Åge och hans värld

I Åge Hareides klubbar minns man honom på samma sätt: Han gjorde starka avtryck – sedan försvann han. Efter att ha lett Malmö FF till Champions League och ett nytt SM-guld hoppas en hel stad att han ska bygga en ny svensk fotbollsdynasti. Men kan man lita på norrmannen?

Malmö FF:s sponsorkoordinator Ola Gällstad ler ursäktande mot Elfsborgstränaren Janne Mian som väntar i spelargången på Swedbank Stadion.

– Då ska vi se om Mister Hareide är färdig.

Gällstad öppnar dörren till MFF:s omklädningsrum och slinker in till truppen. 50 minuter återstår till matchstart. Innan dess ska han eskortera de båda tränarna till den sedvanliga intervjun i arenans sponsorrestaurang.

Annons

Efter bara några sekunder smyger Gällstad ut igen:

– Åge är inte färdig.

Han tittar på klockan.

– Janne, kan du gå upp i förväg? Robin här visar dig vägen, säger han och ropar till sig en ung kille i ljusblå träningskläder.

Jag blir stående med Gällstad i spelargången. Snart bullrar en djup röst på norska inifrån omklädningsrummet. Så hörs spelarnas smattrande applåder. Någon minut senare skrider Åge Hareide ut genom dörren i pressad blå kostym, uppblåst bröstkorg och mjölkchokladsfärgade kalvskinnsskor.

På vägen genom arenans vindlande trappor och långa korridorer passerar vi farbröder i illasittande klubblazrar och kockar som rullar serveringsvagnar till logerna. Nästan samtliga stannar upp och ger Åge uppsträckta tummar eller uppskattande klappar över axelvaddarna.

När Åge vid ett tillfälle nickar tillbaka fastnar hans blick på en nyinstallerad hylla där någon ställt ett gäng gamla pokaler och en hemritad karta över en världsturné MFF gjorde på 60-talet. Så brukar det inte se ut.

Gällstad förklarar att man flyttade ner memorabilian när man iordningsställde arenans nya »Champions League-våning«:

– Hela övervåningen är ombyggd för Uefas sponsorer, så de grejerna hamnade här istället.

Det är inte det enda som har förändrats på arenan den sista tiden. Bara tio månader tidigare tycktes Malmö FF befinna sig i en tuff sits – ekonomin var tyngd av tunga amorteringskrav och skulder för bygget av den nya arenan; och under vinteruppehållet förlorade man inte bara sin lagkapten och sin sin förstemålvakt, utan även tränaren Rikard Norling, som med sina framgångar och sin charm blivit en favorit bland både fans och sponsorer. Men så mitt i turbulensen kom Åge Hareide. Och nu har man alltså en Champions League-våning.

För en, internationellt sett, liten organisation som MFF:s innebär framgångarna många umbäranden. När vi vandrar vidare genom korridorerna berättar Gällstad att MFF, utöver att bygga en ny restaurang på översta våningen, också nödgats att tömma sina ölkylar på Carlsbergflaskor och fylla dem med flaskor från Champions League-sponsorn Heineken. Och utanför arenan har man inrättat ett provisoriskt presscenter som uppfyller Uefas internationella standard. Därtill har kansliet kämpat för att administrera tusentals nya medlemsansökningar.

Gällstad öppnar en ny dörr och vi möts av oset från tiotusentals nystekta köttbullar och sorlet från 1 500 sponsorgäster. Mitt i rummet höjer sig en scen där Elfsborgs tränare Janne Mian just har intervjuats. Den energiske konferenciern rundar av, tackar Mian och harklar sig.

– Och nu skulle jag vilja kalla upp nästa tränare på scenen. Välkommen, Åge Hareide!

Applåderna dundrar loss. Folk busvisslar, bankar nävarna i borden. Det är den första sponsorträffen sedan Åge gav laget ledigt i en vecka och själv åkte hem till Molde för att fiska hummer. Och det är inte svårt att förstå varför människorna är så glada att återse honom – med tre omgångar kvar är det allsvenska guldet redan säkrat och laget kan fokusera helt på sina matcher i Champions League.

När han kliver upp på scenen reser sig sponsorerna, en efter en, och fortsätter klappa.

Annons

Efter någon minut kastar Gällstad en stressad blick på sitt armbandsur. Åge Hareide bara ler.

Hans framgångsrika säsong som tränare har hittills genererat klubben intäkter på 250 miljoner kronor. Med de nya pengarna och erfarenheterna är föreningens målsättning tydlig: Malmö FF ska bli Nordens mest framgångsrika fotbollsförening. Tanken är naturligtvis att mannen på scenen ska ansvara för den saken. Men de som känner till Åge Hareides förflutna, de vet att det inte är mycket som talar för att det kommer att bli så.

