»Du sa ju att det inte skulle bli träning!«

Lagkamraterna minns honom som en spelare som alltid hamnade i klistret. Själv hävdar Patrik »Pinnen« Andersson att han borde ha tagit Tomas Brolins plats i VM 1990. Offside berättar om en karriär där leken alltid kom före allvaret.

Det är november 1988 och Patrik »Pinnen« Andersson ska debutera i U21-landslaget. Kvällen före bortamatchen mot Albanien blir stora delar av lagets matchutrustning stulen och inför avspark lånar ­Patrik ut sina två par fotbollsskor till Mikael Nilsson och Klas Ingesson. Själv tar han plats på avbytarbänken i ­badtofflor.

I andra halvlek ropar förbundskapten Nisse Andersson: »Patrik, det är dags att hoppa in!« Anfallaren tittar på sina fötter och säger: »Men … jag kan ju inte spela i de här!« Andersson skakar på huvudet och undrar hur spelaren tänkt egentligen. Han tvingas byta ut Nilsson så att han och Patrik kan skifta skor i all hast vid sidlinjen. Det är som en scen från division sju och Patrik tänker: »Det var det. Nu blir jag aldrig mer ­uttagen i landslaget.«

Det finns spelare som går till historien för sina mål, titlar och heroiska landskamper. Sedan finns det sådana som Patrik »Pinnen« Andersson.

Annons

 

Patrik Andersson växte upp på Fotbollsgatan, en utspark från Idrottsparken i Norrköping. Pappa Rune spelade i division tre-laget IK Waria och satte sin son i pojklaget så snart han kunde sparka en boll. 15 år gammal snappades Patrik upp av IFK Norrköpings U-lag, som då var ett av Sveriges bästa. Han utmärkte sig för sitt fina spelsinne – och ett stundtals egen­sinnigt uppträdande. Som när tränaren Kent ­Karlsson, i en bortamatch mot Brage i Allsvenskan, sade åt ­Patrik att värma upp. Minuterna gick, Patrik ledsnade på att vänta och satte sig bakom en reklamskylt där ingen kunde hitta honom. När bytet skulle göras svor ­Karlsson över att Patrik var försvunnen.

Men när han väl var på planen imponerade han. I A-laget inledde Patrik ett fruktbart samarbete med den sju år äldre anfallspartnern Jan Hellström. 1989 tog laget SM-guld. Hellström vann skytteligan med 16 mål, Patrik slutade trea med tio. De följande åren var IFK ett allsvenskt topplag och tog tre Svenska cupen-titlar, men ett par år in på 90-talet vände lyckan. IFK Norrköping sålde sina bästa spelare och Patrik ­drabbades av skador. Inför 1996 sökte han en nytändning. Hammarby, som låg i andradivisionen, hade visat intresse men Patrik valde istället Degerfors i Allsvenskan. Det blev ett av de kortaste kontrakten i svensk fotbollshistoria. Första natten i bruksorten kände ­Patrik att han fattat fel beslut, och redan dagen därpå gick Degerfors med på att bryta avtalet. Patrik ringde ­Hammarby och flyttade till Stockholm.

 

Glasögonen immar igen av kylan när Patrik promenerar den korta vägen från sin lägenhet i området Kneippen i Norrköping till favoritrestaurangen Lilla Krogen. Där inne står 30 bord tomma, men Patrik insisterar på att sitta vid det enda smutsiga. Han rycker åt sig nya bestick från bordet bredvid och granskar menyn.

– Kummelfilé, vad är det?

– Det är fisk, »Patte«, svarar kyparen.

– Fisk? Det går inte – jag tar gulaschen.

Han lutar sig tillbaka och pekar mot en man i 50-­årsåldern vid baren.

– Kocken där är Åtvidabergssupporter. En riktig artist! Han drev en annan krog i Norrköping innan han försvann till Stockholm i 15 år. Jag gick förbi här, tittade in genom fönstret och tänkte: »Vad fasen, är den där tomten tillbaka?«

När maten serverats pratar vi om de goda åren i IFK.  Patrik säger att framgångarna var ett resultat av en lyckad mix av spelare.

– Laget våren 1990 var nog det bästa jag någonsin spelat i. Det fanns inga som var i närheten av oss. Vi slog IFK Göteborg med 6–0 i premiären, jag gjorde två mål och Tomas Brolin tre. Ändå vann Göteborg guldet senare. Vi slarvade bort ett par guld under de fyra åren när vi slutade tvåa.

