31-årige djurgårdaren Martin Lundgren slår ut med armarna i en uppgiven gest.
– Det är klart att det kommer att läggas ner, det har ju inte varit något förhör.
Har du pratat med polisen?
– Nej, nej. De har inte kontaktat mig överhuvudtaget, de har inte kontaktat någon i Djurgården. Det är rätt uppenbart att de skiter i det. Jag vill verkligen poängtera att jag inte har något emot poliser i grunden, jag har kompisar som är poliser, men det här är faktiskt helt sjukt.
I djurgårdskretsar är Martin ett välkänt ansikte. Han har varit klackledare, ansvarig för tifogruppen och suttit i Järnkaminernas styrelse. Med jämna mellanrum representerar han Djurgårdens supportrar i det populära Svenska Fans-programmet 08 fotboll.
Det är i början av januari, vi sitter på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Martin klagar på nacksmärtor och visar upp ett finger som fortfarande är en aning krokigt trots att det gått tre månader sedan han fick sina skador.
Jag är här för att lyssna på Martins berättelse om vad som hände på kvällen den 19 oktober 2015, men jag har redan en hyfsad bild av det inträffade, åtminstone av själva slagen. Flera stora svenska nyhetssajter tog nämligen upp händelsen på Djurgårdens läktare i samband med matchen mot IFK Göteborg på Tele2 Arena den där oktoberkvällen. Samtliga publicerade även en mobilfilm där en polis ses dunka batongen i huvudet på Martin som sitter ner på huk och försöker skydda sig. Artiklarna fick tusentals delningar på sociala medier, med hätska diskussioner som följd, men snart falnade debatten. Tidningarna slutade skriva om fallet och varken utredare, åklagare eller någon annan hörde av sig till Martin efter att han anmält polisen för misshandel. Istället för att kallas till förhör väntade en lång tystnad.
Bara ett par dagar efter vår fika på Södermalm kommer beskedet: ärendet läggs ner, åtal kommer ej att väckas. Det blev med andra ord som Martin hade förutspått, men sättet som han fick beskedet på förvånade den vid det här laget luttrade supportern.
– Jag såg en rubrik på Fotbollskanalen som jag klickade på, säger han. Först förstod jag inte att det handlade om mig eftersom jag fortfarande inte hört något från polisen. Det kändes väldigt märkligt att läsa om det i medierna först.
För Fotbollskanalen förklarade utredaren Eije Ekengren att åklagaren inte ansåg att övervåld förekommit, åtminstone inte i juridisk mening. Det var en motivering som inte överraskade Martin nämnvärt, men meningen som följde fick honom att gapa av häpnad: »Polisens avdelning för särskilda utredningar har inte fullt ut lyckats identifiera den supporter som får ta emot batongslagen.«
En polis som slår en åskådare kommer alltid undan. Det låter kanske som en drastisk slutsats, men historiskt sett är den sann: ingen polisman har fällts för misshandel av en fotbollssupporter, trots att det ständigt kommer in anmälningar om övervåld i samband med matcher.
Exakt hur många det handlar om är emellertid svårt at ta reda på. Polisens avdelning för särskilda utredningar skriver i ett mejl att de inte kan ta fram sådana siffror:
»Statistik över anmälningar vid fotbollsmatcher förs inte vid avdelningen för särskilda utredningar och en sådan sammanställning kan inte göras med rutinbetonade åtgärder i polisens datasystem.«
»Han kände sig rädd och hotad. Då blev det försvarligt att använda våld även om han inte hade laglig grund för det.«
Håkan Roswall, åklagare vid Riksenheten för polismål i Stockholm, kan inte heller hänvisa till någon exakt statistik, men däremot ge en mer generell bild. Han har mångårig erfarenhet av sitt yrke och har på sistone noterat en drastisk trend. Fram till för ett par år sedan brukade det komma in 20–40 anmälningar per högriskmatch i Stockholm mot enskilda poliser, men nu handlar det i snitt om två, tre anmälningar per motsvarande match. I Göteborg är det ännu färre: för tillfället utreds inga sådana ärenden alls.
– Tidigare anmälde även de som till exempel blivit omhändertagna och avlägsnade utan lagligt stöd, säger Roswall. Folk som sett saker som drabbat andra anmälde också, men i dag handlar det nästan bara om personer som själva blivit utsatta för våld.
Varför är det så?
– Det är svårt att svara entydigt på det. Men i viss mån upplever säkert många att det är meningslöst. Om det väcks åtal, vilket det nästan aldrig gör, kommer domstolarna att ogilla det.
Samtidigt som antalet anmälningar minskar rapporterar redaktioner i Sverige allt oftare om händelser där supportrar, enligt supportrarna själva eller enligt vittnen, utsatts för våld av poliser. I ett par av fallen har man publicerat mobilfilmer som visar händelseförloppen. Men det har inte lett till fler åtal: fallen som fått spridning i medierna har lagts ner direkt. En huvudanledning till varför det är svårt att få någon fälld är att bevisläget ofta är komplicerat. Inte sällan är situationerna röriga, med snabba skeenden och många personer på liten yta. Vem som gjort vad blir svårt att reda ut. I många fall är det även svårt att identifiera den misstänkta polismannen, till exempel på grund av oklarheten kring numret på hjälmen.
