»Ute på planen är jag i mitt rätta element«

En halv miljard på banken, drösvis med framgångar och en organisation som andra svenska klubbar bara kan drömma om. Daniel Andersson medger att han har »Sveriges bästa fotbollsjobb«. Frågan är bara: Vill han ens vara sportchef?

 Tänk dig att du nyss passerat 40-årsstrecket. Du har fru och barn, ett fint hus strax intill havet. Du har bott utomlands, spelat fotboll mot de bästa och en gång i tiden varit värderad till 120 miljoner kronor. Pengar har du tjänat så att det räcker och blir över. Du hade kunnat ha ett behagligt liv. Istället blev det så här: 

Telefonen ringer i ett, alla tider på dygnet. Än rycker agenter och klubbar i dina spelare, än är det journalister som vill ha kommentarer. Kommer du att tacka ja till 15-miljonersbudet från Minnesota United på Fouad Bachirou? Ska du värva Erdal Rakip? 

Lite vid sidan om ska allt annat styras upp. Den ena dagen ett samarbetsavtal med Mjällby, den andra säger den assisterande tränaren Jens Fjellström upp sig mitt i säsongsförberedelserna. Och plötsligt lånar spelaren Carlos Strandberg ut sin Lamborghini till en vän som dundrar genom Malmö i 200 kilometer i timmen och blir gripen av polis, varpå du får lämna allt du har på skrivbordet för att rycka en 23-åring i örat. För övrigt samma kille som du i fjol fick stämma av läget med sedan han hamnat i sjönöd efter att ha kört vattenskoter i Öresund. Och så ska en stormatch förberedas – om tre veckor ska ditt lag möta Chelsea i Europa League. 

Annons

Det kunde ha funnits tröst i att du bara var inne i en extra intensiv period. Men tittar du tillbaka på fjolåret var det inte lugnare. Mycket energi lades då på 16-miljonersvärvningen Kingsley Sarfo som dömdes för våldtäkt mot barn. Sportsligt inleddes säsongen katastrofalt och du tvingades sparka tränaren som du blivit god vän med. Istället hoppade du själv in på posten. Laget gjorde något bättre ifrån sig, men krisstämpeln satt kvar. Du fick anställa en ny tränare, se denne lyckas och ta ditt lag till och vidare från Europa Leagues gruppspel, men glädjen där förbyttes snart till mörker då klubben drabbades av två dödsfall. Först din forna lagkamrat Labinot Harbuzi, sedan din chef, klubbens ordförande, Håkan Jeppsson. När du summerade året var det med både gråt och anda i halsen. 

Visst hade väl allt varit mer hanterbart om det enda du drömt om hade varit att bli sportchef i Sveriges rikaste och största klubb. Men så är det väl inte riktigt.

 

Daniel Andersson sneglar på klockan och nickar.

– Kör! 

Jag är inte förvånad. Dagens Aftonbladet har en intervju publicerad med Daniel, där reportern Robert Laul har beskrivit effektiviteten: det som skulle ha tagit en timme gick på halva tiden, inte på grund av att Daniel var otrevligt stressad utan för att han svarade snabbt och direkt på allt. »Jag visste att det inte skulle ta en timme«, hade Malmö FF:s sportchef nöjt konstaterat när Lauls frågor var slut. 

För Daniel handlar det om att spara tid. Han vet aldrig när det brinner till och hans tjänster behövs någon annanstans än där han tänkt sig vara. 

– Jag vilar aldrig, säger han. I det här jobbet är man alltid på, och så är man lite mer på i vissa perioder. Som nu i januari, med ett transferfönster öppet, med en säsongsstart med match mot Chelsea redan i februari …

Och med Jens Fjellström som plötsligt bestämmer sig för att han inte längre vill vara assisterande tränare. Kom det överraskande?

– Ja, det gjorde det. Alltså, jag känner ju Jens och visste att den dagen skulle komma någon gång, men jag trodde inte att det skulle vara nu. Jag är överraskad över tajmningen men inte över beslutet. 

Att en tränare säger upp sig mitt i förberedelserna inför en så viktig match som Chelsea, sätter det er i en taskig sits?

– Det är aldrig bra att tappa folk. Ta Olof [Persson, assisterande] som sa upp sig i höstas, där hade vi mer tid att förbereda oss. Så visst, kortsiktigt är det ett problem som måste hanteras. Men rent krasst är det så här: jättetungt att tappa Jens, men MFF går vidare. 

