryck till huvudrätten: bärs.
Hans namn var Olof Mellberg och medan ni skrattar åt hans inte alldeles kosmopolitiska meny vill jag gärna flika in att jag hade kastat mig över en sådan måltid. Gud vad gott det låter. Att min offentliga meny förmodligen hade sett annorlunda ut beror enbart på att jag är en ängsligare person än Olof Mellberg.
Som spelare verkade han aldrig särskilt mån om hur han uppfattades. Han talade aldrig om kärleken till fotbollen, bjöd inte på några lättsamma anekdoter, verkade överhuvudtaget inte så intresserad av sporten. Han höll på med fotboll för att han var så bra på fotboll, som om det vore hans plikt att göra det mesta av den talang han begåvats med.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