– Det har förekommit fall där numret inte tillhört rätt polisman, och i vissa fall har polismannen vikt upp sin krage för att täcka numret, säger Håkan Roswall. Men det kan också vara omedvetet i specifika fall, ibland glider kanten upp när man rör sig.
Enligt Roswall är målsägaren chanslös om det inte finns filmmaterial som visar händelsen från relativt nära håll. Och i domstol har det alltså historiskt sett varit omöjligt att få rätt.
– Domstolarna kan komma fram till att våldet inte haft lagligt stöd, men frikänner ändå. Man hänvisar till specifika omständigheter, till exempel att det har varit eller pågår ett upplopp. Då kan den åtalade polisen hänvisa till att den varit rädd eller haft otillräcklig säkerhet.
Åklagare Håkan Roswall tar upp ett specifikt fall. Efter cupfinalen 2013 mellan Djurgårdens IF och IFK Göteborg på Friends Arena den 25 maj slogs en Djurgårdssupporter av en polisman med en batong. En film fångade händelseförloppet och för ovanlighetens skull tog sig fallet hela vägen till Hovrätten.
– Polisen ville driva bort folk från en entré och en kille var lite långsam, berättar Roswall. Han fick ett rejält rapp över korsryggen och hade ont i flera veckor. Hovrätten kom fram till att det inte fanns något lagligt stöd att använda våld på det sättet, att polis inte handlade i nödvärn, men man hänvisade till speciella omständigheter. Tidigare hade det varit upplopp på arenan där polismannen hade fått en stol kastad på sig. Han var stressad, kände sig rädd och hotad. Då blev det ändå försvarligt att använda våld även om han inte hade laglig grund för det.
Håkan Roswall fortsätter:
– Det blir ju lite som att domstolarna anser att om du går på en högriskmatch och polisen använder våld, ja, då får du skylla dig själv. Det är faktiskt konsekvensen. Åtminstone om vi tittar på den här domen, som jag fortfarande kan reta mig på.
Att det finns en våldsproblematik bland fotbollssupportrar är väldokumenterat. För fem år sedan tillsatte regeringen en nationell samordningsfunktion för att utreda idrottsrelaterad brottslighet. Moderaten Per Unckel blev den första utredaren, därefter har förre rikspolischefen Björn Eriksson, kristdemokraten Rose-Marie Frebran och socialdemokraten Agneta Blom avlöst. I dag är hundratals personer enligt åklagarbeslut avstängda från svenska fotbollsarenor, vilket är en följd av samordnarnas arbete. I rapporterna har utredarna pekat på destruktiva manlighetsnormer som en förklaring till varför personer missköter sig i samband med matcher. Men i den senaste utredningen, Agneta Bloms slutrapport som lämnades till regeringen den 18 januari i år, uppmärksammades en liknande struktur även hos poliskåren. Hon skriver:
»En kultur präglad av maskulina normer finns även inom polisen. Polisen behöver bli mer medveten om detta, och våga lära och diskutera hur de kan uppträda för att inte trigga igång destruktivt maskulint handlande hos sig själva och hos supportrar. Att skrämmas och att visa kraft och styrka är en metod för att uppnå lydnad, och polisens agerande riskerar då att stärka de aggressiva supportrarna. På så vis underlättas i värsta fall nyrekryteringen av destruktiva supportrar, eftersom polisen blir en tydlig ›fiende‹.«
Stefan Holgersson är polisforskare vid Linköpings universitet. Han jobbar även som polis, men har under de senaste åren fått mest uppmärksamhet för sina akademiska insatser. Han är generellt mycket kritisk till polisens internutredningar, men också till hur polisen kommunicerar i samband med att de anmäls för övervåld.
– Polisen har en strategi som går ut på att ge en tilltalande bild av sin verksamhet, säger Holgersson. Jag har visat i min forskning på några metoder som de använder, till exempel att göra sig oanträffbara för journalister. Man fördröjer, skickar fram en presstalesman som talar i generella termer eller bara lyfter fram det som de själva varit utsatta för. När det gäller den egna handlingen hänvisar de till sekretess för att det pågår en internutredning. Sedan läggs den nästan alltid ner och så pekar polisen på det och säger att inga fel har begåtts.
Holgersson tycker även att polisen mer aktivt borde bedöma anmälda personers lämplighet att fortsätta med sina uppgifter, även om de friats juridiskt sett.
– Om man liknar det med en fotbollsmatch finns det spelare som borde bytas ut även om de inte blir utvisade. Man kan vara bra i en position men dålig i en annan. Det är inte lämpligt att man spelar på en position som man inte passar på – i det här fallet stressiga situationer där det kan bli fråga om våldsanvändning.
Hur tas dina slutsatser emot av polisen?
– Igenkänning av personalen i kärnverksamheten, av polisförbund och av vissa chefer. Men officiellt förnekas mina resultat och jag utmålas som okunnig och marginaliseras.
Holgersson menar att trenden med att skönmåla verksamheten har ökat successivt under de tio år som han forskat, framför allt efter den 1 januari 2015 då arbetet med att slå ihop 21 regionala myndigheter till en nationell inleddes. Att polisen nyligen tecknade ett avtal värt 25 miljoner kronor med PR-byrån Prime ser Holgersson också som ett oroväckande tecken i tiden.