Men du har väl annat att tänka på den här perioden, utan att behöva tillsätta en tränarroll som du trodde var spikad?

– Ett transferfönster är alltid hektiskt. Även om det utifrån har sett ut som om detta har varit ganska lugnt sker hela tiden saker i bakgrunden. Värst är egentligen inte det som händer, utan att det hela tiden pågår processer i ens huvud om det som eventuellt kan hända. Att plötsligt tappa en mittback är enkelt, då vet man att han ska ersättas. Alla »tänk om han går, vad gör vi då?« är värre. Min hjärna jobbar hela tiden. Varje dag är det en ny giv. 

Annons

Särskilt som Strandberg plötsligt kan låna ut en bil till en kompis som inte håller hastighetsgränsen. 

– Ja, sådant hamnar ju också på mitt bord. Känslan är att man har lite annat att göra än att sitta och svara på frågor om det. Vi jobbar med värdegrundsarbete just för att sådana saker inte ska hända, och så händer det ändå. Det är klart att man blir lite trött. Vi får ju ta sådant internt med Carlos också. Men nu är det utrett. Det ska inte hända igen. 

Hur ofta är du på jobbet och genomför precis det som du tänkte när du kom dit samma morgon?

– Aldrig. Varje dag gör jag en lista på saker att bocka av, men det blir aldrig precis som jag har tänkt. Det är alltid några punkter som hoppar över till nästa dag. 

Daniel ­Andersson

Född: 28 augusti 1977

Spelarkarriär: Bjärreds IF 1982–1993, Malmö FF 1993–1998, AS Bari 1998–2001, SSC Venezia 2001–2002, AC Chievo Verona 2002–2003, US Ancona 2003–2004, Malmö FF 2004–2013

Meriter: 3 SM-guld (2004, 2010, 2013), 2 VM-slutspel (2002, 2006), 2 EM-slutspel (2000, 2008), Årets mittfältare 1997

Landskamper/mål: 74/0

Har du någonsin ångrat att du gav dig in på detta?

– När jag sa ja till jobbet hösten 2013 funderade jag inte alls. Vi hade precis vunnit guld, sportchefen slutade, tränaren slutade. En dag i november var alla borta, typ. I mitt huvud fanns bara att vi skulle ta guld igen och ta oss ut i Champions League. Styrelsen sa: »Du får ta detta.« Jag svarade: »Då gör jag det.« Jag gick in där folk tyckte att jag behövdes bäst. Men det har funnits tillfällen sedan dess då jag undrat vad fan jag håller på med. 

Som när?

– Alla transfertider. Då går humöret upp och ner. Jag jobbar konstant, när jag är hemma är jag ändå inte riktigt hemma. Det får jag höra också. Med rätta. Jag har en fantastiskt tålmodig hustru. 

Du är född i en fotbollsfamilj, du gick i din pappas och storebrors fotspår och blev landslagsspelare. Kände du aldrig när karriären var slut att du ville göra något annat?

– Det var inte givet att jag skulle fortsätta med fotboll, men jag visste inte vad alternativet var. Jag har ju aldrig haft ett »riktigt« jobb. När jag var yngre sommarjobbade kompisarna, plockade bär och potatis och sådant. Jag var sommarproffs, det var camps hela tiden … När kompisarna hade skrovliga händer var mina rena och släta, kan man säga. De sista åren funderade jag en del, jag träffade en yrkesvägledare och så. Det enda vi kom fram till där var att jag skulle driva projekt.

Så blev det också. 

– Ja, något slags projekt försöker jag väl driva här. 

 

Det har gått drygt 20 år sedan vi träffades första gången. När jag besökte Bari hösten 1998 hade Daniel och vännen Yksel Osmanovski bara tillbringat ett par månader i sin första utlandsklubb. Den nya tillvaron i den råbarkade italienska hamnstaden hanterade de på två skilda sätt. Yksel tydde sig till den hjälpreda klubben utsett, en kille som assisterade nyförvärv med allt de kunde tänkas behöva – transporter, aktiviteter, klädinköp … Daniel fnissade mest åt upplägget, ville han »se en italiensktalande Sylvester Stallone« kunde han »gå och köpa biobiljetten själv«. »Men det är förstås bra för Yksel«, tillade han.

