»Jag brukar säga att det är som vanligt fast annorlunda«

På mindre än två år har han vunnit SM-guld med IFK Norrköping, stabiliserat Hammarby och blåst liv i IFK Göteborg. Med tanke på vad som samtidigt har hänt utanför fotbollsplanen kan man undra hur David Boo Wiklander är funtad.

Den som studerar IFK Göteborgs David Boo Wiklander under en allsvensk match når en del slutsatser. Den mest uppenbara är att han är spelartypen som aldrig går ner på hälarna. Ligger en motståndare i gräset för läkarvård joggar han fram till sin ytterback för att få ur sig några taktiska funderingar. Uppstår en defensiv frisparkssituation slår han ena näven i den andra i en gest till sina lagkamrater som säger: »Nu är vi fan koncentrerade!« Lyckas målvakten med en osannolik räddning rusar han fram och ger honom en kram.

Under matcher som spelas inför halvtomma läktare kan man också konstatera att han aldrig håller käften. Han pratar konstant med sina backkollegor och mittfältarna framför sig.

Andra noterar att han är en fysisk jäkel. Motståndarnas anfallare får inte en lugn sekund. Smärre brottningsmatcher kan pågå mellan honom och en motståndare när bollen är 50 meter bort. Kanske är det ingen slump att han på mindre än en vecka i slutet av augusti fick två örfilar av två olika motståndare i två olika matcher – en mot BK Häcken och en mot Malmö FF.

Annons

Den som inte studerar honom lika noggrant tänker troligen mest att han är ovanligt kort för att vara mittback. Är man inte påläst kan man också tro att det gått utför för honom sedan han vann SM-guld med IFK Norrköping 2015. Efter att ha dumpats av mästarklubben gjorde han några månader i Hammarby innan kontraktet bröts, varpå han värvades som reservback till IFK Göteborg. Kanske tror man att han spelar mest på grund av att Blåvitt inte har råd med någon bättre. Men då tror man fel. David Boo Wiklander har aldrig varit så självklar i en startelva som han är 2017. 33-åringen har heller aldrig varit så bra. Med tanke på vad som pågår i hans liv borde det vara omöjligt.

 

Det var en något förvånad David Boo Wiklander som efter studenten konstaterade att han inte var eftertraktad på arbetsmarknaden. Han tänkte att han som före detta juniorelitspelare i IFK Göteborg borde vara ett hett byte. Fasiken, han var stark, disciplinerad och målmedveten. Men icke. Han fick knappt komma på några intervjuer. De 5 000 kronor som han fick varje månad för sitt A-lagskontrakt med Qviding FIF i division ett räckte inte till att flytta hemifrån. Något var tvunget att hända.

När Landvetters flygplatshotell sökte en ­piccolo skickade han in en ansökan. Det var inte hans dröm, men de erbjöd en halvtidstjänst och det var inte läge att vara kräsen. Väl anställd ombads han ibland också att hjälpa städpersonalen. När han bytte lakan på hotellrummen hände det att han fastnade framför TV:n. Allsvenska matcher visades i repris och där kunde han sitta på sängkanten och titta på gamla lagkamrater som levde ett helt annat liv.

En dag checkade Sveriges U21-landslag in på hotellet. Tidigt morgonen därpå skulle de flyga ut i Europa för en kvalmatch och någon behövde skjutsa dem de 500 meterna från hotellet till flyg­platsens utrikesterminal. »Kan de inte gå själva?« tänkte han för sig själv när han 06.00 satte sig vid ratten. Bakom honom satt många spelare som han mött. Framför honom låg en oviss karriär som fotbollsspelare. Hade han nog med talang i sig?

Han hade alltid varit lovande, men inte tillräckligt för att en enda gång bli uttagen till något elitpojkläger. Dessutom hade han ju längre ­karriären lidit flyttats allt längre ner i planen.

