»Du sa ju att det inte skulle bli träning!«

Lagkamraterna minns honom som en spelare som alltid hamnade i klistret. Själv hävdar Patrik »Pinnen« Andersson att han borde ha tagit Tomas Brolins plats i VM 1990. Offside berättar om en karriär där leken alltid kom före allvaret.

Det är november 1988 och Patrik »Pinnen« Andersson ska debutera i U21-landslaget. Kvällen före bortamatchen mot Albanien blir stora delar av lagets matchutrustning stulen och inför avspark lånar ­Patrik ut sina två par fotbollsskor till Mikael Nilsson och Klas Ingesson. Själv tar han plats på avbytarbänken i ­badtofflor.

I andra halvlek ropar förbundskapten Nisse Andersson: »Patrik, det är dags att hoppa in!« Anfallaren tittar på sina fötter och säger: »Men … jag kan ju inte spela i de här!« Andersson skakar på huvudet och undrar hur spelaren tänkt egentligen. Han tvingas byta ut Nilsson så att han och Patrik kan skifta skor i all hast vid sidlinjen. Det är som en scen från division sju och Patrik tänker: »Det var det. Nu blir jag aldrig mer ­uttagen i landslaget.«

Annons

Det finns spelare som går till historien för sina mål, titlar och heroiska landskamper. Sedan finns det sådana som Patrik »Pinnen« Andersson.

 

Patrik Andersson växte upp på Fotbollsgatan, en utspark från Idrottsparken i Norrköping. Pappa Rune spelade i division tre-laget IK Waria och satte sin son i pojklaget så snart han kunde sparka en boll. 15 år gammal snappades Patrik upp av IFK Norrköpings U-lag, som då var ett av Sveriges bästa. Han utmärkte sig för sitt fina spelsinne – och ett stundtals egen­sinnigt uppträdande. Som när tränaren Kent ­Karlsson, i en bortamatch mot Brage i Allsvenskan, sade åt ­Patrik att värma upp. Minuterna gick, Patrik ledsnade på att vänta och satte sig bakom en reklamskylt där ingen kunde hitta honom. När bytet skulle göras svor ­Karlsson över att Patrik var försvunnen.

Men när han väl var på planen imponerade han. I A-laget inledde Patrik ett fruktbart samarbete med den sju år äldre anfallspartnern Jan Hellström. 1989 tog laget SM-guld. Hellström vann skytteligan med 16 mål, Patrik slutade trea med tio. De följande åren var IFK ett allsvenskt topplag och tog tre Svenska cupen-titlar, men ett par år in på 90-talet vände lyckan. IFK Norrköping sålde sina bästa spelare och Patrik ­drabbades av skador. Inför 1996 sökte han en nytändning. Hammarby, som låg i andradivisionen, hade visat intresse men Patrik valde istället Degerfors i All­svenskan. Det blev ett av de kortaste kontrakten i svensk fotbollshistoria. Första natten i bruksorten kände ­Patrik att han fattat fel beslut, och redan dagen därpå gick Degerfors med på att bryta avtalet. Patrik ringde ­Hammarby och flyttade till Stockholm.

 

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?