Under en lunch strax intill arenan Stadio San Nicola framstod Yksel som storögt imponerad av proffstillvaron när han berättade att han hade vunnit några nickdueller mot Aldaír i mötet med Roma: »I den här ligan möter man världsbackar hela tiden«, konstaterade han. Samtidigt satt Daniel lätt frånkopplad från vår intervju och pikade lagkamraten Gianluca Zambrotta vid bordet intill, eftersom stjärnan slog knut på sig själv i sina försök att imponera på tjejen han bjudit ut på dejt. Trots att Daniel var ny i den stora fotbollsvärlden var han trygg, rentav hemma, i miljön. Att han knappt ett år senare utnämndes till lagkapten för Bari – trots att han var utlänning och bara 22 år gammal – kändes därför underligt nog logiskt. 

»Jag gick in där folk tyckte att jag behövdes bäst. Men det har funnits tillfällen sedan dess då jag undrat vad fan jag håller på med.«

Fortsättningen av karriären följde samma spår. Han blev lagkapten även i nästa klubb, Ancona, och fick snart efter hemkomsten till MFF äran att bära bindeln även där. 2006 agerade han kapten även i landslaget, i träningsmötet med Elfenbenskusten, och skrev därmed svensk landslagshistoria: Daniel och Patrik är det enda brödrapar som varit landslagskaptener för Sverige. 

Under 2011, som var tänkt som hans sista spelarår, frågade MFF-tränaren Rikard Norling om Daniel inte ville bli assisterande nästkommande säsong. I en intervju för Svenska Fans motiverade Norling sitt beslut med att ösa beröm över Daniel: »Det finns ledare och det finns ledare […] Daniel har det i sig från början.« För att tydliggöra vad han menade tillade Norling att Daniel hade potential att bli »Sveriges bästa tränare, Sveriges bästa sportchef, kanske Sveriges bästa VD för ett fotbollslag«.

 

I arbetsrummet på Stadion frågar jag Daniel varför han alltid hamnar i ledarposition. Han rycker på axlarna. 

– Jag gillar väl att ta tag i taktpinnen. Men för mig har det mest handlat om att jag vill få saker och ting gjorda. 

Blir du frustrerad när saker inte går framåt?

– Jättefrustrerad. Jag är driven och känner att om inte jag tar tag i saker kan jag inte räkna med att någon annan gör det heller. Det här är såndant som jag fått jobba på också, för i perioder i livet har jag blivit väl tjurig när det inte blir som jag tänkt. Det måste finnas balans. 

»Jag är trogen den här klubben. Det räcker att jag ser klubbmärket så sprids en värme i kroppen som jag inte riktigt kan förklara.«

Annons

Utifrån har man ändå upplevt dig som mer av en lugn »teflonkille«, allt verkar rinna av dig. När du blev Fotbollssveriges hackkyckling som »Sidleds-Danne« i landslaget verkade det inte ta så hårt.

– Men ibland tog det. Jag gick till presskonferenser med taggarna utåt, jag var inte så sugen på att prata med journalister som skrev skit om mig. Det kan jag ångra i dag, för jag förstår att jag inte direkt hjälpte till att bli omtyckt. Det byggde snarare på bilden av mig som en tråkig jävel. Så visst tog det, även om jag kanske inte visade det så mycket. 

På samma sätt som du aldrig visade vad du kände när du tog plats på bänken?

– Jo, jag har 74 landskamper men har säkert långt över 100 samlingar. Men där handlar det mer om att veta sin roll. Jag ville inte ställa några krav på att företräda mitt land, så jag fann mig i att sitta på bänken. Rätt eller fel, men det är sådan jag är som person. 

Det låter som när du fick frågan om att bli sportchef – du ställer upp där folk tycker sig behöva dig. Men handen på hjärtat: Var det inte tränare du ville bli?

– Jo, så var det. Jag tog min första tränarutbildning redan 2010, efter guldet. 2012, när jag blev assisterande till Rikard, tog jag nästa. Då blev jag ju nästan inslängd i det. Jag gick in helhjärtat för tränarjobbet och tyckte att det var skitkul. Så var det i två år, fram tills Rikard lämnade och jag fick frågan om att bli sportchef. Sedan har jag fastnat i det här, kan man säga. Det blev som det blev. 

Men du har inte slutat att tränarutbilda dig. 

– Nej, i höstas blev jag klar med den sista tvååriga utbildningen. 

