Karl Power berättar om sin oförglömliga kväll i München:
»Spelarna marscherade in på Olympiastadion i München och det var några minuter kvar till avspark. Jag och min polare Tommy hade lyckats ta oss ner på innerplan, en bit ifrån spelargången. Vi hade planerat i månader, tagit med oss tre olika bortaställ och lurat Manchester Uniteds VD Peter Kenyon att avslöja vilket matchställ laget skulle bära. Spelarna radade upp sig, jag följde Andy Cole med blicken och väntade på min signal. Som vanligt gick han sist i ledet av Unitedspelare, och när jag såg honom skaka hand med den sista tyska spelaren visste jag att det var dags.
En timme tidigare hade jag känt hur mina ben gav vika, särskilt efter att någon sagt att det kanske fanns krypskyttar någonstans. Men när jag blixtsnabbt drog av mig överdragskläderna och stegade mot spelarna, iklädd min vita Eric Cantona-tröja, kände jag ingen nervositet. Bara glädje. Då slog det mig: ›Helvete, jag glömde ju masken!‹ Tanken var att jag skulle bära en mask med en bild på Cantonas ansikte också, men jag insåg mitt misstag för sent. Jag ställde mig omaskerad bredvid de andra spelarna och bröstade upp mig, precis som Cantona brukade göra. Gary Neville pekade på mig med en frågande blick och i stressen hörde jag mig själv säga: ›Håll tyst Gary, din golare. Jag gör det för Eric!‹ Konstigt nog blev han tyst och jag blev kvar tillräckligt länge för att komma med på alla lagbilder.
Flera år tidigare hade jag blivit attackerad av en man med machete. Jag fick allvarliga huggskador på benen och mitt högra ben var förlamat från knät och nedåt. Läkarna sa att jag troligtvis inte skulle kunna gå igen. Jag blev sittande i rullstol och satt bara hemma, deprimerad, och drack alkohol. Den enda höjdpunkten var när mina polare kom över för att se Uniteds matcher. En gång, i samband med att Eric Cantona slutade spela, sa vi på skämt att om jag bara kunde gå igen skulle jag försöka ta mig in på planen för att hylla Cantona. Det var ren galenskap egentligen, men bara tanken av att stå på planen med mina hjältar gav mig drivkraft att ta tag i rehabträningen och komma på fötter. Jag tror än i dag att det var Manchester United som fick mig att börja gå igen.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