 

För den som är bevandrad i norsk geografi är det inte svårt att gissa var Åge Hareide kommer ifrån. På Hareidlandet, en väderpinad ö i havsbandet utanför Ålesund, finns en liten stad med namnet Hareid. Här heter var och varannan av de drygt 3 000 invånarna Hareide.

När han växte upp på 50-talet stod befästningar och kanoner från andra världskriget fortfarande kvar på Hareidlandet. Om vintrarna smög Åge och hans kompisar in genom ett trasigt fönster i en av de övergivna »tyskbarackerna« och ordnade fotbollsturneringar. När det var varmare spelades byamatcher mellan Inre och Yttre Hareid.

I tonåren plockades den unge Åge så småningom upp av öklubben IL Hödd. Hans kompromisslöshet som hårdför och nickstark mittback tog honom först till Molde och sedan vidare till såväl det norska landslaget som Manchester City och Norwich.

Åge gillar att berätta historierna om vilken kulturkrock det var att, som andra norrman någonsin, komma till den engelska proffsligan. Om hur lagkamraterna kunde strunta i uppvärmningen för att istället sätta sig vid ett element eller ta ett varmt bad. Om hur de, på riktigt kalla vinterdagar, fick varsin slurk konjak som brände i bröstet, innan de sprang ut på planen. Om fula stämplingar och käftsmällar. Eller om hur han fick nog av den pennalistiska hierarkin.

– Jag blev så jävla förbannad en gång, säger han. Vi kallades till möte i vårt tea room efter att vi förlorat kvartsfinalen i FA-cupen. Där använde coachen mötet till att skälla på vänsterbacken för att vi förlorat. Sedan gick han runt till alla andra spelare och frågade: »What’s your opinion about him?« »He made a terrible mistake«, sa någon. »It wasn’t good«, sa någon annan. Så kom turen till mig. »I have only one bad opinion now«, sa jag till coachen. »It’s about you.« Jag fick böter och blev inkallad till managern, där jag försökte förklara att man inte kan hänga ut folk på det sättet. Det blev ett helvete. Men spelaren kom ihåg att jag tagit honom i försvar.

När Åge 1984 flyttade hem till Molde hade han ärr efter två spräckta ögonbryn, fyra utslagna tänder, en bruten näsa och ett krossat kindben. Men också pengar nog att låta bygga ett hus till sin nybildade familj.

Molde FK var nykomlingar i förstaligan. Tränaren Hasse Backe insåg att Hareide var en »jäkla entusiastisk motivator« och utsåg honom till kapten:

– Vi var tvungna att överprestera för att klara oss kvar. Åge drev laget.

Backe minns en match mot Kongsvinger. Det stod 1–1 när domaren dömde straff till motståndarna i slutminuten. Backe blev så förbannad att han rusade fram till straffpunkten, lyfte upp bollen och vägrade släppa taget. Tumult utbröt, och till slut stormades planen av väktare som försökte släpa bort den svenske tränaren.

– Då samlade Åge de andra spelarna runt mig i en ring för att skydda mig från vakterna.

Backe berättar historien för att illustrera något utmärkande i Åges personlighet: En passion och ett självuppoffrande beteende som smittar av sig och ställer »höga krav på medspelarna – på ett bra sätt«.

Åge Hareide

FÖDD: 23 september 1953

KLUBBAR SOM SPELARE: IL Hödd 1970–1975, Molde FK 1975–1981, Manchester City 1981–1982, Norwich City 1982­–1984, Molde FK 1984–1987

KLUBBAR SOM TRÄNARE: Molde FK 1987–1991, 1993–1997, Helsingborgs IF 1998–1999, Bröndby IF 2000–2002, Rosenborg BK 2003, Norge 2004–2008, Örgryte IS 2009, Viking FK 2010–2012, Helsingborgs IF 2012 Malmö FF  2014–

MERITER SOM TRÄNARE: Två SM–guld (HIF 1999, MFF 2014), danskt ligaguld med Bröndby (2002), norsk mästare och cupvinnare med Rosenborg (2003)

Trots att hemmamatcherna ibland lockade över 10 000 åskådare saknade Åge tiden som utlandsproffs. Om lördagseftermiddagarna smet han upp till vinden och rattade in BBC World på sin Blaupunktradio. När livesändningen från de engelska ligamatcherna började slöt han ögonen, lade armarna bakom huvudet och drömde sig tillbaka till de sprit- och linimentsdoftande omklädningsrummen, sången från 58 000 fans i derbyna mot Manchester United och duellerna med Bryan Robson, Ian Rush och Kenny Dalglish.

– Åge var sliten efter åren i England och spelade garanterat med smärtor, säger Backe. I vår sista match, mot Moss, hade han jätteproblem med en svullen fot. Vi fick tejpa foten för att överhuvudtaget få ner den i skon. Sedan tejpade vi runt hela skon för att hålla ner den. Han haltade ut på planen och hoppade runt på ett ben. Efter 20 minuter var jag tvungen att byta ut honom.