David sade upp sig från piccolojobbet och blev brevbärare istället. Men att »springa som en skållad råtta i trappuppgångar« var inte optimalt när han hade fotbollsträningar och matcher med Qviding på kvällarna. Så han började sälja kopieringsmaskiner på provision. 2006, när David var 22 år, gick Qviding för första gången i klubbens historia upp i Superettan. Träningsmängden ökade, likaså Davids krav på sig själv. Han insåg att kombinationen inte fungerade längre och bestämde sig för att börja studera. Han kom in på IHM Business School, en tvåårig heltidsutbildning inriktad på ekonomi och marknadsföring.

Med examen i bagaget flyttade han tre år senare till Norrköping, där han fick anställning som ekonomisk rådgivare på SEB och som defensiv mittfältare i IFK Norrköping. Ett år senare hade klubben avancerat till Allsvenskan och anställt Janne Andersson som huvudtränare. Den blivande förbundskaptenen såg mittbackspotential i David och de kommande fyra säsongerna startade David Boo Wiklander merparten av IFK Norrköpings matcher som försvarare. Så kom hösten 2015. Norrköping var inblandat i guldstriden och David var ordinarie bredvid Andreas Johansson i mittförsvaret. Med ett utgående kontrakt väntade han på att Janne eller klubben skulle be om ett möte, men inget hände. Några veckor efter SM-guldet stod det klart: IFK Norrköping ville inte ha kvar honom.

Han bestämde sig för att sluta med fotbollen.

David Boo Wiklander

FÖDD: 3 oktober 1984

KLUBBAR: Qviding FIF 2004–2009, IFK Norrköping 2009–2015, Hammarby IF 2016, IFK Göteborg 2017–

RÖTTER: David adopterades från Bogotá i Colombia och kom till Sverige och Göteborg när han var tre månader gammal.

UDDA MERIT: David gjorde en seniormatch med IFK Göteborg som tonåring innan han återvände till sin moderklubb Qviding. I en försäsongsmatch mot Falkenbergs FF 2003 spelade han tillsammans med Magnus Erlingmark. Nästan 15 år senare spelar han tillsammans med Magnus son August Erlingmark.

 

Annons

»Före min första träning med Hammarby tänkte jag: ›Jag måste ju trixa lite med en boll.‹ Men jag hade ingen boll hemma! Det var bara att åka i väg och köpa en.«

Det är två dagar efter 2–2-matchen i Malmö och Carlos Strandbergs lavett. Med David i mittförsvaret har IFK Göteborg bara en förlust på de åtta senaste matcherna. Jag frågar hur nära det var att han verkligen avslutade karriären för knappt två år sedan.

– Helt ärligt hade jag lagt av, säger han. Jag kände att det var ett bra slut: från Super­ettan till allsvenskt guld. Jag var nöjd, och när det inte fanns andra alternativ att ta ställning till var det inte svårt.

Vi sitter på hans kontor på Fond och Finans, företaget som varit hans arbets­givare sedan i vintras. Han arbetar »mellan 25 och 50 procent« varje vecka – antingen här, hemma i villan i Lerum eller på spelar­bussen under bortaresorna. Hans jobb är att hjälpa personer med tillgångar att få sitt kapital att växa. »Senior Asset and Client Manager« står det på hans visitkort.

– När jag ser tillbaka på hösten 2015 inser jag att jag borde ha njutit mer. Att gå in på plan inför fullsatta läktare, med chans på SM-guld … Men jag kände inte alltid så. Vi kunde vara i omklädningsrummet inför en träning när jag tänkte: »Nu har de måndagsmöte på jobbet.« Jag vet inte, det var något som saknades. Dels hade jag aldrig känslan av att jag var cementerad i startelvan i Jannes ögon, dels förstod jag att han letade efter en ersättare till mig. Givetvis var jag förvånad, jag hade trots allt spelat under Janne i flera år och visste att han inte var tränaren som gärna förändrade i en backlinje. Men det finns ingen bitterhet från min sida, jag vet hur fotbollsverkligheten är.

