Sommarproffs. Frank hade egentligen velat åka tillbaka till Philadelphia Fury. Klubben sade nej. Sommaren innan hade Frank sparkat en stenhård volley i huvudet på tränaren som sade att Frank skulle springa mer. Foto: Bildbyrån

»Jag har aldrig varit någon diva«

1980 kom en engelsk playboy till Mjällby. Frank Worthington roade publiken på Strandvallen och kurtiserade kvinnorna på Hanöhus nattklubb. I Blekinge garvar man fortfarande åt historierna. Franks svenska son skrattar inte lika mycket.

Croydon, 14 december 2006. Den bredaxlade konferencierens kala huvud blänker när han ber middagsgästerna att sätta sig ner på sina platser. Det är trångt mellan de många borden i matsalen på Hilton Hotel. Merparten av männen som nu lämnar baren och går tillbaka till sina stolar har svettfläckar på sina kostymskjortor. Fotbollsklubben Crystal Palace har just bjudit sina sponsorer på en fyrarätters middag.

– Ni känner alla till kvällens första talare. Alla som sett honom på en fotbollsplan vet att det är en stor orättvisa att han bara spelat åtta landskamper. Mina damer och herrar, mannen med ett helt fantastiskt scoring record såväl på som utanför fotbollsplanen: Mister Frank Worthington!

Publiken applåderar medan Frank får en mikro­fon och reser sig från sin plats vid honnörs­bordet. 58 år gammal har han tappat håret på hjässan, men de mörka bakåt­kammade lockarna i nacken och över öronen hänger ner till axlarna. Tango­rabatten är så tunn att det ser ut som han målat ett kulspets­streck längs med över­läppens konturer. Han har schackrutig kavaj, cowboy­slips och loafers med guldspännen.

Annons

Det senaste decenniet har han försörjt sig på after dinner speeches. Att hyra in Frank Worthington kostar mellan 800 och 1 200 pund. Den här kvällen talar han i tolv minuter. Trots att han håller två till fyra tal i veckan har hans ekonomi stundtals varit så dålig att han i förfjol tvingades sälja sin golden boot – den han fick efter att 1978 gjort flest mål i den engelska högstadivisionen.

Under sin fotbollskarriär var Frank en nomad, på 22 år spelade han för 25 klubbar i fyra länder. Nästan överallt blev han hemmapublikens favorit med sina dribblingar och sin extravaganta livsstil. Det är från spelartiden han hämtar stoffet till sina after dinner speeches. Flera av historierna han berättar för Crystal Palaces sponsorer är fotbollsrelaterade, minst lika många handlar om utekvällar och om kvinnor han har förfört.

Den här kvällen talar han ingenting om när han spelade för Mjällby i Allsvenskan, men en av anekdoterna verkar stulen från Sällskapsresan, som hade premiär samma sommar som Frank kom till Mjällby:

– En av de finaste människorna jag träffade under min karriär var den store George Best. Han var ett av vår tids största genier. En gång när vi satt i ett flygplan kom »Bestie« tillbaka från toaletten när jag just fått in en gin & tonic. Han frågade var jag fått den och jag sa att det bara var att trycka på knappen i taket. Bestie tittade på mig och sa »fantastiskt«, sedan höll han upp glaset mot knappen och väntade på att ginen skulle rinna ner.

 

Helsingborg, 8 maj 1980. Inifrån färje­terminalen såg tre män på när båten från Helsingör lade till vid kajen. När de sista passagerarna gått i land steg en man i cowboyhatt och lång svart rock in i ankomsthallen. Redan på långt håll kände Sune Joelsson, Kurt-Johnny Johansson och Åke Doverlind från Mjällby AIF igen mustaschen och det långa mörka håret.

Fyra dagar tidigare hade Sune och Kurt-Johnny träffat Frank Worthington på Kastrups flygplats i Köpenhamn. De hade skrivit ett kontrakt som innebar att den före detta landslagsmanne­n från Birmingham skulle spela för Mjällby under sommaren. Lånet var ännu inte officiellt, eftersom de inte hunnit skicka in alla papper till Svenska fotbollförbundet.