Laget klarade sig från nedflyttning, men Hasse Backe reste hem till Stockholm och tog över Hammarby. Åge tog över som tränare i Molde.

I England hade han fått bekräftat hur långt ett lag kunde komma på »fysik, brutalitet och cynism«. Samtidigt hade den hårda brittiska idrottskulturen visat honom hur en ledare inte skulle göra om han ville stärka lagandan och spelarnas självförtroende. Därtill hade han sugit åt sig av Hasse Backes metodiska, Hodgsoninfluerade sätt att bygga ett försvarsspel.

Norsk fotboll hade ännu inte professionaliserats, och Åge Hareide såg till att sysselsätta sig under dagarna. Efter att ha utbildat sig till revisor anställdes han av banken DNB, där han fick ansvar för finansiering av fiskefartyg. Dessutom representerade han det konservativa partiet Høyre i kommunfullmäktige.

– På morgonen körde jag sex mil till Kristiansund, där banken hade affärer, säger Åge. Sedan körde jag tillbaka för att träna laget på kvällen. Ofta hade barnen somnat när jag kom hem. Eftersom vi jobbade mot Japan arbetade jag på natten också. Jag var ung och tänkte att man inte behövde sova.

Ändå ledde han Molde till överraskande resultat. Med unga talanger som Jostein Flo och Kjetil Rekdal etablerade klubben sig under slutet av 80-talet som ett topplag i förstadivisionen.

Men det hårda arbetet hade börjat slita på Åge. När han en kväll efter en träning körde tillbaka till kontoret i Kristiansund tvingades han stanna vid sidan av vägen för att kräkas. En kort tid därefter svimmade han på ett flygplan mellan Molde och Oslo. Han var slutkörd. Klubbens ordförande, som också arbetade på DNB, fick övertala honom att lämna tränarjobbet.

Han återhämtade sig snabbt, och i sin nya, strukturerade kontors- och familjetillvaro fick han chansen att jobba på sin egen utveckling. På banken började han intressera sig för ledarskapsfilosofi och psykologen Henry Murrays forskning om »prestationsbehov« – människors inneboende önskan att övervinna hinder och känna att man klarat av något svårt. Nyckeln är, enkelt uttryckt, att medvetet sträva efter rätt balans, där lusten att klara uppgiften är större än fruktan att misslyckas. Den som fokuserar för mycket på vad som kan gå fel blir ängslig och presterar sämre.

Medan Åge plöjde ledarskapsböcker åkte Molde ur högstaligan. Samtidigt genomgick hela den norska elitfotbollen stora förändringar. Klubbarna började skötas som företag, spelare och tränare fick heltidslöner. När fiskemiljardären Kjell Inge Røkke började pumpa in pengar i Molde FK erbjöd han Åge att återigen ta över laget.

Erbjudandet passade perfekt. Åge var, med sina egna ord, »inte bara klokare och hade nya idéer, för första gången var jag också tränare på heltid med möjligheter att verkligen pröva mina idéer«.

Annons

Fotbollsfilosofin som tidigare baserats på direkthet och fysisk hårdträning var nu kompletterad med en vilja att hjälpa de unga lagmedlemmarna att växa – både som spelare och människor. För att lyckas insåg han att han var tvungen att förmedla till spelarna precis vad som förväntades av dem, såväl på träning som på match. För att ingen skulle tvivla på sin uppgift började han hålla individuella utvecklingssamtal där de metodiskt gick igenom spelarens egenskaper.

Arild Stavrum, som var anfallare i Åge Hareides Molde, och senare följde med honom till Helsingborgs IF:

– När man kommer upp som ung tror man att man måsta vara bra på allt. Men de flesta spelare har en massa svagheter. Jag har inte träffat någon som är lika bra som Åge på att få alla att utnyttjas på bästa sätt. Jag var dålig i luften och i det defensiva spelet. Så Åge gav mig en fri roll, där jag kunde ligga på genombrott och komma till skott eller inlägg på högerkanten.

På utvecklingssamtalen med den oprövade anfallaren Ole Gunnar Solskjær, som Åge hämtade från division tre-laget Clauesenengen, utarbetade tränaren en plan för hur Solskjær varje dag skulle lägga upp 20 bollar runt straffområdet. Sedan fick anfallaren rulla bollen tre, fyra meter innan han placerade dem i det tomma målets bortre hörn. Under säsongens uppföljande samtal kunde de konstatera hur träffsäkerheten och farten ökade.

– Vi hade ett talangfullt lag, men många andra tränare hade inte fått ut så mycket av oss, säger Arild Stavrum. Det handlade mycket om sättet han snackade på. En del tränare går in alltför länge på tung teori, men med Åge blev det aldrig tråkigt.

Solskjær och Stavrum öste in mål. Redan första säsongen vann Molde både andradivisionen och norska cupen. Och under följande år vande sig klubbens supportrar vid att fira nya medaljer.