– De pengarna borde de ha lagt på kärnverksamheten istället, säger han.
»Jag missade de första slagen men såg batongslaget i huvudet. Många fick panik när han låg på marken, folk trodde att han hade dött.«
På kvällen den 26 maj 2015 slogs Erik, 26, medvetslös.
Erik, som egentligen heter något annat, är AIK:are sedan barnsben och ett välkänt ansikte i klacken sedan många år. Under de senaste åren har han gått på i stort sett samtliga AIK-matcher, oavsett om det varit hemma eller borta. Efter 2–2-derbyt mot Djurgården på Tele2 i maj stannade Erik kvar en stund på läktaren för att plocka ihop olika föremål som använts av klacken. När han kom ut från arenan var han inställd på att hjälpa till med att packa in grejerna i en bil, en process som gått smidigt vid tidigare derbyn. Men den här gången såg han att många av hans AIK-vänner stod och väntade oroligt.
– Jag frågade en evenemangspolis som brukar vara på matcherna vad som hände och fick svaret att bilen skulle komma snart, säger Erik. Vi snackade en stund, men så sa han plötsligt att jag nog borde gå. Jag förstod inte riktigt varför men såg att polispatruller kom från olika håll. När jag skulle gå fick jag batongslag över låret. I samma veva blev jag pepparsprejad så att jag inte såg någonting. Jag fick inga kommandon om att jag skulle göra något, till exempel lägga mig ner, utan blev liksom föst och uppfattade det som att jag skulle gå därifrån, och då försökte jag göra det, även om jag inte såg något. Då kom ett slag i huvudet som gjorde att jag tappade krafterna helt.
Här börjar minnesbilderna bli grumliga.
– Jag höll händerna för huvudet för att skydda mig och kände att det var kletigt. Jag såg väldigt suddigt men märkte att händerna var röda och blanka av blodet. Sedan segnade jag ner.
När Erik återfick medvetandet hade han en polisman över sig.
– Jag hörde att han sa: »Man borde inte skratta, men jag tycker att det här är så jävla kul.« Han måste ha sagt det till sina kollegor. Sedan diskuterade de om jag var misstänkt för något men kom fram till att jag borde skickas till sjukhus. Då kom folk fram som tidigare hållits på avstånd, bland annat en SLO, och frågade hur det var. Jag var nog ganska förvirrad.
SLO står för Supporter Liaison Officer, en klubbanställd som fungerar som en länk mellan förening och supportrar. Det var AIK:s Tobias Larsson som kom fram till Erik.
– Det såg jätteläskigt ut, säger Larsson. Det var ett rejält jack i huvudet och väldigt mycket blod. Jag är inte sjukvårdsutbildad eller första hjälpen-kunnig, men jag förstod att han var tvungen att åka till sjukhuset direkt. Erik var väldigt förvirrad och halvt panikslagen, han ville nog mest bara därifrån, men vi såg till att han fick vård.
Hur var reaktionerna runtomkring?
– Folk var chockade, förstås. Jag hörde poliser som sa att han bara ramlat i marken, men det var uppenbar bullshit. Många hade sett när han blev slagen och skadan var i huvudet. I så fall hade de fått vända upp och ner på honom innan han åkte i backen.
Åtta dagar senare kontaktade Erik en advokat och lämnade in en anmälan om misshandel. Som bevisning bifogade han ett antal bilder på skadorna, samt en mobilfilm som en annan AIK-supporter gjort. På filmen ser man hur polisen går till angrepp mot en folkmassa med batongerna i högsta hugg. En polisman, vars hjälmnummer syns tydligt, slår två hårda slag över Eriks ben. Erik ser ut att förlora balansen, men därefter tappar den filmande personen sin mobil efter att, vad det verkar, ha fått en knuff bakifrån av någon som skriker: »Gå härifrån!«
Vad som sedan hände med Erik går inte att avgöra med hjälp av filmen. Det är också svårt att bedöma hur hotfull situationen var före polisernas framstöt. Framför poliserna står ett antal män och diskuterar, vissa upprört. Flera av dem bär svarta tröjor med huvorna uppdragna.
– Jag kan förstå om man som utomstående tycker att det ser konstigt ut med huvorna, säger Erik. Men polisen vet att det är normalbilden. Vi i AIK har svarta kläder på läktarna, många har huvor och vissa har solglasögon. Många var irriterade för att bilen som skulle köra iväg läktarmaterialet inte hade kommit och att de inte fick någon information om varför. Men det var verkligen inte hotfullt.
Advokaten som Erik kontaktade heter Martin Särman. Han anser att det är uppenbart att Erik bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
– Eftersom han kom sent ut från arenan så visste han inte att det fanns en order om att folk skulle avlägsna sig, säger Särman. Min uppfattning är att det rör sig om misshandel redan vid slagen som syns på filmen: det är en våldsanvändning som inte är befogad. Och även om någon polis skulle tycka att det var befogat så är det absolut förbjudet att slå någon i huvudet med batong. Det får bara inte förekomma. Det finns tydliga instruktioner från Rikspolisstyrelsen om att man bara får slå mot mjuka delar. Enda gången man får slå i huvudet är i absoluta självförsvarssituationer, till exempel om man blir attackerad av en knivman.
