»Jag vill krama ur det allra bästa som finns kvar i kroppen«

Ingen allsvensk spelare rör upp så starka känslor som Markus Rosenberg. I en stor intervju med Offside berättar Malmös lagkapten hur han lärde sig omfamna den stöddiga favoritrollen redan som barn. Och varför allt tar slut nästa år.

Det är den sista dagen i augusti. Landslagsuppehåll. Solen skiner över gräsplanerna bakom Swedbank Stadion och det går ovanligt snabbt för Malmö FF:s tränare Allan Kuhn att samla förmiddagens tillgängliga A-lagsspelare. Bara fem utespelare är ombytta: Behrang Safari, Anders Cristiansen, Anton Tinnerholm, Enoch Kofi Adu och Markus Rosenberg. För att det åtminstone ska kunna gå att spela tre mot tre får sportchefen Daniel Andersson dra på sig fotbollsskorna. Under en intensiv passningsövning på liten yta flåsar han runt och jagar boll så gott han kan. De assisterande tränarna Olof Persson och Jens Fjellström agerar väggar och när övningen är färdig återvänder en trött sportchef till kontoret igen. Eftersom den sista augusti även är de sista timmarna av transferfönstret kan man gissa att Daniel Andersson har ett par missade samtal på sin telefon att ta itu med.

Träningen fortsätter med inlägg och avslut. Tinnerholm och Safari lyfter in bollar från var sin kant, Markus Rosenberg väntar centralt i straffområdet och avslutar på ett tillslag. Han nickar, han volleyskjuter, han bredsidar, och så gott som varje gång försöker han sätta bollen lågt. Oftast lyckas han. När en halvvolley vid ett tillfälle flyger över ribban klatschar han irriterat handflatorna mot varandra och skäller på sig själv.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Läsning på sajten och tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?