Jag frågar om han någonsin kände att han var nära en fast plats i A-landslaget. Han nickar och säger att han upplevde det så säsongen 1990, då han slutade tvåa i den allsvenska skytteligan. Han fick också chansen i en träningslandskamp mot Bulgarien.

– Jag spelade tolv minuter med Dan Corneliusson. Jag kan känna att jag borde ha varit med fler gånger. Tomas Brolin var med hela tiden och jag var minst lika bra den säsongen.

– Du menar att du borde varit med i VM i Italien 1990?

Annons

– Jag vet att jag fanns med i diskussionen. Men det kanske föll på min karaktär. En gång när förbundskaptenen Olle Nordin kom in i Norrköpings omklädningsrum sade jag något till honom som kanske uppfattades som spydigt. Det var ju inte meningen. Han svarade någonting i stil med att jag borde »hålla mig på mattan«.

När man talar med gamla lagkamrater och tränare ger de en tudelad bild av spelaren. Å ena sidan berättar de om en makalös talang, å andra sidan bjuder de på den ena osannolika historien efter den andra. Sören Cratz, som tränade IFK, berättar att Patrik brukade skjuta straffar efter passen och lova bort sin Toyota till de målvakter som räddade. Men någon Toyota fick de aldrig se. Andra berättar om när Patrik i en internmatch 1990 psykade nyförvärvet Tomas Brolin då han slagit några passningar fel. »Jag vet inte hur ni gjorde i Sundsvall, men här nere passar vi dem med samma färger på västarna«, sade Patrik. »Äh, det är väl bra att jaga bollen och träna lite löpning också«, svarade ­Brolin allvarligt. Patrik skakade på huvudet: »Nä du, så bra betalt har jag inte.«

– Jag gick mina egna vägar som yngre, det kanske inte alltid var så bra, säger Patrik. På en träning hade Cratz vänt på målen så att man fick springa 30 meter längre för att göra mål. »Vad är det för idiot som har gjort den här övningen?« sade jag till en lagkamrat. Då stod Cratz bakom och hörde allt. »Duger det inte kan du gå och byta om«, sa han. Och det gjorde jag. När jag satt i omklädningsrummet ropade vår materialförvaltare: »Nu är Cratz på ingång!« Där fick jag en utskällning, men lagkamraterna fick sig ett gott skratt.

Patrik Andersson

Född: 1969

Karriär: IK Waria –1983, IFK Norrköping 1983–1995, Hammarby IF 1996–2000, Enköpings SK 2001, Motala AIF 2001. En landskamp.

Allsvenskan: 230 matcher, 67 mål. SM-guld 1989, svensk cupmästare 1988, 1991, 1994.

Gör i dag: Butiksbiträde på Intersport i Norrköping. Ser alla matcher med IFK ­Norrköping på Nya Parken.

Patrik berättar att han fortsatte i samma stil några år senare i Hammar­by. På en träning spelades det gris och den som åkte ut först fick köpa Piggelin till de övriga deltagarna. När glassarna delades ut tog ­Patrik en – trots att han inte hade varit med på övningen. Christer Fursth blev förbannad över »divalaterna«, och lagkamrat­erna rök ihop. När de väl försonats ­lugnade Patrik med orden: »Ta det lugnt Christer, jag kunde ha köpt 50 glassar åt dig!«

En annan gång bad Pétur Marteinsson – som bodde två våningar under Patrik i Hökarängen – honom att passa islänningens hund. Hundrädde ­Patrik blev skraj så fort han fick syn på den stora ­boxern Offi. Han låste in hunden i badrummet, där Offi direkt började dricka ur toaletten. Sedan stod boxern och morrade så att Patrik inte vågade duscha. Men eftersom Patrik var tvungen att åka till jobbet på ICA, där chefen var Hammarbys ord­förande Göran Paulsson, tog han till slut mod till sig och slängde in Offi i baksätet på sin Toyota.

– Jag brände genom bussfilen ut till Lidingö. Han var helt tokig och skällde några centimeter från örat på mig. Det var ren tur att vi inte krockade.

För att inte skrämma kund­erna låste Patrik in Offi på ­Paulssons kontor. En timme senare kom ­chefen till jobbet. »Vem i ­helvete har låst in en hund på mitt ­kontor!?« En medarbetare ­svarade: »Ja, det kan väl bara vara en … « Det slutade med att ­Patrik ­dumpade hunden på en när­liggande polisstation.