Åklagaren lade ner ärendet direkt, men efter att Martin Särman fått information om att polismannen – vars hjälmnummer alltså syntes – inte hade blivit förhörd, överklagade han och Erik. Polismannen förhördes men nekade till att han slagit Erik i huvudet. Även ett vittne kallades in. När jag ringer vittnet ber vederbörande om att få vara anonym, och berättar sedan sin version:
– Jag missade de första slagen mot benen men såg batongslaget i huvudet. Det var en rejäl sving som sänkte honom. Många fick panik när han låg på marken, folk trodde att han hade dött. Men polisen stod i vägen när folk försökte gå fram för att hjälpa till. Han bara låg där med blod rinnande från huvudet.
Trots förhören lades ärendet ner på nytt, till advokaten Martin Särmans besvikelse.
– Det går inte att få hundraprocentig klarhet i vilken person som slår honom i huvudet, tyvärr syns det inte på filmen, säger Särman. Enligt åklagaren var det heller inte klarlagt att skadan kommit från ett batongslag, utan kunde lika gärna ha uppstått när han föll. Men det är uppenbart att han fått ett slag.
Åklagaren som tog beslutet att lägga ner fallet heter Anders Jakobsson. Han minns fallet när jag ringer upp.
– Målsägaren hade en skada i huvudet, men det gick inte att visa i utredningen att någon polis slagit honom, säger Jakobsson.
Slagen mot benen var inte tillräckligt för att väcka åtal?
– Nej, de får använda det våldet. Nu minns jag inte exakt den här situationen, men det är ofta anmärkningsvärt hur supportrarna beter sig mot polisen. Många gånger har poliserna varit helt oskyldiga. Nu säger jag inte att det var så i det här specifika fallet, men i de ärenden som jag haft tidigare har polisen i princip blivit omringade, man har kastat sten på polisen och de måste ju få lova att freda sig. Polisen har också rätt att använda våld, det framgår med all tydlighet i en paragraf i polislagen.
Men just i det här fallet?
– Ja, min bedömning är att batongslagen är försvarliga och att man inte har kunnat bevisa att polis utdelade slag mot huvud.
Att man inte visste om han fått slag i huvudet, eller att man inte visste vem som slog?
– Om jag inte minns fel så fanns det ingen bevisning om att han fått batongslag i huvudet. Han hade tydligen rasat omkull och slagit sig, det fanns det uppgifter om. Och då gick det inte att komma vidare. Därför är det nerlagt.
När jag berättar att jag tittat på bilderna och att det inte ser ut som en fallskada ändrar Jakobsson sig:
– Nej, visst. Det kan mycket väl vara ett batongslag, men man kan inte visa om det var samma person som slog på benet. I så fall hade det gått vidare.
Martin Särman fick reda på att polismannen inte var hörd och överklagade.
– Ja, och sedan hördes polismannen och eventuellt någon till. Det var inga konstigheter. Vi tog upp förundersökningen och kunde konstatera att det första beslutet låg i linje med det andra.
Varför hördes inte polismannen i förstaskedet?
– Det törs jag inte svara på eftersom jag inte har utredningen.
Han kan inte ha varit så svår att identifiera eftersom numret stod på hjälmen.
– Du får ursäkta mig om jag låter dum, men jag kan varken säga bu eller bä eftersom det gått så lång tid och jag inte har ärendet framför mig.
– Ja, jag kanske är unik, säger Lena Gustafson Wiberg med ett snett leende.
Lena har haft olika roller på och runt Djurgårdens läktare i många år och är sedan 2012 Djurgårdens Supporter Liaison Officer. Hon har bevittnat många fall där polisen slagit supportrar och säger att hon är väl medveten om att åtal nästan aldrig väcks. Men när hon själv anmälde polisen gick det inte bara till rättegång, hon fick även en polisman fälld. Det är det som gör henne unik.
– Jag har funderat en del på varför det gick just för mig. Men det var väl en kombination av att händelsen fanns på film och att vittnena var trovärdiga. Och så gällde det inte misshandel.
Nej, i Lenas fall handlade det om ofredande. I hockeyderbyt i Globen den 22 december 2010 mellan AIK och Djurgården började supportrar från de båda lagens klackar slåss med varandra, varpå matchen fick avbrytas i perioder. Vid den här tidpunkten jobbade Lena som funktionär på uppdrag av supporterföreningen Järnkaminerna, vilket innebar att hon hjälpte till att hålla koll på Djurgårdens ståplats. När tumultet utbröt ställde sig Lena och ett antal kollegor på rad för att hindra aggressiva supportrar från att lämna läktarsektionen. Lena tyckte att situationen hade lugnat ner sig när hon plötsligt hörde en polisman skrika ett antal svordomar i riktning mot supportrarna. Kort därefter hamnade hon i ordväxling med polismannen, som svarade med att slå henne över rumpan tre, fyra gånger med sin batong, samtidigt som han enligt Lena sade: »Titta på matchen nu, lilla gumman.«
– Jag blev förstås både chockad och kränkt när han daskade mig över rumpan, men framför allt orolig. Tänk om alla Djurgårdens supportrar hade sett vad polisen gjorde mot mig. Då hade det blivit galen stämning. Jag var livrädd för att det skulle braka loss på riktigt.
