I boken Den ljugande reportern berättas om Claas Relotius dramatiska uppgång och fall. Beställ gärna den för att få hela historien om det journalistiska underbarnet som på andra sidan prisregnet visade sig vara en ovanligt raffinerad bedragare.
Jag har tänkt mycket på boken sedan jag läste den i slutet av förra året. Inte så mycket på huvudpersonen, även om skrupelfria lögnare som till slut åker fast alltid tycks vara en fascinerande intrig. Men den intressantaste delen är när författaren Juan Moreno resonerar kring varför inte fler – inte minst Relotius chefer på Der Spiegel – ifrågasatte skribentens kraftigt överdrivna eller påhittade reportage. Mäktiga Der Spiegel ändå, den tyska trovärdighetens högborg. Med egna faktagranskare som jobbar under mottot »Först tror vi inte på något«. Hur kunde det bli så här pinsamt?
Claas Relotius var slug och hade många knep för att inte bli påkommen. Hans artiklar utspelade sig aldrig i Tyskland där personer och detaljer var lättare att kolla upp. Han insåg tidigt att det är bättre att hitta på personer än att krydda verkliga. Människor som inte finns kommer inte att ha några invändningar mot texten. Emellanåt misslyckades han också medvetet med att hämta hem en story och bad om ursäkt till sina chefer. Och de förlät honom. Ingen kämpade hårdare än Relotius och oftast levererade han fantastiska berättelser. Ingen annan fick lika många utmärkelser eller beundrarbrev från läsarna. En guldkalv i en krisande tidningsbransch.
Relotius ansågs inte vara den skickligaste skribenten, men den bästa historieberättaren. Hans reportage var drabbande och lätta att förstå, som en fängslande film med tydlig dramaturgi och ett starkt persongalleri. Här är hjälten, här är skurken, här är traumat i skurkens förflutna som gör fruktansvärda handlingar begripliga.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
