En insändare i Hallandsposten fångade mitt intresse i veckan. Rubriken löd: »Rädda Örjans vall!«
Jag blir ibland beskylld för att vara en fotbollsromantiker, och som sådan är det lätt att uppskatta Örjans vall. Promenaden från tågstationen längs med Nissan. Våfflorna i kiosken. Vanliga bostadshus runtom istället för en »arenastad« med hamburgerkedjor och gallerior. På Örjans vall luktar det gräs, tigerbalsam och förlorade höstkval, och trots omfattande renoveringar kan man fortfarande förnimma doften av Tomas Žvirgždauskas svett om man trycker näsan mot omklädningsrummets väggar. Och så heter den som den alltid har gjort, inget fult företagsnamn här inte.
Detta – genuinitet i en alltmer likriktad elitfotbollsvärld – ligger i den ena vågskålen. I den andra: rädslan att halka efter. De som vill att allsvenska Halmstads BK ska lämna Örjans vall för en ny arena (mycket talar för att det blir så) har svårare att se charmen med det gamla. Den kommersiella potentialen är för låg, träningsförutsättningarna för dåliga, bollklubbens alla lag sprids ut i staden på ett sätt som skapar splittring. Det går att ha förståelse för båda sidorna. Men lite för ofta tycks klubbledningar tro att hemligheten bakom framtida sötebrödsdagar helt ligger i att skaffa sig ett nytt hem.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