Sett utifrån känner man: Det är ju tränare han vill vara! Du blev sportchef mest för att ställa upp och du har skaffat dig den högsta tränarutbildningen. Förre MFF-tränaren Åge Hareide menade i en Expressenintervju 2015 till och med att det är bortkastat att du »sitter på ett kontor«.

– Ute på planen är jag i mitt rätta element, så är det. Jag försöker se träningarna så ofta jag kan, för det är det roligaste jag vet. Jo, någonstans finns suget efter att bli tränare, det är sant. Men tajmningen ska vara rätt.  

Kvällspostens Mattias Larsson siade redan i samband med din sista match som aktiv att du aldrig skulle bli MFF-tränare, eftersom rollen innebär att man snart försvinner från föreningen. Och att du är en sådan som vill stanna i MFF.

– Så kan man fundera. Jag är på gott och ont trogen den här klubben. Det räcker att jag ser klubbmärket så sprids en värme i kroppen som jag inte riktigt kan förklara. Jag har svårt att se mig själv jobba någon annanstans. Visst, det är väl längre livslängd på en sportchef än en tränare, och tar man över laget får man räkna med att det går ett eller två år innan man är borta. Men det skulle jag inte ha några problem med. Om klubben hade bedömt att det var det bästa så skulle jag göra det. 

Du fick ju chansen i fjol, när Magnus Pehrsson sparkades. Då framställdes det som om du bara tog över tillfälligt. Men var det verkligen så?

– Absolut, styrelsen ansåg att jag var bäst lämpad och ta över i det läget, och det kände jag väl själv också. Allt handlade om att bromsa fallet medan vi letade efter ersättare. Sedan vet man aldrig i fotboll. Om det hade visat sig att vi inte hittade en bra kandidat till jobbet, och om vi hade fått lite bättre resultat med mig som tränare, så kanske … Men det blir hypotetiskt. Vi hittade ju rätt tränare. 

 

Att Daniel tog plats som huvudtränare efter att Pehrsson sparkades förra våren var naturligt. Det var kris i klubben och att då sätta in trotjänaren, bredvid de assisterande Jens Fjellström och Olof Persson, var en enkel lösning. Resultaten blev bättre, men inte tillräckligt för att klubben skulle sluta leta efter en ny huvudtränare. 

Med Uwe Röslers entré framstod det snart som om klubben värvat en ny Hareide – en tränare med tuff ledarstil som tycktes lägga mer krut på att driva en startelva än att bygga en klubb. Att varken Olof Persson eller Jens Fjellström var kvar på sina tjänster mindre än ett halvår efter att Rösler tillträtt föranledde förstås en del frågor. Orkade de inte med ledarstilen? Kände de sig inte längre delaktiga i besluten?

Spekulationerna fortsatte trots att både Persson och Fjellström bedyrade att Röslers ankomst inte hade påverkat besluten. I podcasten Fotbollsexperterna lanserade Alexander Axén tidigare i år teorin om att avhoppen handlade om den kursändring som har skett sedan sommaren 2018: »Jag tror det låg i stjärnorna att det skulle bli Daniel Andersson som huvudtränare med Jens Fjellström och Olof, jag tror det var tanken från början. Nu blev det inte riktigt så, och då tror jag att man kände sig färdig. Det var den trion som skulle ta Malmö vidare.« 

Oavsett om Axén har rätt eller fel i sina gissningar går det att fastställa en sak: Rösler har förändrat spelplanen och cementerat att Daniels roll i klubben är den som sportchef, inget annat. Från att den tyske tränaren tog över rodret fram till den allsvenska avslutningen tog MFF 43 poäng på 18 matcher, och var med det bäst i hela serien. Succén följdes upp med ett lyckat Europa League-spel där MFF avancerade från gruppen och fick en sextondelsfinal mot Chelsea att se fram emot. Att sådana resultat stärker en tränares status i den hierarki som en fotbollsklubb alltid lyder under är givet.  

 

Daniel Andersson funderar ett bra tag innan han säger: 

– Nu har jag svaret i huvudet, jag ska bara få ut det ur munnen också. 

Frågan om Rösler tack vare framgångarna nu har mer att säga till om har fått Daniel att för ett ögonblick lägga svarseffektiviteten åt sidan. Han väger orden när han väl börjar tala.  

