Jag har två talanger som hade kunnat resultera i åtminstone en bronsmedalj i ett OS om det varit sporter: jag kokar ALDRIG för lite eller för mycket pasta – alltid exakt lagom – och jag har en oöverträffad förmåga att upptäcka borttappade fotbollar i skogspartier, under bilar och på tak. När andra går eller cyklar förbi en boll och tar in naturen, arkitekturen eller människorna ser jag fotbollar. Det är en superkraft som jag har fötts med och hade jag tagit med mig alla de bollar som någon annan letat efter men aldrig hittat hade jag kunnat fylla vårt vardagsrum med fotbollar. Ni tror jag överdriver, men det gör jag inte.
Det finns ett Twitterkonto som heter »Lost footballs« – nästan dagligen lägger de ut bilder på fotbollar som övergivits eller tappats bort. Det är bollar som flyter runt i kanaler, bollar i diken och bollar bakom höga stängsel. Och det är som @lostfootballs skriver: »The saddest sight in the world – lost och discarded footballs.« Eller okej, det finns givetvis sorgligare saker i världen, men bortskjutna bollar som inte hittats av sin ägare är mörka historier.
Barn har gråtit på grund av de bollar som jag har hittat och de gett upp, föräldrar har skällt på sina barn. Någon har sparat veckopengen i flera månader för att kunna köpa den senaste mästerskapsbollen för att redan på jungfrusparken skicka i väg bollen för all evighet.
Samma dysterhet är det när jag föreställer mig den vuxne som inte hittar sin boll. Han eller hon har lyckats få med en kompis till den närliggande skolans fotbollsplan för en timmes två touch. De visslade av glädje när de låste sina ytterdörrar. Barnvakt kan ha varit inkallad. Efter fem minuter får den ena till en pangträff, men den tar i ribban och flyger ut i det snåriga buskaget bakom målet. Bollen är borta, den hittas inte. Hem promenerar två personer som fått resten av dagen förstörd. Kanske blev den misslyckade eftermiddagen på skolgården sista gången de ansträngde sig för att spela fotboll?
