Mitt i julstressen frågar pappa om vi ska gå på annandagsbandy i år. »Är ju tradition trots allt«, skriver han.
Vi var på isstadion i Motala förra året också. Då var det högsta serien och pappa och jag satt på vip-hyllan. Men lugn nu. Vi mötte Rättvik i ett jumbomöte och pappa blev ställd när räkningen kom efteråt. När någon frågat om han var intresserad av ett vip-paket tolkade han det som en ren bjudning, men så very important var vi alltså inte.
Trots ledigheten och datumet, bandyns högtidsdag, var festkänslan låg inne på vippen. I det inglasade rummet serverades »potatisgratäng med helstekt kött« och bag in box-vin av märket Chill Out. Bordet bredvid vårt upptogs av ett bussbolag som konverserade lågt, åtminstone tills chillouten började göra jobbet. Bredvid mig och pappa satt ett äldre par som tuggade i sig maten under tystnad. När farbrorn reste sig för att hämta mer helstekt kött tittade tanten på honom och sa surt: »Du ska äta i kväll också.«
Den dämpade stämningen gick att förstå. Vårt lag var på väg ur Elitserien och kanske, trodde somliga, mot sin egen begravning. I flera år hade klubben förgäves kämpat för en hall att spela i. Nu var hallslaget förlorat och den hårt kämpande klubbchefen hade till slut fått nog, han tänkte sluta. Luften var även på väg ur de tappra spelarna som i flera säsonger överpresterat tack vare en stark »vi mot världen«-anda. I en av kommunens rondeller hade någon skrivit »bandymördare«.