Räv. Inför matcher mot nya lag googlar Åge upp »all historik som går att finna« för att så tvivel hos motståndarna. »­Salzburg hade misslyckats med att ta sig till Champions League sex gånger. Det var bra att påminna deras unga spelare om det.«

När Åge fick ett samtal från Hasse Backe, som berättade att Helsingborgs IF sökte en ny tränare, flög han till Skåne och träffade klubbens ordförande. Snart var kontraktet signerat.

– Jag hade aldrig träffat Åge förut, men det första han gjorde var att ordna möten med var och en av spelarna, säger anfallaren Mattias Jonson. Han hade koll på hur mycket alla spelat föregående säsong och hur det hade gått. Då kände man »okej, här gäller det att vara på tårna«.

Jörgen Lennartsson, då klubbens Tipselittränare, minns att Åge också införde en ny metod för att svetsa samman ledarstaben:

– Vet du vad bacalao är? En maträtt med norsk klippfisk. Det var Åges skötebarn. Han älskade att laga och bjuda på det. Hans bacalaofester i lägenheten i Helsingör blev en viktig del i ledarstabens teambuilding.

Ingen hann dock riktigt vänja sig vid förändringarna innan Åge drog vidare. När 20 000 helsingborgare hösten därpå samlades för att fira stadens första allsvenska guld sedan 1941 hade han fått ett erbjudande från det danska topplaget Bröndby.

Förväntningarna och kraven var stora, Köpenhamnslaget förväntade sig serieseger. Men under Åges två första säsonger tappade man ligaledningen och slutade tvåa.

– Danskar har en annan kultur än vi svenskar, säger Mattias Jonson, som följde med sin tränare över sundet. Åges tydlighet var i överkant för de danska spelarna.

Under hans tredje säsong startade laget strålande, och såg under våren ut att gå mot en trygg seger. Men när Åge kom hem från en bortamatch i Vejle fick han ett samtal från sin fru Annbjørg hemma i Molde. Hon hade varit på sjukhuset, läkaren hade sagt cancer. En operation med oviss utgång väntade. Eftersom Åge inte ville att sjukdomen skulle komma ut i medierna höll han tyst och försökte arbeta på.

– Men jag kunde inte koncentrera mig på något annat än henne.

Och resultaten på planen blev allt sämre. När han kom in i omklädningsrummet såg spelarna en livrädd man som inte sovit på flera dagar, och som försökt trösta sig med alkohol.

När serieledningen höll på att rinna laget ur händerna meddelade Åge att han ville sluta. Hans assistenter, som inte kände till anledningen, försökte övertala honom på danskt vis: »Tag en bajer og gå hjem og sov på sagen.« Men Åge hade bestämt sig. Han reste hem till Annbjørg i Molde.

Operationen gick bra, hon återhämtade sig, och Åge fick snart ett erbjudande från Rosenborg. Den norska storklubben hade under Nils Arne Eggen vunnit Tippeligaen 12 år i rad och spelat återkommande i Champions League. Nu skulle Åge Hareide förvalta arvet.

Han blev dock bara kvar en säsong innan ett ännu mer lockande erbjudande dök upp.

Det norska landslaget behövde en ny förbundskapten.

 »Han var inte längre den där flygande entusiastiska m­annen på linjen­. Folk g­lömmer ibland hur slitsamt tränaryrket kan vara.«

50 år gammal tycktes Åge Hareide befinna sig på toppen av sin karriär. Det ansågs rimligt att han skulle leda landslaget. Samma år sammanfattade han sin ledarskapsfilosofi i boken Fotball, fornuft og følelser. Där beskriver han hur den privata krisen i Bröndby fick honom att inse vikten av att vara i balans för att kunna prestera. Därför hade han börjat vinnlägga sig om att lära känna alla sina spelare och deras familjesituationer. Det blev mycket bacalao på det norska förbundet de där åren.

Sportsligt gick det sämre, och efter att ha misslyckats med att kvalificera landslaget till två mästerskap avgick han.

De följande åren blev en snabb klättring nedåt i karriären.

Sommaren 2009 kunde man i skandinaviska tidningar läsa förundrade artiklar om att den förre förbundskaptenen, som vunnit titlar i tre länder, skulle ta över Örgryte IS, som låg hopplöst sist i Allsvenskan efter att just ha tangerat det allsvenska rekordet på 22 raka matcher utan vinst. Under Åge bröts sviten, laget vann tre raka matcher och självförtroendet återvände, men det räckte inte för att undvika nedflyttning. Öis ledning försökte desperat få norrmannen att stanna, men Åge drog istället vidare till det norska mittenlaget Viking. Där satsade man på att ge Åge en engelskinspirerad managerroll, men efter dåliga resultat och bottenplaceringar sades kontraktet upp.