Lena ville först inte anmäla fallet men ändrade sig efter påtryckningar från kollegor. Hon kallades till två förhör och därefter blev det rättegång. Väl där kunde Lena konstatera att polisen kopplat in det tunga artilleriet. På förhand hade hon sett det som ett »litet fall«, men när hon fick reda på att polisen anlitat Peter Althin – stjärnadvokaten som bland annat försvarade Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović – förstod hon att polisen såg annorlunda på saken.
– På åhörarbänken satt fem, sex av polismannens kollegor för att visa att de stöttade honom. Även om jag bara är 1, 54 lång kände jag mig extra liten just då. Det kändes som om målet var väldigt prestigefyllt för dem.
Men Lena fick rätt. Det gick ett och ett halvt år mellan händelsen och domen, men till sist dömdes polismannen till 50 dagsböter á 250 kronor av Södertörns tingsrätt.
– De lade mycket krut på att misskreditera mig och vittnet Mats [Jonsson, säkerhetschef i Djurgården Fotboll]. Men de gjorde några avgörande misstag. Bland annat påstod de att Mats inte syntes på filmen som visade händelseförloppet, vilket var väldigt konstigt. Mats hade en turkos jacka, en sådan som alla Djurgårdsledare hade, och syntes väldigt tydligt på bilderna. Det blev helt tyst när Mats skulle peka ut sig själv och direkt sa: »Ja, där är jag ju.«
För Lena var tingsrättens beslut en upprättelse, men det betydde inte att hon kunde lägga hela historien bakom sig. Polismannen som slagit henne över rumpan fortsatte nämligen att synas vid matcherna – varje gång vid Djurgårdens klack.
– Han fick inte jobba på som vanligt i väntan på domen, men dök upp i egenskap av skyddsombud. Vid en match på Råsunda möttes våra blickar och då vinkade han till mig. En annan gång såg jag honom jobba på en match i Södertälje och då tog jag av mig jackan. Jag kunde inte vara i tjänst den dagen. Det kändes alldeles för obehagligt.
Efter att domen föll har polismannen återgått till sina gamla sysslor vid arenorna. I vanliga fall arbetar han vid tunnelbanepolisen, men han kallas ofta in för att hjälpa till vid större matcher.
– Jag har sett honom på tre, fyra matcher sedan domen föll och hört om ett par gånger till. Visst, han har fått sitt straff, men varför måste han alltid jobba vid Djurgårdens klack? Det är svårt att förstå. Och svårt att acceptera.
»Visst, han har fått sitt straff, men varför måste han alltid jobba vid Djurgårdens klack? Det är svårt att förstå. Och svårt att acceptera.«
Den 5 oktober 2015 vann AIK mot Malmö FF med 2–1 på Friends Arena. AIK hade positionerat sig inför en guldstrid, Malmö hade sumpat chansen till spel i Europa League. Men de största rubrikerna efter matchen kom inte att handla om det sportsliga, istället skulle de handla om den 23-årige MFF-supportern Marko. Flera tidningar och TV-kanaler publicerade en film inspelad utanför arenan strax efter matchens slut, som visar hur Marko blir slagen av poliser upprepade gånger. Händelsen hade sin upprinnelse i att polisen sökte efter två MFF-supportrar som var misstänkta för våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman. Polisen bedömde att personerna befann sig på Malmös supporterbussar och bestämde sig för att söka igenom fordonen. Enligt Marko försökte han då diskutera situationen med polisen, framför allt med en supporterpolis från Malmö som han känner väl.
»Jag menar att situationen kommer att urarta ifall poliserna ska storma bussarna«, kommenterade Marko till Fotbollskanalen. »Jag blir upprörd över idiotin i resonemanget, när jag dessutom vet att vår supporterpolis utan tvekan kan identifiera personerna enkelt i Malmö utan att några våldsamheter ska behöva utbryta. Jag insåg vilken situation som var på väg att uppstå ifall 70, 80 poliser ska storma 150 supportrar.«
Kort senare hamnade Marko i ordväxling med en annan polis. Enligt Marko försökte polismannen provocera honom genom att ställa sig så nära honom som möjligt och säga: »Vill du åka in, eller?« När Fotbollskanalen frågade polisens insatschef Johan Olsson om situationen svarade han att det uppstått ett våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman, utan att precisera om det handlade om Markos agerande.
På filmen som spreds ser det ut som om Marko står passivt när flera poliser griper tag i honom och drar ner honom på marken, samtidigt som minst två polismän slår honom. När Marko ligger på marken är han omringad av ett tiotal poliser där en slår åtminstone två hårda batongslag. En annan sparkar mot Markos kropp. »Man såg redan hur adrenalinet pumpade hos vissa av poliserna när de gick runt och fingrade på sina batonger«, skrev Marko i ett Facebookinlägg. »När jag ligger på marken väljer en polis att gå fram och sparka mig när jag fortfarande inte är helt vid medvetande, sen släpar man mig längs marken ett par meter. Misshandeln är nästan 20 sekunder lång. En fredagskväll på krogen hade det räknats som ett mordförsök och förövaren hade garanterat blivit dömd med tanke på bevisen som finns.«
Marko är en profilerad supporter på Malmös läktare. Han är projektledare för det MFF-finansierade initiativet Supporterhuset, som enligt den egna beskrivningen vill »sprida den glädje supporterskap innebär«. För sitt arbete har han bland annat nominerats till »Månadens Malmöbo« av tidningen City. Två dagar efter händelsen på Friends visade Malmö FF sitt stöd för Marko. Föreningen hade gjort en egen undersökning om vad som hade hänt och beslutade sig för att skicka in en polisanmälan om misshandel. »Det som skedde bakom vår sektion på Friends Arena i söndags går utanför vår värdegrund och är inget som vi vill ska ske«, skrev klubben i en kort kommentar på sin hemsida.