Han berättar att han ändå fortsatte att träna under vintern, mest för att han »blir odräglig hemma« om han inte rör på sig dagligen. En omgång in i den allsvenska säsongen 2016 hörde Hammarbys sportchef Mats Jingblad av sig. ­Skador på fyra försvarare hade skapat en krissituation och Jingblad frågade om David var intresserad av ett korttidsavtal. Han hade inte sparkat på en boll på nästan sex månader men tvekade inte när ett tre månader långt kontrakt presenterades.

– Det var några olika parametrar som sammanföll. Dels lockade det att spela inför så stor publik som Hammarby har, dels är min bästa kompis hammarbyare. Men det handlade också om min framtida karriär, att få möjligheten att knyta nya kontakter i Stockholm var inget som skadade.

Din statistik i Hammarby är otrolig: i dina sista tio matcher släppte Hammarby in två mål och i de tre sista höll ni nollan. Du blev utsedd till säsongens spelare av klubben. Vad hände?

– Att få en egen försäsong var det bästa som kunde hända mig. Jag löpte och tränade styrka i lagom dos utifrån vad min kropp mådde bäst av. Innan Hammarby hörde av sig var IFK Göteborg på mig, men de vände när de förstod att jag inte hade tränat fotboll på hela vintern. Några dagar före min första träning med Hammarby tänkte jag: »Jag måste ju trixa lite med en boll, se om känslan är kvar.« Men jag hade ingen boll hemma! Det var bara att åka i väg och köpa en. Jäklar vad dyra bollar har blivit! Hur som helst, jag åkte hem och tog med min dotter ut och så slog jag cross­bollar som hon fick springa och hämta.

Du stängde aldrig riktigt dörren till fotbollen?

– Nej, så skulle jag inte uttrycka det. Det kändes rätt när jag slutade. Den typen av jobb som låg runt hörnet krävde att jag satsade fullt ut. Det var bara detaljer som återstod innan det var klart med ett jobb i Stockholm, men det drog ut på tiden och då kom Hammarby. Jag är glad för det i dag, glädjen för fotbollen kom tillbaka väldigt snabbt när jag väl var i Hammarby.

Kan din avsaknad av glädje den sista tiden i Norrköping ha att göra med att du inte kände att du var uppskattad?

– Det ligger säkert något i det. Under försäsongen till mitt sista år i Norrköping var jag ibland femte-, till och med sjättevalet, som mittback.

Hur upplevde du att Janne Andersson agerade under den här perioden? Pratade han med dig?

– Jag ville ha svar på varför jag inte fick spela och jag tror jag överraskade honom när jag gick in på hans kontor och frågade vad jag skulle göra för att få starta. Han kunde inte riktigt motivera varför, jag fick inget svar som var tillfredsställande. Hade han sagt »du är för svag på vänsterfoten« så hade jag tränat på det. Jag jobbar gärna extra, det är min karriär i ett nötskal. Jag hade varit i den situationen förr. Under en tid var Sören Cratz involverad i IFK Norrköping. Så jag frågade honom: »Du som är tränare, vad tycker du att jag ska göra för att förändra min situation? Hur påverkar man en tränare om man inte får speltid?« Han sa: »Gör det du är bra på så tydligt det bara går. En tränare har en hel trupp att tänka på, du måste stå ut på varje träning för att han ska se dig.« Jag funderade på vilka mina spetsegenskaper var och en är att slå crossbollar. Så jag gjorde det så ofta jag kunde på träningarna. Jag vet fortfarande inte om det var det som gav resultat, men något hände uppenbarligen.

»Jag är också i en situation och ålder där jag inte spelar för att bli utlandsproffs, jag behöver inte spela vackert
eller imponera på scouter.«

Var det i den här vevan som du också blev den högljudde David?