– Vi hade gjort upp en plan för att pressen inte skulle få reda på att han hade kommit, säger hjälptränaren Åke Doverlind.

– Han skulle ta färjan på kvällen, gå av efter alla andra passagerare och vara utklädd. Det funkade perfekt, ingen kände igen honom. Vi ville planera vår egen presskonferens, i Blekinge, med så mycket flash som möjligt.

Det var Blekingeklubbens första säsong i Allsvenskan och man hade satsat ordentligt. Klubbens ordförande Kurt-Johnny Johansson hade övertalat landslagsmittfältaren Anders Linderoth att lämna proffslivet i Marseille och flytta till Hällevik.

I säsongens första match hade lagets danska landslagsanfallare Fleming Pehrson kolliderat med Kalmarmålvakten Leif Friberg och slitit av det främre korsbandet. Utan honom hade Mjällby inte lyckats göra ett enda allsvenskt mål på tre matcher.

– Vi behövde förstärkning, säger Kurt-Johnny Johansson­. Jag var VD på ett företag som hade ett dotterbolag i Birmingham. När jag var där på en affärsresa blev jag introducerad för Birminghams manager Jim Smith. Jag sa att Mjällby ville låna en anfallare och han tipsade oss om Frank. Jag hade sett några matcher med Birmingham live, dessutom var han ju känd i Sverige från Tipsextra. Vi ville ha någon som kunde göra motståndarna skraja och dessutom dra publik till Strandvallen. Frank var perfekt. En väldigt speciell och ganska kontroversiell person. Men också en engelsk landslagsspelare som hade vunnit skytteligan i England en säsong tidigare. Kunde vi få fler poäng?

Frank skrev på de sista lånehandlingarna på färje­terminalen. Sune Joelsson åkte direkt till fotbolls­förbundets kansli i Solna.

Åke Doverlind:

– Frank åkte med mig och Kurt-Johnny. Vi körde mot Blekinge. När vi passerade Kristianstad utbrast han: »Åh satan, är det en sån här liten håla jag har kommit till?« Jag trodde han skojade. Sedan när vi kom till lilla Sölves­borg frågade han igen: »Åke, det här är ju pytte­litet, är det här jag ska bo?« »Vänta du, Hällevik är ännu mindre«, sa jag. När vi kom fram var det helt becksvart. Frank skrattade, men jag tror han var lite chockad. Han var ju van vid storstadslivet i London och Birmingham. På Hanöhus hotell hade de dukat upp en middag till Frank.

Annons

 

Frank Worthington var 31 år gammal. Åtta år tidigare hade han skrivit på för Liverpool. Övergången skulle bli den största i klubbens historia och den tredje dyraste värvningen av en engelsk spelare någonsin. Men läkarundersökningen visade att Franks blodtryck var för högt.

– Läkaren sa att jag inte borde spela fotboll på toppnivå, säger Frank Worthington. Jag var en serious womanizer på den tiden. Det blev inte så mycket sömn. Jag var 23 år och njöt av att vara en ung kändis. Jag var ute på klubbar varenda kväll och gick upp och tränade klockan nio varje morgon. Det var därför mitt blodtryck var så högt. Bill Shankly, tränaren, sa till mig att åka på semester och varva ner så att de kunde göra en ny undersökning när jag kom tillbaka. Jag bokade en biljett till Mallorc­a. Först skulle jag bara gå på min bror Bobs bröllop. Jag gick dit med Carolyn Moore, som var Miss Great Britain. Det blev en massa rubriker av det där eftersom hon var tillsammans med George Best.

– Mallorca var underbart, fullt av tillgängliga och snygga kvinnor. Bestie var där med mig. Det blev inte så mycket avkoppling, även om jag hade mått bra av det med tanke på all press jag hade på mig.