När jag kontaktar Marko förklarar han att han inte vill medverka i Offsides granskning, men berättar att han just kallats till förhör. Om han blir den förste supportern som får en polisman fälld för misshandel återstår att se.
Supporterpolisens chef i Stockholm heter Mats Norlin. Jag undrar hur han ser på de uppmärksammade fallen.
– Min grupp och mina poliser påverkas egentligen inte alls, säger han. Vi har inte varit föremål för anmälningarna. Det har varit poliser från andra avdelningar som kommenderats in till matcher som varit misstänkta. Och vi handlägger inte fallen. Vi får ofta återkoppling från berörda supportrar och klubbar som undrar vad som händer med anmälningarna. Då hänvisar vi till dem som utreder.
Ni på Supporterpolisen måste väl komma med instruktioner om hur man agerar på matcher eftersom ni har den specifika kompetensen?
– Vi bedriver det vi kallar supporterkunskap och lämnar lägesbilder och rekommendationer. Men vid enskilda fall, till exempel vid en händelse på en läktare, står inte vi och ger instruktioner. Det gemensamma målet är att vi ska ha trygga idrottsevenemang i samverkan, men vi ger inte instruktioner om man ska slå hit eller dit, om det är det du menar. Poliserna som sätts in i det gula eller röda läget [situationer där oroligheter befaras uppstå/har uppstått] gör sekundoperativa bedömningar. Agerandet ingår i den normala taktiken för polisarbete. Möts man av något som uppfattas som våld har man onekligen rätt att bemöta det. Men frågar du mig personligen så tycker jag att man ska försöka agera verbalt så att man slipper vissa situationer.
Är det ett problem att poliserna som kallas in saknar supporterpoliskunskaper?
– Nej, nu gör du det till ett problem. Jag ser det inte så.
Men du säger samtidigt att det endast är icke-supporterpoliser som blivit anmälda?
– Jag säger inte att det är ett problem. Nu har jag inte statistik för om de har blivit fällda eller inte, men det kanske du har?
De uppmärksammade fallen har inte lett till åtal.
– Då förutsätter jag att det var inom lagens ramar för vad som är tillåtet. Jag och min grupp lever i världen där man måste ta till våld ibland. Alltså, helst inte, men det är också en konst att undvika våld. Men jag hoppas att internutredarna gör en objektiv bedömning.
Mats Norlin känner väl till fallet där djurgårdaren Martin Lundgren blev slagen i huvudet. När jag upplyser honom om att Martin varken blivit förhörd eller kontaktad efter sin anmälan svarar han med förvåning.
– Det låter märkligt, det kan inte ha varit så svårt att få tag på honom. Jag kan inte svara på varför det blev så, men en personlig reflektion är att det är självklart att de skulle höra honom.
Finns det en fara i att man blir mer hårdför som polis eftersom risken att åka dit är obefintlig?
– Det hoppas jag verkligen inte. Resonerar man så tänker jag att man inte är lämplig som polis.
Finns det inget skäl att vara självkritisk?
– Självrannsakan ska man alltid ha. Men jag kan inte uttala mig för poliserna som varit föremål för misstanke eftersom det inte är mina poliser. Vi kan inte ta ansvar för dem fullt ut. Däremot samverkar jag med supportrarna. Om de säger att de utsatts för något så frågar jag när och var det hände och hjälper dem att göra en anmälan.
Regeringens utredare har pekat på en osund manlighetsnorm som en förklaring till supporterproblematiken. I den senaste rapporten har Agneta Blom noterat samma mönster även hos polisen. Hur ser du på det?
– Det är jättebra att hon gjort den reflektionen. Om det finns en machokultur inom Polismyndigheten ska den definitiv brytas ner till jämställdhet. Det får inte vara på det sättet som hon säger att det är. Jag ska träffa Agneta om en vecka och återkopplar gärna om det gäller mitt manskap.
Men du har ingen uppfattning om det är så?
– Nej, jag ska som sagt träffa henne om en vecka, men fram till dess vill jag »rest my case«. Om det finns konkreta synpunkter på min personal så tar jag gärna en diskussion.
Hur ser du på att den dömde polismannen fortsatte att jobba i närheten av Lena Gustafson Wiberg på Djurgårdens matcher?
– Jag har stått bredvid Lena och diskuterat det här. Om man ser till hur man normalt hanterat brottsoffer och misstänkta så kan man ifrågasätta om det är lämpligt. Men någon i Polismyndigheten har bedömt att han var lämplig, så det får du nästan fråga polismästaren om. Jag har full förståelse för att det måste kännas jätteolustigt för Lena som individ.