– Nej, det är nog något jag alltid har varit. När jag kom till Norrköping slet jag lite med att prestera inför så mycket publik. Jag var van vid några hundra åskådare, max tusen från Qviding – plötsligt var det 8 000 på varje hemmamatch. Det påverkade mina prestationer på ett negativt sätt. Jag kunde haka upp mig på publikens reaktioner efter ett sämre ingripande. Jag började prata med Daniel Ekvall [fotbollspsykoligisk rådgivare i såväl landslaget som IFK Norrköping] och då släppte det ganska omgående. Han sa: »Tänk på dina ingripanden, vad du gör ute på planen. När är du som bäst?« Det är jag ju när jag snackar mycket, när jag styr andra. Så då gjorde jag det till min grej.

Måste man inte ha en viss status i ett lag för att vara den högljudde?

– Där är inte självklart att man kliver in i Hammarby efter säsongsstarten och direkt börjar organisera och leda. Men där hade man publiken, det var så mycket hjärta att det kom ändå. Och jag anlände trots allt med ett SM-guld i ryggen, det vore dumt om jag inte utnyttjade det. Jag har varit med så länge nu att jag vet att min absolut bästa egenskap är att göra mina lagkamrater bättre. Om jag ger beröm när vår mittfältare går upp i en bra press vet jag att han kommer att göra det fler gånger under matchen. Gör han det blir det också enklare för mig.

Det låter så självklart, ändå är det inte det.

– Nej, det är det nog inte. Men jag mår som bäst när jag är påslagen hela tiden, ju mer jag pratar, desto bättre presterar jag. Jag är också i en situation och ålder där jag inte spelar för att bli utlandsproffs, jag behöver inte spela vackert eller imponera på scouter. Jag mår som bäst när jag pratar med en debutant och tar bort nervositeten. Klart att det är kul att bli utsedd till matchens bästa spelare, men för mig finns det inget bättre än när en lagkamrat säger: »Fan vad skönt det är att ha dig bakom mig.«

Få anfallare känner på samma sätt när de möter dig. Det gör ont, va?

– Som försvarare vill man bestämma över anfallarna, det är de som ska anpassa sig efter mig, inte tvärtom. Kliver jag upp i ryggen och får forwarden ur balans bara i en tiondel i samma sekund som han ska ta emot en boll kan det vara skillnaden mellan en målchans och en brytning. Kan jag flytta på motståndaren en centimeter är mycket vunnet. De ska alltid veta att jag är där. När jag var i Hammarby sa Pa Dibba: »När man möter dig så springer man alltid runt och tänker på var du är.« Det är precis det jag vill uppnå med mitt fysiska spel. De skickliga anfallarna är precis likadana. Det gör ont att möta dem, men det är sällan fult. Det är inom gränserna.

Du fick en örfil av Carlos Strandberg när ni mötte Malmö FF, precis som du fick av Mohammed Abubakari mot Häcken. Du har ju något som provocerar!

– Det finns en röd tråd i det här och det handlar nog om att de bygger upp en frustration för att de inte lyckas med det som de är bra på. När det väl rinner över så agerar de ut sin frustration. I ­fallet med Strandberg så hade vi en situation ute vid hörnflaggan där jag tryckte till honom lite och han fick ont i axeln. Då sa jag till honom: »Stå inte nära mig om du har ont i axeln.« Jag ville få den fördelen, att han skulle vara medveten om att det kunde göra ont i nästa duell. Kan man plocka bort deras bästa huvudspelare ska man göra det. När han senare gav mig örfilen var det som sagt nog mest frustration.

Du är en smart kille, är utbildad och har ett fint jobb. Utnyttjar du det ute på planen?

– Ska man vara ärlig så är mycket av snacket ute på planen på en så låg nivå att det inte ger något om man har svar på tal. Det går inte fram. Om någon säger att han ska göra något med min mamma, vad ska jag känna då? Ska jag känna mig förolämpad? Det går ju inte att ta på allvar. Och vice versa, jag skulle aldrig försöka mig på sådant där »skitprat«, jag tror inte att det biter på så många.