Så när Helsingborg, mitt under säsongen 2012, skrev ett halvårskontrakt med Åge Hareide tycktes han ha blivit tränartypen som på ålderns höst hade specialiserat sig på snabba ingrepp i krislag som skriker efter någon som kan gjuta nytt mod i spelarna.

För dem som sett honom på nära håll när han tog sina första kliv i tränarkarriären var det ett märkligt återseende. Åge tycktes sakna det där drivet som en gång hade varit så utmärkande för honom.

– Man såg på kroppsspråket att han hade det slitsamt och jobbigt, säger Hasse Backe. Han var inte längre den där flygande entusiastiska mannen på linjen. Folk glömmer ibland hur slitsamt tränaryrket kan vara. I perioder känner man bara: »Jag betalar ett för högt pris. Hur fan ska jag överleva det här?«

När Åges son, under säsongen i Helsingborg, dessutom fick en dotter som led av kronisk epilepsi, bestämde han sig för att dra sig tillbaka. Orken var slut. I november meddelade Åge att han »definitivt lagt fotbollen på hyllan« och flyttade hem till Molde. Där fick han ett chefsjobb på ett företag som arbetade med att främja det lokala näringslivet.

– Han var en stor avlastning under en period med många dygn på sjukhus, säger Bendik Hareide. Efter så många år satte vi stort värde på att ha honom nära oss.

Så småningom fann läkarna en fungerande medicinering för Åges barnbarn. Men när läget stabiliserades och familjen Hareide hittade en mer förutsägbar vardagslunk märkte de hur Åge började »sluta sig i sig själv«.

– Plötsligt hade jag ett helt vanligt jobb, berättar Åge. Jag var van att gå upp i varv till helgen, men nu körde jag hem på fredagarna och varvade ner. Jag gick och tittade på Moldes matcher med mina gamla lagkamrater men var helt ointresserad av det som skedde på planen. Det var så tråkigt att bara titta på.

Åge satt i ett möte på kontoret när telefonen vibrerade i fickan. Ett svenskt nummer. Han trodde att det var någon journalist och klickade bort samtalet. Så plingade ett SMS in. Malmö FF:s sportchef Per Ågren skrev att han ville tala med honom. Åge gissade att han ville ha ett omdöme om någon spelare han tränat. Efter mötet ringde han upp.

Några dagar senare fick Bendik Hareide ett samtal från sin far:

– Jag hade nog anat att han inte var helt färdig med fotbollen, men jag hade inte trott att det skulle gå så kort tid innan han blev sugen igen. Han berättade om Malmö, ett mästarlag med möjlighet att nå Champions League. Men med tanke på vår familjesituation ville han veta vad vi tyckte innan han tackade ja.

En kort tid senare meddelades styrelsen i Aukra Næringsforum: Deras nytillträdde VD hade fått ett mer lockande erbjudande och ville säga upp sig.

Individuell kollektivist. Under tiden i Molde var Åge engagerad i konservativa Høyre. »I den ekonomisk­a politiken står jag fortfarande där. Men i min livs- och m­änniskosyn är jag närmare socialdemokratin.«

Det är egentligen rätt besynnerligt att Malmö FF, regerande mästare med siktet inställt på Champions League, valde Åge Hareide. Han hade ju pensionerat sig. Till och med hans gamla tränare Hasse Backe tyckte att det verkade som att han tappat glöden. Och att låta någon som var så tätt förknippad med ärkerivalen Helsingborg efterträda en supporterfavorit som Rikard Norling – det var svårt att förstå varför MFF:s ledning valde just honom.

– Folk hade skrivit att han var trött, säger sportchefen Daniel Andersson. Jag visste inte heller var han stod.

Efter att klubben kontaktat Hareide möttes de på Kastrups flygplats.

– Det tog en sekund att se att han hade drivet och entusiasmen, säger Andersson. Det lös ju i ögonen på honom! Jag tänkte: »Den här mannen är allt annat än trött.«

När man i dag talar med människor i Malmö FF:s organisation känns det väldigt avlägset att tänka att Åge Hareide för tio månader sedan var ifrågasatt. Så snart han presenterat sig för spelarna plockade han fram alla knep han tillskansat sig under karriären. På lagets försäsongsläger i USA drog han igång med sina utvecklingssamtal, där han lade upp individuella utvecklingsplaner och såg till att lära känna spelarna. Det dröjde inte länge innan han lärt sig var de bodde, med vem, och vad de intresserade sig för på fritiden.

– Han är väldigt nära gruppen, säger Markus Rosenberg. Dörren till honom är öppen. Det är sådant som alla tränare säger, men hos honom är den verkligen det.

Påhejad av Åge började fystränaren Ben Rosen spänna GPS-sändare på spelarna inför träning och match för att i detalj kunna följa deras prestationer och utveckling. Tillsammans med andretränaren Olof Persson implementerade han dessutom ett individuellt betygssystem på träningarna. På så vis kunde de snabbt få överblick över om en spelare var hängig, och se om det fanns ett mönster i hur de reagerade efter viktiga matcher eller petningar.

