Varför filmade du?
– Jag kom ensam med målvakten och dribblade av honom. Jag skulle bara slå in bollen i mål men fick något slint i huvudet: »Här ska jag ramla istället.« Jag vet inte varför. Så jag la mig ner, fastän han inte ens var nära mig. Hål i huvudet! Många kom ihåg situationen sedan och sa att jag filmade hela tiden.
Skäms du?
– Nej. Just då kändes det dumt – jag hade ju kunnat göra mål! 1–0 dessutom. Min tränare – den tyske legendaren Andreas Brehme – undrade vad fan jag höll på med. Det såg så dumt ut. Hade jag sett det framför mig nu hade jag nog tänkt: »Vad sysslar jag med?« Men skäms gör jag inte.
Fem minuter senare fick du smaka på konsekvenserna i form av en saftig stämpling signerad målvakten Claus Reitmaier. Förtjänade du den?
– Hela låret revs upp så det var en stor öppning och man såg rakt in i muskeln. Jag fick sy 20 stygn och blev borta i ett par veckor. Någonstans kanske jag var förtjänt av det. Men jag filmade säkert någon mer gång efter det ändå.
Var det lättare att få en stämpel som filmare 2001 än i dag?
– Jag kan inte minnas att man snackade så mycket om det som man gör nu. Det finns mer bildbevis nu också. Jag har tittat på Youtubeklipp med filmningar som är megaextrema. Min hade platsat där. Man kan säga att jag filmade i rätt fotbollstid.
Vad är viktigast: fair play eller att vinna?
– De flesta hade nog svarat fair play, men innerst inne tror jag att folk gör allt för att vinna. Man ska givetvis spela schyst, men när det kommer till kritan är det inte alltid fair play som gäller. Då kan man göra idiotiska grejer. Jag vet inte om man ska kalla det för mänskligt, men i grund och botten är det så klart fel.
Nu tränar du division fem-laget Teckomatorps SK. Hur reagerar du om motståndarnas anfallare filmar i en duell med din målvakt?
– Då blir man ju förbannad. Men när man själv gör det är det helt okej. Vi har det lite knackigt med målskyttet, så jag kanske får hoppa in själv och filma till mig en straff.