Vad säger dina lagkamrater om att du jobbar med det du gör? Vill de ha råd om bolån?

– Det är väl så där med det. Jag hade jättegärna dragit igång månadsspar med hela laget, men inser att det finns en gräns som jag inte ska passera. För dem är jag en lagkamrat och en försvarare. Med det sagt så hjälper jag gärna till om någon undrar något, men jag är inte den som säger: »Jag ser att du behöver hjälp med att placera dina pengar.«

Sitter du och jobbar på bussen när det är bortamatch?

– Ja, självklart. Annars hade jag aldrig hunnit med det. Tre, fyra timmar i en buss är inga problem. Det är mycket dokumentation som man hinner avverka på den tiden. Men jag måste sitta längst bak i bussen, det är mycket sekretess, så ingen får se över min axel.

Annons

De måste tycka att du är lite märkvärdig.

– Man får så klart en del pikar. Sitter jag och läser Dagens Industri tar de för givet att det är Gazzettan eftersom båda är rosa.

»Har man gått från sjättevalet i IFK Norrköping till att spela majoriteten av matcherna under ett SM-guldår så har man något. Jag bestämde att jag skulle visa det.«

Med fyra matcher kvar av den allsvenska säsongen 2016 var plötsligt David Boo Wiklander borta från Hammarbys start­elva. Tränaren Nanne Bergstrand berättade att det berodde på »familjeskäl« och tvingades ändra om i backlinjen. Det försvar som endast släppt in två mål på de senaste tio matcherna släppte in åtta mål på de fyra sista. För David var situationen betydligt värre. Bara några dagar efter 1–0 vinsten mot Helsingborgs IF den 30 september blev Davids och hans fru Karins åtta månader gamla son Gustaf sjuk. Efter ett besök på sjukhuset i Norrköping stod det klart att det var något betydligt allvarligare än bara en influensa. Familjen transporterades med ambulans till Linköping, bara för att där skickas vidare i ilfart med ambulansflyg till Östra sjukhuset i Göteborg. Där konstaterade läkarna att Gustaf hade cirka en halv liter vätska runt hjärtat. Första steget var att söva honom och tömma honom på vätskan. Under ingreppet upptäckte man en fem centimeter stor tumör som satt insprängd i hjärtmuskeln.

David tar ett djupt andetag när vi pratar om dagarna, veckorna och månaden som tillbringades på sjukhuset och på Ronald McDonalds boende. Det glänser till i hans ögon.

– Först och främst måste jag bara säga att Ronald McDonalds boende är ett fantastiskt ställe. Att få ett eget »hem« i anslutning till sjukhuset när ens barn är allvarligt sjukt är ovärderligt. Det känns viktigt för mig att lyfta det. Men ja … det var bara overkligt.

Han lutar sig tillbaka i stolen.

– Till sist fick vi veta att det inte var en elakartad tumör. Men vi vet faktiskt inte så mycket mer än så, även om det snart gått ett år sedan den upptäcktes. Tydligen är det ett unikt fall, det finns inga liknande fall i hela världen. Vi vet inte om han föddes med tumören eller när den började växa. Den sitter fortfarande på hjärtat.

I dag är Gustaf ett och ett halvt år och mår som vilken pojke som helst. Veckan innan vi ses på Davids kontor skolade han in sonen på en förskola. Tumören har slutat växa, vilket läkarna är glada för.

– Vi kollar honom regelbundet, det är magnetröntgen en gång i månaden och ultraljud varannan vecka. Allt ser »bra ut«, om man nu kan säga så. Det är inget avvikande i proverna. Det är svårt att säga så mycket mer, det finns en ovisshet eftersom det är ett så unikt fall. Någon dag ska ­Gustaf ­opereras, men det är för osäkert just nu. När ­vänner frågar hur det är med oss brukar jag säga att det är som vanligt fast väldigt annorlunda.