Inför den allsvenska premiären bjöds alla ledare in till målvaktstränaren Jonnie Fedels restaurang Hipp, där Åge stod i köket och slevade upp sin kryddstarka bacalao.

I sin strävan att stärka spelarnas självförtroende har han till och med ändrat arenans inredning.

– I spelargången hängde bilder från guldsäsongen 2010, minns Magnus Eriksson. Men efter några veckor plockade Åge ner dem och hängde upp nya.

Nu pryds spelargången enbart av bilder från matcher som laget vunnit i år. Varenda spelare är med på någon bild.

Sportchefen Daniel Andersson menar att det mest påtagliga Åge Hareide förändrade när han kom var att han lyckades få alla i föreningen att tro att de verkligen skulle kunna ta sig till Champions League.

– Det handlar ibland inte så mycket om vad han säger, utan om hur han säger det. Han har en märklig karisma.

Efter att laget vunnit med 3–0 mot Salzburg och därmed kvalificerat sig till Champions League gick Åge upp till sponsorrestaurangen och hämtade en flaska vin. Sedan satte han sig i tränarrummet med Olof Persson, varvade ner och talade igenom matchen. Efter någon timme tog de en taxi till den krog på Lilla torg där resten av laget firade. Men när Åge märkte hur många supportrar som trängdes på stället tog han istället en ny taxi till hyresrätten i Västra hamnen. Där korkade han upp en flaska av det italienska favoritvinet Ca’Marcanda och släckte ner hela lägenheten. Sedan satte han på låten Paradise med Coldplay och sjönk ner i soffan.

För någon som inte känner Åge kan det låta som ett spontant infall, men det är snarare en sorts ritual som han mejslat fram för att suga på tränarlivets sötare frukter och njuta av framgångarna.

Han har också arbetat fram en sorts ritual för att hantera motgångar. Lustigt nog påminner den i detalj om hur han beter sig efter triumfer. Som till exempel efter matchen mot Häcken, mitt i den allsvenska guldstriden, då MFF släppte in tre mål och inte alls fick spelet att fungera. När Åge kom hem till sin lägenhet släckte han lamporna och plockade fram en pava Ca’Marcanda. Men istället för att sätta på stereon youtubeade han fram filmen från Swedbank Stadion, inspelad minuterna före Malmös match mot Salzburg. Han kunde då se och höra hur supportrarna sjöng »Åh, vi älskar Malmö FF«, varpå spelarna stolt radade upp sig sida vid sida. Klipp som dessa gör att stressen försvinner, eller som han själv säger: »Det ger mig en stor peace of mind«.

Coach. Åge föreläser ofta för det lokala näringslivet. »På företagens HR-avdelningar skulle man kunna göra mycket. Människor jobbar i 25 år utan individuell feedback, sedan får de en guldklocka. Man måste få motivation att bli bättre.«

Höstregnet över Stadionområdet i Malmö är så tungt att gubbgänget som alltid cyklar ner för att titta på MFF:s träningar har klätt sig i regnbyxor och heltäckande jackor med kapuschonger. Nu iakttar de det första träningspasset efter att Åge gett spelarna ledigt i en vecka.

– Det är Åge som har infört de här eftermiddagsträningarna för att han ska kunna åka från Norge på förmiddagen, säger en av gubbarna.

– Men träningarna är mer disciplinerade sedan han tog över, säger en annan och nickar mot träningsplanen, där Åge Hareide demonstrerar en uppspelsövning.

Han påminner om en uppretad tupp där han spatserar mellan konerna med uppspänd bröstkorg, helsvarta träningskläder och knallrosa skor. Det regnvåta håret slickar hjässan.

Inför bortamötet med det hårt pressande Atlético Madrid har han bestämt att laget ska öva omställningar, men passningarna fastnar i det tunga gräset. Och de får inte flytta in träningen till den fina planen på arenan, eftersom Uefa kräver att den ska vara i toppskick inför kommande Europamatcher.

Så småningom får de ändå upp ett hyggligt tempo. När vänsterbacken Ricardinho dribblar sig runt Rosenberg och kommer till inlägg skiner tränaren upp:

– Bra, Ricardo. Du är som Garrincha!

Den brasilianske ytterbacken – född två decennier efter att Garrincha slutade i landslaget – ger honom en frågande min och joggar tillbaka till sin position.

– Vi kör igen! skriker tränaren.

En halvtimme senare släntrar Åge och Olof Persson, iförda plasttofflor och trekvartsbyxor, in bland lunchgästerna på O’Learys i Swedbank Stadion. Här äter laget tillsammans varje dag efter träningarna. Den här dagen serveras flygande Jacob. Jag frågar Olof Persson vad han har att säga om Åge.