– Jag har ett samarbete med huvudtränaren och går det bra i matcherna samarbetar vi också bra. Om Uwe kommer med bra input så kör vi bara. Sedan om det går sämre … Nej, jag vet inte hur jag ska få till det här svaret. Men det stämmer inte. Han får inte mer att säga till om när vi vinner. 

Men om vi vänder på det: När ett lag förlorar mycket är det oftast tränaren som tappar i förtroende, medan sportchefen blir den som omvärlden tyr sig till. Då förflyttas mandatet från tränaren till ledningen.

– I sådana lägen blir det ju till slut upp till styrelse och ledning att agera. När allt går bra finns ju inte behovet att förändra. Oftast inte i varje fall. Det gjorde vi ju med Allan Kuhn i och för sig. Vi hade tagit guld men valde ändå att byta tränare för att vi trodde att det krävdes om vi ville ta fler kliv. 

Var det lättare att sparka Kuhn än Pehrsson?

– Att bryta med Allan var mer ett aktivt val –  med Magnus var vi lite mer tvingade. Att sparka Magnus var jäkligt tufft, han är en underbar människa och vi fick en jättenära relation. Men nej, det var tungt med Allan också. 

Den typen av uppgifter måste tillhöra de värsta i ditt jobb, som annars anses vara det bästa sportchefsjobbet i Sverige. 

– Jag tycker också att jag har det bästa fotbollsjobbet i Sverige. Sedan finns det förstås utmaningar i detta. Storleken på vår organisation kräver mer av mig än av många andra sportchefer i Allsvenskan. Vi har en stor stab, vilket är bra. Men ju fler folk, desto fler för mig att chefa över. Vi har rutinerade spelare som bidrar mycket med sina erfarenheter, men de ställer också krav som spelare i en mindre klubb inte gör. 

Kan du ibland känna att alla pengar ni har är ett ok?

– Nej, inte så … Att vi har mycket pengar innebär jättemånga fördelar, men det finns förstås också nackdelar i förhandlingar både med spelare och andra klubbar. De vet att vi har pengar och sätter pris efter det. Men jag skulle aldrig måla upp det som ett problem. Jag har nog det lättaste sportchefsjobbet i Sverige.

Men den organisation som du tog över för drygt fem år sedan har vuxit betydligt. Når ni snart en punkt när det blir för mycket för dig att hantera?

– Det är mycket mer att ha koll på i dag. Ju fler vi blir, desto större krav på mig. Ute i Europa är det vanligt att sportchefens uppgifter fördelas på fler. Antingen via assistenter eller så kör man olika titlar – teknisk direktör, general manager – där olika personer ansvarar för olika områden. Så kan det bli här också. Men vi är inte där än.  

Med konsekvensen att ni får stressa på alla fronter för att hinna bli klara för att möta Chelsea redan i februari.

– Det är lurigt. Vi har aldrig gjort det innan. Kommer vi att vara uppe i varv? Vi kommer att göra allt vi kan och jag tror att vi kommer att vara redo. 

För dig som sportchef är det väl helt avgörande hur resultatet blir: går ni vidare i Europa League får hela säsongen en viss prägel, åker ni ut en helt annan.

– Så är det. Och vi är redo för båda. 

 

Från mitten av januari och en månad framåt faller pusselbitarna gradvis på plats. MFF vinner dragkampen med AIK och värvar tillbaka Erdal Rakip från Benfica. Klubben avfärdar sedan alla spekulationer om flyttar för Lasse Nielsen och Fouad Bachirou genom att lätta på plånboken och erbjuda spelarna nya, lukrativa kontrakt. Även ledarstaben finner sin form: in istället för Fjellström kommer José Martínez, med bakgrund hos en rad spanska klubbar och senast chefsanalytiker i FC Nordsjælland. Det innebär att MFF på mindre än ett år har kastat om tränarkorten helt – den inhemska trion Pehrsson, Persson och Fjellström har blivit tysk (Rösler), engelsk (Rob Kelly) och spansk (Martínez). 