När bestämde ni er för att bosätta er i Göteborg?

– Så fort vi insåg att Gustaf var allvarligt sjuk. De har den bästa läkarvården i Sverige för just Gustafs sjukdom här i Göteborg. Lite senare kom det ett förslag från IFK Göteborg.

Du tänkte inte att »nu skiter jag i fotbollen«?

– Det känns ju konstigt att säga att jag inte tänkte på att sluta, med det slog mig inte. En läkare sa tidigt till oss att Gustafs sjukdom inte skulle styra över våra liv och det var något Karin och jag tog till oss. När vi bodde på hotellet såg vi flera familjer med allvarligt sjuka barn som blev uppslukade av sjukdomen, men vi vägrade låta det hända oss. Vi fajtades mot det, men det var inte lätt.

Han ler och skakar på huvudet:

– Efter några dagar på sjukhuset, när allt var helt nytt, fick jag för mig att jag kunde åka upp till Stockholm och spela match med Hammarby. Som sagt, vi var i chock. Men jag kände ett ansvar mot Hammarby, jag trivdes så bra där och de var så tillmötesgående när allt hände. Det framstår som helt overkligt i dag, givetvis. Min terapi under månaden på sjukhuset var att tänka att allt skulle bli som vanligt igen en dag och då var fotbollen viktig. Man har också en frihet när man är fotbollsspelare, det finns många lediga timmar på en vanlig träningsdag och det behövs när man har ett allvarligt sjukt barn.

Samtidigt måste du ha varit införstådd med att du än en gång skulle få börja om när du skrev på för IFK Göteborg? Bjärsmyr och Rogne var inget mittbackspar som Jörgen Lennartsson skulle dela på.

– Hade det varit ett »normalt tillstånd« i övrigt hade jag kanske inte satt mig i en sådan situation. Det var inte genialt, men samtidigt gillar jag utmaningar. Jag visste förutsättningarna när jag skrev på kontraktet. Har man gått från sjättevalet i IFK Norrköping till att spela majoriteten av matcherna under ett SM-guldår så har man något. Jag visste vad jag kunde och bestämde att jag skulle visa det. Det är som med investeringar – presterar du över tid så kommer avkastningen!

Efter att inledningsvis ha suttit på bänken i våras har du inte bara blivit ordinarie, du är nu vice lagkapten och kanske bättre än vad du någonsin varit.

– Ja, jag borde vara på toppen av min fotbolls­karriär. Framför allt som ledare kanske. Det hänger ihop med självförtroende. Jag känner att jag får uppskattning av våra fans, precis som i ­Hammarby, för den typen av spelare jag är. Jag märker hur publiken tar mig till sig, att jag nått ut med mitt syfte och budskap som fotbollsspelare. Och kanske hänger det ihop med Gustaf. Jag spelar för honom och för min dotter Alicia. Att se dem stå och vinka och le till mig från läktaren när jag springer ut på planen är allt jag behöver.

Jag kommer ändå inte ifrån det: många andra hade inte orkat prestera som du om de varit i din familjesituation. 

– Nej, och det är inget fel om det hade varit så. Men för mig har fotbollen hjälpt. Gustaf har varit en drivkraft, bara jag tänker på honom kan jag krama ut lite till när tröttheten kryper på. Jag tänker på hur han kämpade när han låg på sjukhuset och tänker att jag har alltid lite till att ge. Givetvis har jag ­kanske någon gång inför en läkarkontroll med Gustaf varit lite låg på en träning, men överlag har jag nog blivit en bättre spelare av allt som har hänt. Det är en ynnest att jag kan få spela fotboll i IFK Göteborg och det vill jag ta vara på. Fotbollen är min hobby, något jag mår bra av att göra, och det gör nog också att jag är en bättre pappa till mina barn.