– Jag har aldrig sett en tränare med så naturlig pondus förut, säger Persson. Och jag har ändå haft Joachim Löw, Ove Pedersen och Tom Prahl. Han har fått oss att bryta barriärer.

Åge fyller en tallrik vid buffédisken, hämtar en kanna lingonsaft och sätter sig vid bordet till höger om entrén där han alltid sitter.

Jag slår mig ner på stolen intill honom och frågar om hans lediga vecka. Hur funkar det att vara pendlare när man har 100 mil mellan jobbet och hemmet?

– Det har varit så hektiskt ända sedan i juni, så när jag har varit i Malmö har jag jobbat konstant, oavsett om jag varit på stadion eller i min lägenhet. Det har varit match på onsdagen och helgen hela perioden. Då är det ibland bättre för mig att vara ensam än med familjen, för då kan jag koncentrera mig fullt ut.

 »Jag är beroende av att känna en stor passion för att kunna driva igeno­m något som tränare. Jag miste nog den under en period.«

Lösningen är inte ny; under större delen av sin tränarkarriär har Åge pendlat mellan sina klubbar och hemmet i Molde. Han berättar dock att han och Annbjørg nyligen börjat titta på bostadsrätter i Västra hamnen. Tanken är att de ska kunna tillbringa mer tid tillsammans, och bjuda in gästande vänner.

– Men Molde är hemma. Där har jag bott i nästan hela mitt liv, mina barn och vänner bor där. Det är skönt att komma dit, fiska och slappna av.

Han plockar upp sin mobiltelefon ur fickan och visar mig bakgrundsbilden. Åge har själv fotograferat utsikten från deras lägenhet. Snötäckta berg reser sig över fjorden där han brukar åka ut med sin 30-fots Nimbus och fiska.

Världens finaste, ikke sant? 200 fjälltoppar ser man.

Jag frågar hur familjen resonerade när han berättade att han ville återuppta tränarkarriären.

– Det familjerådet var väldigt kort. De hade sett på mig att jag saknade något. När jag var expertkommentator på den norska cupfinalen mellan Molde och Rosenborg kände jag den där atmosfären och spänningen i kroppen igen. Något i mitt huvud sa: Om det skulle komma en förfrågan från ett lag som kan trigga mig att ta fram mitt bästa igen – då är jag inte helt färdig med det här.

Du har tagit fruktbara pauser tidigare. Efter att du gick in i väggen 1991 satte tränarkarriären fart på allvar. Efter din frus sjukdom tog du både serie- och cupguld i Norge. Och flera personer säger att det hänt något med dig i år. Att du har en ny glöd.

– Jag är beroende av att känna en stor passion för att kunna driva igenom något som tränare. Jag miste nog den under en period innan jag bestämde mig för att sluta. Som tränare borde man kanske ta sabbatsår oftare för att ladda om och få tillbaka motivationen.

Han säger att stommen i hans ledarskap fortfarande utgörs av den filosofi han formulerade under sin tid som förbundskapten.

– Under säsongen har jag fått en bekräftelse på att själva fotbollskunskapen bara är en liten del i att bygga ett framgångsrikt lag. De sociala relationerna i gruppen är bland det viktigaste. Det handlar om hur vi sköter oss varje dag tillsammans. Hur vi uppfattar och tar hand om varandra. Erik Johansson sa nyligen: »I det här laget finns inte ett enda rövhål.« Och det är ett bra sätt att säga det. Här finns ingen egoist som förstör.

Åge talar gärna om de frågeformulär, som bland annat Real Madrids spelare dagligen fyller i för att tränarna ska få en uppdaterad överblick över hur spelarna reagerar på träningar, matcher och förändringar i privatlivet.

– De här unga killarna ska formas som människor, och vi lägger stor press på dem, säger Åge. Men ofta lägger de ännu större press på sig själva, utan att vi ser det. Jag vill fånga upp det, för jag vet att många 20-åringar har orealistiska förväntningar på livet. De ser de stora stjärnorna som har de fina bilarna och säger att de också vill dit. Men om det inte är realistiskt kommer det bara att leda till frustration. Då måste man hjälpa dem att hitta en mer rimlig målsättning. Jag ser alltid till att småsnacka med killarna före träningen eller på lunchen. I början var de osäkra på mig. Men nu, när de vet att jag vill deras bästa hela tiden, är det lättare. Och det är viktigt för mig – ingen plats i världen ska vara så trygg som här.

Du talar mycket om vikten av att spelarna är i balans, men man kan lätt få känslan av att du inte har varit lika bra på att hitta balans själv?

– Jag har alltid varit rastlös. Det har legat i min natur att alltid vilja vidare. När jag kom till Molde som spelare var mitt mål att ta mig till England. När jag började som tränare bestämde jag mig för att få komma ut ur Norge. Sedan att träna det bästa laget i Norden. Jag tänkte bara på vart jag skulle härnäst. Jag jobbade dygnet runt och brände ibland ljuset i båda ändar. Kanske borde jag ha tagit fler pauser. Jag tror att spelarna märker om man är orolig och vill för mycket.

