Den som studerar IFK Göteborgs David Boo Wiklander under en allsvensk match når en del slutsatser. Den mest uppenbara är att han är spelartypen som aldrig går ner på hälarna. Ligger en motståndare i gräset för läkarvård joggar han fram till sin ytterback för att få ur sig några taktiska funderingar. Uppstår en defensiv frisparkssituation slår han ena näven i den andra i en gest till sina lagkamrater som säger: »Nu är vi fan koncentrerade!« Lyckas målvakten med en osannolik räddning rusar han fram och ger honom en kram.
Under matcher som spelas inför halvtomma läktare kan man också konstatera att han aldrig håller käften. Han pratar konstant med sina backkollegor och mittfältarna framför sig.
Andra noterar att han är en fysisk jäkel. Motståndarnas anfallare får inte en lugn sekund. Smärre brottningsmatcher kan pågå mellan honom och en motståndare när bollen är 50 meter bort. Kanske är det ingen slump att han på mindre än en vecka i slutet av augusti fick två örfilar av två olika motståndare i två olika matcher – en mot BK Häcken och en mot Malmö FF.
Den som inte studerar honom lika noggrant tänker troligen mest att han är ovanligt kort för att vara mittback. Är man inte påläst kan man också tro att det gått utför för honom sedan han vann SM-guld med IFK Norrköping 2015. Efter att ha dumpats av mästarklubben gjorde han några månader i Hammarby innan kontraktet bröts, varpå han värvades som reservback till IFK Göteborg. Kanske tror man att han spelar mest på grund av att Blåvitt inte har råd med någon bättre. Men då tror man fel. David Boo Wiklander har aldrig varit så självklar i en startelva som han är 2017. 33-åringen har heller aldrig varit så bra. Med tanke på vad som pågår i hans liv borde det vara omöjligt.
