Jag skriver detta från en fjällstuga. Det är första gången på 20 år jag åker skidor. Före det åkte jag åtminstone en vecka varje vinter. Jag tyckte inte jättemycket om det. Jag skriver så för hemskt var det ju inte, jag behärskade branterna och kunde känna en viss stolthet efter att ha klarat en utmanande backe. Men jag kände ett avstånd till mina syskon som så tydligt njöt av utförsåkningen, som åkte så snabbt och stiligt. »Vilken känsla!« utropade de efter offpiståkningen. »Vilken känsla!« utropade jag efter att ha fått sätta ner fötterna i ett par vanliga skor efter många timmar i pjäxor.
Det ständiga tjatet om utsikten.
»Man ser ända till Norge!«
Jaha. Man ser väl hellre på Arsenal–Aston Villa?