Om man ser bortom höstens Champions League-spel – hur ser din målsättning ut nu?

– När jag kom hit var allt nytt, hela ledningen utbytt, assisterande tränaren och fystränaren hade slutat. Nu har vi alla data och har kunnat göra planer utifrån dem. Vi har byggt ett fundament som gör att omgivningen har tilltro till oss. Jag ser väldigt mycket fram emot nästa säsong.

Åge Hareide är i en position där han troligtvis har kunnat kräva ett kontrakt över flera säsonger, men han har ett löpande kontrakt »som är uppsägningsbart från båda håll med sex månaders varsel«. Längre fram än över nästa säsong säger han sig inte vilja planera.

– Så som jag känner nu tänker jag bara på att utveckla Malmö ännu mer nästa år. Jag är inte lockad av att börja om på nytt, i en ny kultur. Nu känner jag Malmö, och förutsättningarna är ideala inför 2015. Men jag vet att mycket kan ändra sig i fotboll. Man kan hamna i motgång, inget varar för evigt.

Jag påpekar att mönstret i Åges meritförteckning talar för att han mycket snart kommer att använda framgångarna i Malmö som en trampolin för att studsa upp till en större europeisk klubb, att han sedan han lämnade Molde har snittat en och en halv säsong innan han dragit vidare.

– Jag har haft som ambition att driva mig så långt som möjligt, säger han. Innan jag kom hit hade jag vunnit ligan i alla skandinaviska länder, blivit cupmästare i alla länder förutom Danmark och tränat landslaget – men jag hade aldrig varit i Champions League och jag ville så jävla gärna dit. Nu har jag provat allt. Det har varit greit för mig. Jag tänker ofta på tränare som går ett helt liv utan att vinna. Hur kan de motivera sig? Att vinna har alltid varit en drivkraft för mig.

Han sörplar i sig den sista kalla skvätten kaffe.

– Förr kunde jag tänka: Om jag går från Helsingborg till Bröndby, då ska jag inte vara där längre än två och ett halvt år innan jag tar mig ännu längre ut i Europa. Men nu är Malmö faktiskt bland de 32 bästa klubbarna i Europa. Varför ska jag då söka mig någon annanstans?

Triumf. I våras beslöt Åge att snabba upp rörligheten och passningsspelet med tio procent. »En effekt blir att man löper mer än motståndarna När det blev ett avbrott mot Kalmar i sommarvärmen orkade de inte gå till linjen och dricka. Vi hade löpt ner dem. Då var jag nöjd.«
Tacksam. »Mycket i samhället oroar mig. Som ung är det lätt att förloras till dåliga krafter. Därför är jag glad för enhetskänslan i Malmö. Alla, fattiga och rika, har något positivt att samlas kring i MFF.«

Det är, precis som Daniel Andersson säger, lätt att smittas av Åges entusiasm. Sitter man mittemot honom har han en märklig förmåga att få en att tro att varje ord han säger är viktigt och sant. Men när jag skriver ut mina inspelningar från våra samtal inser jag att många av citaten är vanliga sportklyschor. Varken han eller kollegorna säger det, men under hela karriären har två av Åges mest utpräglade drag varit hans benägenhet att pressa sig själv till kollapsens rand och hans karriäristiska vilja att hela tiden ta sig vidare mot nya nivåer, till nästa erbjudande som väntar runt hörnet.

Det är naturligtvis lätt att säga att man trivs där man är när allt går bra. Men ska en MFF-supporter verkligen lita på honom när han säger att han inte lockas av tanken på att ta över en större klubb utanför Norden, att han hellre vill bygga vidare på Malmös framgångar?

Några dagar efter vår sista intervju körs Malmö FF över av Atlético Madrid med 5–0.

För klubben blir det en påminnelse om att avståndet till Europas bästa lag trots allt fortfarande är stort. För Åge innebär förlusten hans första riktiga käftsmäll som Malmötränare.

Så för att få ett mer trovärdigt svar om Åges framtid ringer jag någon som var skeptisk till att han gick till Malmö FF överhuvudtaget.

– Min känsla är att pappa är annorlunda än han varit tidigare, säger Bendik Hareide. Jag tror att året då han var borta från fotbollen fick honom att mogna, han har en annan ro i sig som människa.

Han tystnar.

– Jag tror faktiskt aldrig att han har trivts så bra som där han är nu.

Tre veckor senare hör jag ifrån Åge igen. Han är hemma i Molde och berättar att han lagt ett bud på en bostadsrätt, med bästa läge vid kajen i Dockan i Malmö, men att den gått till någon annan. Nu letar han och Annbjørg vidare efter en lägenhet vid vattnet i Västra hamnen.