Patrik var inte bara hundrädd, han hade också tandläkarskräck, åkte ogärna tunnelbana och hatade att flyga. I en bortamatch mot Trelleborg 1998 anlände han med bil 45 minuter före avspark och fick börja på bänken. När han kom in i andra halvlek räddade han en poäng till Hammarby och var bäst på plan. Men när laget skulle flyga till Cypern på träningsläger hade han inget val. Tränaren Rolf Zetterlund gick med på att Patrik köpte en flaska vodka för att »fixa resan«.

– Han sade att det inte skulle bli någon träning på kvällen. När vi kommer ner så har jag sänkt ett par groggar. Då säger Roffe att vi ska ut till stranden och köra löpträning. Han hade satt ut pinnar som vi skulle springa slalom mellan. Jag sprang bara rakt fram. Roffe skrek: »Vad fan håller du på med?« Jag svarade: »Jag ser inte de där jävla pinnarna, du sa ju att det inte skulle bli träning!«

Men tränaren hade också god inverkan på Patriks karriär. Efter en tung debutsäsong i Hammarby ­började han – på Zetterlunds inrådan – att träna ordentligt för första gången i sitt liv. Hösten 1997 sköt han det avgörande 2–1-målet mot Lira Luleå, och ­säkrade därmed allsvenskt avancemang. Nykomlingen tog Allsvenskan med storm säsongen därpå. Under 14 omgångar ledde laget serien. Patrik avgjorde flera matcher, blev »Pinnen« i Södermalmstidningen och sade till Aftonbladet att han var »bättre tränad än någonsin«. Med sex matcher kvar kom smällen – en 2–1-förlust hemma mot jumbon Öster. Dessutom stängdes Patrik och mittbacken Johan Andersson av i två matcher på grund av skällsord mot domaren Anders Frisk. Guldgreppet försvann och Hammarby slutade trea.

 

Det är dagen efter vår lunch på Lilla Krogen. Julruschen har tagit tillfällig paus i köpcentret Domino och inne på Intersport vilar sig Patrik mot en av sko­hyllorna. Han har jobbat i affären sedan hade lade ner fotbollskarriären.

Patrik säger att säsongen 1998 fortfarande grämer honom.

– Matchen mot Öster avgjorde allting med den där tomten till domare från Mölndal. När vi skulle göra avspark direkt efter Östers mål frågade jag hur långt det var kvar. Tre minuter, svarade han. Men efter 30 sekunder blåste han av. Då sa jag »jävla idiot«. Jag tror att han ville statuera exempel och visa sig i media.

Patrik säger att han gärna ­pratade med domarna, men att just Frisk hade svårt för att ta ­skämten. I en match mot Norrköping sade ­Patrik till Frisk att han hade fel efternamn. »Var tyst nu annars får du en varning«, svarade Frisk. »Men jag måste ju få prata med dig«, sade Patrik. »OK, vad sa du för något?« Patrik log: »Att du heter ›Frisk‹ men du borde ju heta ›Sjuk‹.« Patrik blev varnad.

– Inför en annan match sa jag »vilka fina röda ­strumpor du har på dig, vad fräscht«. Men han kunde ju inte ta sådana kommentarer.

En äldre dam kommer fram och frågar efter ett par svarta Foppatofflor. Patrik letar bland kartongerna, traskar in på lagret och ringer en grannbutik. Men tofflorna är slut i hela Norrköping. När kvinnan gått frågar jag Patrik om han känner att hans ständiga upptåg satte käppar i hjulet för karriären, hans före detta lagkamrater anser att han borde ha platsat i en större liga i Europa. Patrik rycker på axlarna.

– Man kanske skulle ha kört lite mer styrketräning och uthållighet. Jag hade redan tekniken och spel­förståelsen, som är de svåraste bitarna. Det hade varit kul att se hur det hade gått som proffs …

Han tystnar för ett ögonblick och funderar. Sedan säger han:

– Men när jag för några år sedan stod här i butiken en vanlig lördag hörde jag hur det började sjungas långt bort i köpcentret: »Ni ska akta er för Pinnen! Ja, ni ska akta er för Pinnen!« Med tio poliser i släptåg kom ett trettiotal Bajensupportrar in i butiken. De lämnade över en platta öl och en blombukett till mig.

Patrik ler:

– Då kände jag att jag har gjort något slags avtryck i klubben. Jag blev faktiskt alldeles rörd.