»Vi har bättre spelare nu och det är betydligt svårare för unga att slå sig in i truppen i dag än det var för ett par år sedan.«

När MFF den 14 februari ska möta Chelsea på Stadion talas det inför matchen om ett Londonlag i gungning och läge för skräll. Så blir det inte. MFF inleder med hög press och skapar också de bästa målchanserna i den första halvleken. Men matchen slutar med Chelseaseger, 2–1. Även om returen blir ytterligare ett bevis på klasskillnaden – MFF förlorar med 3–0 – är varken spelare eller tränare särskilt nedslagna efteråt. Rösler konstaterar: »Jag har inte sett många Premier League-klubbar göra det vi gjorde mot Chelsea.« Anfallaren Markus Rosenberg instämmer: »Vi visar att vi har tagit ett steg närmare de här lagen.«

Sagt alltså efter totalt 1–5 mot ett krisande Chelsea. Köper man Rosenbergs resonemang om att MFF »tagit ett steg närmare« jättarna måste man samtidigt konstatera: det är ändå många mil kvar.

 

Vårsolen strålar över Malmö trots att almanackan fortfarande visar februari. Det har gått några dagar sedan returmötet i London. Daniel Andersson är på strålande humör.

– Ännu ett transferfönster avklarat, förklarar han glädjen.

Blev det som du hade tänkt?

– I stort sett. Det var länge sedan vi hade ett fönster där vi lyckades hålla truppen så intakt. Vi hade småhugg på några spelare men lyckades värja bort det genom bra förlängningar. Det kändes viktigt att behålla både Lasse och Fouad. Särskilt som Uwe bara har varit här i sex månader. Nu får han mer tid att jobba med samma spelare. 

Ofta talar man om att ni kan köpa vad ni vill ha, men detta är ett annat sätt att använda era pengar.

– Exakt. Och det är egentligen första gången vi gör det på det här sättet. Nu gjorde vi bedömningen att våra spelare är så duktiga att det är svårt att hitta likvärdiga på den marknad vi kan konkurrera på. Då är det värt att lägga pengar på att förlänga kontrakt istället. Sedan vill jag inte slå mig för mycket för bröstet, för de här spelarna kan förstås försvinna ändå. Kommer det nya bud är vi snart i samma diskussioner. 

Är det något du känner att ni saknar i truppen?

– Egentligen inte. Vi är bra på alla positioner. Det är klart … vi har några unga mittbackar, men det tycker jag att man kan få ha. Jag minns när vi hade Pontus [Jansson] och Filip [Helander], de slet lite i början men blev ju rätt bra spelare till slut. Ska man få fram egna måste de få spela och göra något misstag. 

Så här med facit i hand, hann ni bli redo i tid för Chelsea?

– Det tycker jag. Vi förtjänade ett bättre resultat hemma än vi fick. Sedan vår första halvlek borta, det är bland det bästa jag har sett. Det modet vi har. 

Du delar Rosenbergs uppfattning om att ni har kommit närmare?

– Ja, och framför allt gillar jag sättet vi gör det på. Vi åker inte dit och parkerar bussen för att förlora med 1–0, utan testar vårt spel och visar att vi kan störa dem. Det kommer vi att ha med oss in i den här säsongen. Chelsea, som vill spela sig ur varje situation, blev faktiskt störda av vårt presspel.

Du låter full av tillförsikt inför den allsvenska starten. Men det var du väl även förra året när allt plötsligt rasade. Törs du säga att det inte blir en repris i år?

– Jag är ganska säker på att vi inte hamnar i samma läge. Det som hände i fjol ska inte hända igen. 

Vad hände?

– Vi kom med ett guld i ryggen, enormt självförtroende, vi vann träningsmatcher, allt rullade på … När jag ser tillbaka kan jag känna att vi alla blev lite fartblinda och trodde att vi var bättre än vi var. När det sedan började ta emot hade vi inte riktigt gjort jobbet för att klara av att vända det. I år har vi verkligen gjort det jobbet, på varje träningspass. Det är piskan som gäller här nu. Och vi är mycket längre fram. 

Blev du också för bekväm?

– Det är möjligt. Den försäsongen vi hade 2018 var egentligen ologisk. Nio raka vinster! Jag har aldrig varit med om något liknande. Kanske hade jag kunnat se tecknen tidigare på att allt inte var så bra som det såg ut. Men man lär sig av allt och vi kommer inte att låta det ske igen. 

 

Kravbilden på Malmö FF har alltid varit hög, men frågan är om den någonsin varit uppe på de här nivåerna. Under Daniels fem säsonger som sportchef har klubben vunnit tre SM-guld och spelat två Champions League-gruppspel samt en sextondelsfinal i Europa League. Men även om Daniel själv recenserar perioden som »en av de mest framgångsrika i MFF:s historia« är det tydligt att fjolåret skaver. 2018 blev ett misslyckat mellanår i Allsvenskan – och då kom laget ändå trea till slut.