Så vad var det egentligen som hände den där kvällen i oktober när Martin Lundgren fick ta emot batongslag i huvudet på Tele2 Arenas läktare? För Martin började kvällen som de flesta andra gånger då Djurgården har hemmamatch: han stannade till på en pub i närheten av arenan för att ta en öl och snacka av sig med sina blårandiga vänner. Även om Martin gick runt med en gipsad fot (han hade några veckor tidigare skadat sig i en fotbollsmatch) ville han inte missa matchen mot Blåvitt. Den här kvällen var stämningen något orolig, men inte för att Djurgården låg illa till sportsligt och att en förlust skulle bli ödesdiger. Nej, läget var faktiskt det omvända: den här gången hoppades många att favoritlaget skulle få stryk. Säsongen var mer eller mindre avgjord, för med tre omgångar kvar befann sig Djurgården i ingenmansland på sjätte plats i Allsvenskan. Chansen till Europaspel var körd, samtidigt som avståndet ner till sjuan Häcken var åtta poäng. Det läget, i kombination med att värsta rivalen AIK jagade guld, gjorde att många hoppades på en förlust mot IFK Göteborg, som därmed skulle plocka värdefulla poäng i titelstriden. Martin höll med i resonemanget: hellre ett relativt betydelselöst poängtapp än att gynna AIK. Men framför allt hoppades han att det inte skulle bli stökigt på läktarna. Under de senaste åren hade Djurgården varit förskonade från större konflikter i klacken, men nu fanns en liten oro för att supportrarna på ståplats inte skulle hålla ihop. Tänk om det uppstod en kontroversiell situation? Tänk om Djurgården skulle få en straff i slutet av matchen?
Drygt två timmar senare lade Kevin Walker upp bollen på elvameterspunkten, just framför Djurgårdens klack. IFK Göteborg hade vänt 1–0 till 1–2, men nu kunde Djurgården kvittera i den 84:e minuten.
– Det kändes så typiskt, vi hade ju inte fått en straff på hela året, minns Martin. Själv hade jag gärna sett att Kevin skjutit 40 meter utanför men rationellt förstod jag att han skulle göra sitt jobb.
På läktaren började det bli hetsigt. Walker överöstes med fula ord och uppmaningar om att missa, men Djurgårdens mittfältare satte säkert bollen i nät. 2–2.
– Folk blev jävligt förbannade, säger Martin. Eller folk, det var ingen särskild del av läktaren, men ett antal individer skrek olämpliga saker mot Walker. Då opponerade sig några andra mot vad som skreks och så blev det tjafs och internt bråk. Då tog jag mig dit för att försöka sära och medla. Det gick inte så fort med gipsat ben, men jag har den rollen på läktaren.
Hade du tagit på dig den här medlarrollen tidigare?
– Ja, i varje högriskmatch. Vi har två SLO:er, men de kan inte vara överallt. Då har vi profilerade supportrar ett ansvar att kommunicera och lugna ner. Men det är en helt informell roll.
Enligt Martin gick det fysiska bråket mellan supportrarna över på mindre än en minut. Men strax därefter tog sig säkerhetsvakter och poliser in på läktaren, varpå det stora tumultet bröt ut.
– Det blev omedelbart bråk. Jag fick tag på en polis som jag kände igen och som förmodligen kände igen mig. Jag försökte förklara att om de tog några steg tillbaka så kunde vi lösa situationen innan den urartade fullständigt. Några poliser backade också, men samtidigt hade några andra tagit sig upp i gångarna, högre upp på läktaren där det uppstod konfrontation.
Efter en stunds oroligheter såg det ut att lugna sig på nytt. Martin hade nu intagit en »medlarposition« mellan supportrarna och poliserna.
– Jag höll ut händerna på varsin sida för att hålla isär grupperna. Jag skrek till supportrarna: »Tagga ner, det här hjälper inte någon!« samtidigt som jag bad poliserna om en chans: »Ta det bara lugnt så ordnar vi det här.« Det blev först lite lugnare, men plötsligt blev det liksom ett ras där alla åkte ner en bit på läktaren, jag vet inte varför. Men jag hamnade i alla fall precis framför poliserna och satte mig på backen där jag skyddade huvudet med händerna: jag hade inte längre kontrollen. Plötsligt kände jag hur något hårt träffade mig i huvudet. Sedan blev det suddigt.
Nästa klara minnesbild är från hur det sved i ögonen.
– Jag låg på marken bakom läktaren och förstod att jag inte bara blivit slagen utan även pepparsprejad. Runt mig låg människor som också blivit skadade, folk skrek och hade ont. Jag visste inte hur lång tid det hade gått, men matchen hade nog varit slut ett bra tag.
Martin tog sig hem för egen maskin, och uppsökte dagen efter en vårdcentral för att dokumentera sina skador. Han hade bulor i huvudet och i nacken. Axeln värkte. Ena ögat var svullet och vänster pekfinger var stukat. Men det var först efter att ha tittat på filmen som spridits till olika medier som han fick en bild av vad som egentligen hade hänt. Det var inte polismannen som var närmast Martin som slog, utan en polisman från raden bakom: med två rejäla svingar dunkar han Martin i huvudet med sin vita batong. På filmen hörs hur chockade och uppretade supportrar skriker för att protestera mot polismannens slag.
