Det är lördagen den 10 juni år 2000 och klockan är runt 21.30. Sverige ligger under med 1–0 på Kung Baudouin Stadion i Bryssel i den första gruppspelsmatchen efter att Roland Nilsson kladdat med bollen och Bart Goor sprungit ifrån Jocke Björklund. Men det vet jag inget om vid tillfället. Mina kompisar är inte intresserade – de till och med vägrar att ha på TV:n i bakgrunden – där de sitter i gröna soffor i en lägenhet i Helsingborg och förfestar. Slingat hår, baggy Levi´s Engineered-jeans, breda läderarmband, V-ringade Filippa K-t-shirts. Det röks Marlboro Lights, dricks vodka med Red Bull och Royal burköl. Det står en hel platta bira på balkongen, ingen verkar bry sig om att de är ljumna av sommarkvällen, ingen orkar tänka på rätt temperatur, snygg skumkrona eller drinkpinnar den här kvällen. Chrille, Jocke, Macke och Nico är lediga och ska snart knalla ner till Snake och fortsätta kvällen i den bar där han jobbar. Eller Martin som han egentligen heter. Snake kallas han för att han bär glasögon.
Chrille, Jocke, Macke och Nico jobbar också i olika barer i stan. Macke, den ende som inte lyckats bli bartender av oss och som varit diskplockare på i princip alla krogar i hela Helsingborg sedan han tog studenten för flera år sedan, muttrar från badrummet att hans krulliga hår inte vill lyda. Han smetar in ännu mer Dax Vax.
Jag är inneboende i Snakes tvåa sedan några dagar. Jag har blivit vuxen på riktigt, häromdagen tog jag studenten. Så nu betalar jag 2 000 spänn i månaden för att sova på en 90 centimeter bred och max tre centimeter tjock madrass under ett datorskrivbord i Snakes vardagsrum. Min garderob är en blå Ikeapåse som också den ligger under skrivbordet.
Det här är allt jag vill ha. Känslan att jag kan göra vad jag vill. Inga föräldrar i närheten, inga krav. Inget stendött Lerberget, orten ett par mil norr om Helsingborg där jag växte upp och där det roligaste som hänt de senaste åren är att glasskiosken fått in en ny mjukglassmaskin. Sommaren 2000 ska bli den fetaste i mitt liv.