– Vi är väl en klubb som aldrig är riktigt nöjd, säger han. Vi ska komma upp ett pinnhål till i Europa. Det visade vi i år att vi gjort, men nu handlar det om att bli konsekventa där. Vi ska spela gruppspel ofta och ta oss vidare ibland. För att lyckas med det finns bara en väg – att öka omsättningen så att vi får mer pengar till spelartruppen. 

Hur gör ni det?

– Nu har vi tagit över driften av arenan, det kan bidra en del. Men sedan är det genom att spela i Europa och sälja spelare. Vi måste bli skarpare på att ta fram unga spelare som är så bra att de kan säljas dyrt. Det är den eviga balansgången – vi ska vinna matchen på söndag men också få fram en Mattias Svanberg som vi kan sälja för mycket pengar. 

Där har du och tränare Rösler olika uppdrag. Han ska vinna matchen, du ska få honom att våga använda en Svanberg. Förstår Rösler ditt perspektiv?

– Vi har en jättebra dialog. Han är mer kortsiktig i sitt tänk, jag är mer långsiktig, men vi förstår varandras roller. Jag är chef men måste ge honom något ibland, på samma sätt som han ger mig. Vi ska vinna, det är kärnan, men kanske inte till varje pris. För att få fram spelarna vi behöver måste de också få speltid. Där får jag vara med och balansera.

Att den dialogen funkade med Magnus Pehrsson som hade skolats i managerrollen och byggt klubbar lika mycket som lag är logiskt. Men är det lika lätt med Rösler, som ni hämtade hit i syfte att börja vinna matcher igen?

– Den dialog jag hade med Magnus är faktiskt väldigt lik den jag har med Uwe. Magnus ville också vinna. Och Uwe har själv varit manager, han förstår helheten. Det jag kan konstatera är att frågan blir mer aktuell för varje år som går. Vi har bättre spelare nu och det är betydligt svårare för unga att slå sig in i truppen i dag än det var för ett par år sedan. För att inte tala om för tio år sedan. 

Det är onekligen nya MFF-tider. Drar vi tillbaka klockan tio år såg klubben annorlunda ut. Då var Bengt Madsen ordförande, Roland Nilsson tränare och Daniel Andersson spelare. Laget slutade sjua i tabellen – ändå fick Nilsson fortsätta coacha laget. Det var svårt att ana det språng som klubben strax skulle ta. Daniel håller med. 

– Om någon hade sagt till mig då att jag skulle bli sportchef hade jag nog mest skrattat. De här senaste fem åren har gått så otroligt fort, och när jag hoppade på trodde jag aldrig att vi skulle befinna oss i den position som vi gör nu. Det visar bara att det inte finns några begränsningar.

Om du blickar tio år framåt i tiden från nu, vad gör du då?

– Tio år! Det är lång tid … ja, det känns länge att hålla på med det här i tio år till. Det ska jag erkänna. Det kan vara så att jag gör något annat.

Som att förverkliga tränardrömmen?

– Ja, men det ska också kännas rätt där och då. Nej, jag vet inte. Jag har svårt att se tio år till i den här rollen, men allt beror på hur det går, vilka som är kvar i klubben, vilka steg vi lyckats ta … Det här jobbet är hårt och tufft i långa perioder, men på något sätt kommer man alltid förbi det. Man vet aldrig, jag kanske sitter kvar och ugglar på kontorsstolen om tio år också. 

Han tittar på klockan. Snart ska han sätta sig i bilen för avfärd mot Växjö och Tipshallen. MFF ska möta Öster i Svenska cupen, första tävlingsmatchen efter Europa League-spelet. 

– Med matcherna kommer glädjen, säger Daniel. Särskilt efter ett transferfönster. Plötsligt får man tid att vara nere på träningarna igen och se arbetet. Då glömmer man hur jobbigt allt var nyss. Man kan stå där och bara kolla på hur våra ungdomar tar kliv, eller på någon värvning som lyckas. Då får jag kickar. Och får vi sedan med oss resultat i matcherna är allt så jäkla gött igen. 

Han skrattar och skakar på huvudet: 

– Vinner vi är jag glad, förlorar vi är jag sur. Så enkelt är det. Rätt knasigt faktiskt. 

Han tar i hand, sätter sig i bilen och rullar mot Småland för att se MFF förlora med 2–1.