Jag är i startgroparna med en längre text om Wimbledon. Vi snackar gamla Wimbledon, The Crazy Gang, som genom brutalt och primitivt spel tog sig från fjärdedivisionen till FA-cuptriumf på Wembley.
Mycket är redan sagt och skrivet om detta sjövilda gäng. Vilket gör mitt jobb både lätt och svårt. Jag skulle kunna fylla hela artikeln med giftiga historier som återgetts tidigare. Skräckväldet under forwarden John Fashanu som hade svart bälte i karate, som låste in lagkamrater i bakluckor och utsatte färskingar för såväl fysisk som psykisk terror. Vinnie Jones överfallstacklingar. Uppeldade kläder efter träningarna. Långbollarna. Lagets enda bokmal som konsekvent fick de sista boksidorna utrivna varje gång så att han inte kunde läsa slutet. Den starka enheten som ändå växte fram ur denna toxiska miljö. Vi mot världen-känslan. Fuck them posh boys in Liverpool!
Det hade jag kunnat berätta om, och säkert kommit undan med. Men hur spännande blir det?
Jag blir ofta beskylld för att vara nostalgisk. Jag hävdar att det är fel. Jag ser aldrig om gamla matcher eller filmer bara för att försöka reprisera behagliga stunder. Däremot återvänder jag gärna till ämnen som intresserar mig för att upptäcka nya saker, kanske få andra perspektiv eller lärdomar.
