I intervjuserien »Mitt andra hem« berättar allsvenska supportrar om det bästa och sämsta med sina hemmaarenor. Vi publicerar minst en intervju om dagen fram till premiären.
»Studenternas IP är en trygg och familjär plats. Den bär en del av mig själv i sig och har blivit mitt andra hem – en konstant i ett supporterliv där saker inte alltid består, som spelare eller kompisar. Det är till ›Studan‹ man går för att be till sin fotbollsgud.
När jag började gå på Sirius 2007 var det en idrottsplats med en kommunal löparbana, där laget råkade spela fotboll på en halvhög nivå. Då byggde man sin Siriusidentitet på att det var lite rough: tanter sålde folköl ur en lucka längs kortsidan på matcherna. Den nya arenan, belägen på samma plats, står för något helt annat, och för vad Sirius är nu. Förändringen kan liknas med en klassresa.
Vi brukade vara en liten supporterförening med typ 200 medlemmar. Då kände man alla i klacken och de som arrangerade bortaresorna var oersättliga. På den tiden drömde man: ›Tänk när jag blir äldre och vill byta stå- mot sittplats och ser en klack som lever utan en själv.‹ Målet var att göra Sirius större i Uppsala och det var ›punk‹ att hålla på klubben. Det var inte ens stadens lag, ungdomarna åkte till Stockholm för att se på fotboll. På matcherna stod två kompisgäng på kortsidan, i dag är vi fler än hundra gäng och omkring 2 000 personer i klacken. Det är rätt coolt. Jag har sett samma ansikten där år efter år, men omgivningen har förändrats helt.
Du har väl inte missat?
