Från utsidan anar man att det är ett liv fyllt av avgörande beslut, vassa armbågar och strategiska karriärsval som lett till att pojken som växte upp i Lindås i Emmaboda kommun på slutet av 50-talet, som barn till föräldrar som drev en bensinmack i det lilla småländska samhället med knappt tusen invånare och sedan utbildade sig till mellan- och högstadielärare i matematik och samhällskunskap, lyckats bli Uefas näst mäktigaste person.
Norska fotbollsmagasinet Josimar har vid upprepade tillfällen till och med antytt eller velat föra i bevisning att det låg fulspel och vänskapskorruption bakom den i dag 64-årige Uddevallabons inträde i Uefas exekutiva kommitté år 2017. Tydligt och otippat tidigt stöd till den då relativt anonyme Aleksander Čeferin från de nordiska länderna inför Uefas presidentval 2016, där Karl-Erik Nilsson var frontfigur för lanseringen av slovenen, ska enligt Josimar ha resulterat i en återbetalning till Nilsson i form av en plats i den exekutiva kommittén.
En solig eftermiddag drar Uefas förste vice president till sig en hallongrotta över furubordet i IK Oddevolds klubbstuga. Han berättar att han lägger cirka 20, kanske 25 procent av sin arbetstid på Uefa, och resten på det nationella uppdraget som förbundsstyrelsens ordförande, något han varit sedan 2011 då han efterträdde Lars-Åke Lagrell och kommer att vara till år 2023. Jag frågar honom om det har varit en personlig drivkraft att avancera i graderna.
– Inte alls, säger han och läppjar på sitt kaffe. Att göra karriär har aldrig varit något jag har tänkt på, det ena har lett till det andra utan någon som helst plan. Det har varit otroligt mycket tillfälligheter.
