Utan rättvis chans

31-årige djurgårdaren Martin Lundgren slår ut med armarna i en uppgiven gest.

– Det är klart att det kommer att läggas ner, det har ju inte varit något förhör.

Har du pratat med polisen?

– Nej, nej. De har inte kontaktat mig överhuvudtaget, de har inte kontaktat någon i Djurgården. Det är rätt uppenbart att de skiter i det. Jag vill verkligen poängtera att jag inte har något emot poliser i grunden, jag har kompisar som är poliser, men det här är faktiskt helt sjukt.

I djurgårdskretsar är Martin ett välkänt ansikte. Han har varit klackledare, ansvarig för tifogruppen och suttit i Järnkaminernas styrelse. Med jämna mellanrum representerar han Djurgårdens supportrar i det populära Svenska Fans-programmet 08 fotboll.

Det är i början av januari, vi sitter på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Martin klagar på nacksmärtor och visar upp ett finger som fortfarande är en aning krokigt trots att det gått tre månader sedan han fick sina skador.

Jag är här för att lyssna på Martins berättelse om vad som hände på kvällen den 19 oktober 2015, men jag har redan en hyfsad bild av det inträffade, åtminstone av själva slagen. Flera stora svenska nyhetssajter tog nämligen upp händelsen på Djurgårdens läktare i samband med matchen mot IFK Göteborg på Tele2 Arena den där oktoberkvällen. Samtliga publicerade även en mobilfilm där en polis ses dunka batongen i huvudet på Martin som sitter ner på huk och försöker skydda sig. Artiklarna fick tusentals delningar på sociala medier, med hätska diskussioner som följd, men snart falnade debatten. Tidningarna slutade skriva om fallet och varken utredare, åklagare eller någon annan hörde av sig till Martin efter att han anmält polisen för misshandel. Istället för att kallas till förhör väntade en lång tystnad.