Den 21 oktober ringde Martin polisen för att lämna in sin anmälan om misshandel. Han skickade in ett läkarutlåtande och filmen som visade vad som hade hänt. Därefter väntade nästan tre månader av ovisshet innan Fotbollskanalen den 11 januari publicerade nyheten om att fallet lagts ner.
– De låtsades inte ens att de hade utrett det, säger Martin. På filmen ser man hur jag sitter på huk med gummigips på ena benet, och dessutom finns det kameror på arenan där man kan zooma in folks ansikten. Plus många vittnen. Det blir helt barockt när de säger att de inte kan identifiera mig när jag anmält själv.
Tio dagar senare fick Martin Lundgren det formella beslutet från åklagarmyndigheten. »På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att någon har gjort sig skyldig till brott«, stod det att läsa i underrättelsen. Motiveringen stod chefsåklagaren Eva Finné för. Att det hade utsetts en åklagare tydde på att en skäligen misstänkt person hade identifierats, men ärendet var likafullt nerlagt: »Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt«, skrev Finné.
När jag kontaktar Eva Finné för att ställa mina frågor om ärendet säger hon sig ha svårt att minnas detaljer. En månad efter sitt beslut om nedläggning tycks minnet svika henne helt.
– Det gick inte att bevisa att någon gjort något brottsligt, säger hon efter att ha fått ärendenumret uppläst för sig.
Vad saknades?
– Det kan man inte säga. Det kan man aldrig säga. Jag lade ner det i januari, så jag minns inga detaljer i det här ärendet.
När Fotbollskanalen pratade med utredaren Eije Ekengren sa han att man inte fullt ut kunde identifiera supportern.
– Jaha, men vi hade en målsägare.
Ja, det är det som inte går ihop.
– Men det var kanske i början? Eije sa kanske så när vi inte hade en målsägare?
Nej, det var när ärendet lades ner. Och det var supportern själv som anmälde.
– Ja, för vi har en målsägare. Men jag vet faktiskt inte någonting.
Jag har pratat med målsägaren. Ingen har hört av sig till honom.
– Han har väl fått beslut i alla fall?
Ja, det har han fått. Däremot blev han aldrig förhörd.
– Då ansåg jag att det inte behövdes.
På vilka grunder?
– Jag vet inte, jag kommer inte ihåg det här.
Kan du kolla upp det?
– Nej, det kan jag inte. Vi har inte kvar polisens handlingar i våra akter. Men han har möjlighet att begära en överprövning om han vill, så att det prövas av en överåklagare. Det kan du tipsa om.
Förutom att han inte blev hörd så var det ingen som kontaktade honom. Det är ingen som har ringt honom trots att han själv anmälde.
– Som sagt, jag minns inte det här ärendet. Om han är målsägare kan han göra en överprövning, då får han göra det skriftligen till oss.
Men jag vill få ett svar på varför han inte ens blivit kontaktad.
– Jag minns inte. Som sagt, vi har inte kvar några utredningshandlingar. Om han inte är hörd så har jag inte ansett att det behövdes.
Precis, och om du tar det beslutet så måste du väl kunna motivera det och svara på frågor?
– Ja, att brott inte kan styrkas är min motivering.
Vilka vittnen hörde ni?
– Jag vet faktiskt inte, jag kommer inte ihåg den här utredningen. Jag kan inte ge några detaljer, jag minns inte.
Kan någon annan svara på frågorna?
– Det vet jag inte.
Den 23 februari dimper en papperslunta på 92 sidor ner hemma hos Martin Lundgren. Även fyra DVD-filmer finns med i brevet från polisens internutredningar. Efter mitt samtal med Eva Finné begärde Martin ut förundersökningen till sitt nerlagda ärende, men när han börjar bläddra igenom arken inser han att han av någon anledning fått hem samtliga anmälningar som upprättats i samband med matchen den 19 oktober på Tele2 Arena. Efter att ha letat upp rätt papper står det klart för honom hur utredningen har gått till.
En vecka efter händelsen hade chefsåklagaren Mats Ericsson inlett förundersökningen genom att bland annat föreslå »ett ordentligt målsägandeförhör«, men därefter hände ingenting på över två månader. Först den 8 januari tog utredaren Eije Ekengren upp fallet igen tillsammans med den nya åklagaren Eva Finné. De tittade på några filmsekvenser som visade händelsen från olika vinklar, filmer som stärkte Martins version av det inträffade. Det står också klart att inga personer överhuvudtaget, inte ens den misstänkta polismannen, hördes. Däremot författade polismannen en promemoria samma natt som han slagit Martin. Utlåtandet handlar dock inte om de specifika slagen, utan är en allmän redogörelse för hur polismannen upplevt situationen på läktaren:
»Jag kände hur jag var tvungen att använda batong samt OC-spray [pepparsprej] mot flertalet personer som gick till angrepp mot mig samt kollegor i min närhet. De slag som jag slog var riktade mot armar och ben och fick oklar effekt. Undertecknad har svårt att redogöra för hur många slag som jag utdelade då situationen var kaosartad men samtliga slag tilldelades med stöd av nödvärnsrätten«, skrev polismannen. Redogörelsen avslutas med att polisen bedömer sitt eget agerande: »Jag anser att det våld jag använt var försvarligt.«
Mer än så krävdes uppenbarligen inte för att lägga ner ärendet.