– Jag har alltid levt hårt och aldrig gillat restriktioner. På Mallorca träffade jag två svenska tjejer som följde med till mitt rum. Samma dag fick jag till det med en välbyggd kvinna från Belgien. Jag såg livet som en stor berg-och-dalbana. Till slut kollapsade jag i mitt hotellrum. Allt snurrade runt, jag kröp till sängen och sov i 24 timmar. Jag kunde inte skilja dagar från nätter längre. När jag kom tillbaka till Liverpool var mina värden ännu sämre. Det blev ingen övergång. Men det var deras bad luck. Jag gick till Leicester i stället.

– Jag vann aldrig de pengar och troféer jag hade fått i Liverpool, jag gick den hårda vägen, i mittenlag. Men jag ångrar mig inte. Det var en sån fascinerande tid. Kvinnorna var vackra, hela landet levde upp, och det passade mig väldigt bra. Jag har alltid varit ganska flamboyant.

I Hällevik inkvarterades Frank på Hotell Hanöhus. Under sina tre månader i Mjällby skulle han spela tolv matcher mot en ersättning på 6 000 kronor per match. Han fick också en gulsvart remdriven Volvo 343 som det stod »Frank Worthington« på. För Mjällby innebar överenskommelsen att de fick en målskytt och targetplayer av internationell klass. För Frank var det ett perfekt sätt att få en betald semester på blekingekusten under det engelska sommaruppehållet.

Mats Mattsson som drev Hotell Hanöhus minns Frank som en person som var skicklig på att få både sig själv och omgivningen att trivas:

– Han var väldigt populär bland flickorna på Lister­landet. Han var stilig med sitt långa mörka hår och sin mustasch. Han hade guldkedjor och väldigt fräcka kläd­er också. Alltid senaste Londonmodet. Vi hade dans och nattklubb fem kvällar i veckan. Han var alltid där. Så fort han gjorde entré flockades människor kring honom. Jag vet inte om det blev några barn efter honom här, men det går många historier om Franks kvinnor. Jag minns en flicka som kom ner från hans hotellrum en morgon. När hon passerade receptionen sa hon bara: »Åh, vilken karl.«

Mjällby hade fortfarande inte tagit sin första allsvenska poäng och förväntningarna på det inhyrda englandsproffset var stora. Till Franks debut, hemma på Strandvallen mot IFK Sundsvall, kom 7 200 åskådare.

Åke Doverlind:

– Frank ville inte gå ut på planen eftersom det regnade. »Jag kan lika gärna värma upp här inne i värmen«, sa han. Och så gjorde han några upphopp i omklädningsrummet. Publiken undrade ju naturligtvis, när alla utom Frank var med på uppvärmningen. Han joggade inte ut förrän de andra var på väg tillbaka in i omklädningsrummet. Han jonglerade med en boll fram mot vår målvakt, Leif Persson, som värmde upp i målet. Så skrek han »Hi Leif!« och drog bollen på volley rätt upp i krysset. Sedan tog han emot publikens applåder och gick tillbaka ut i omklädningsrummet. Han var en mycket speciell individ.

Frank var nära att avgöra matchen flera gånger. Han frispelade sina lagkamrater och hade själv två farliga lägen. 0-0-resultatet innebar ändå Mjällbys första allsvenska poäng någonsin. Blekinge Läns Tidning skrev dagen därpå: »Publiken på Strandvallen har fått en ny kelgris – Frank Worthington! Den store engelsmannen gjorde efter bara två träningspass med Mjällby en härlig debut.«

Efter tre matcher med Mjällby hade Frank inte gjort något mål och laget väntade fortfarande på en seger. Nästa match var mot Djurgården. Hela laget åkte som vanligt i spelarbussen till Stockholm. Utom Frank. Han tog flyget.

– När det var dags att värma upp satt Frank i bara strumporna. Jag undrade var han hade sina fotbollsskor. »Dom har väl materialaren?« sa han. Men alla spelare i Mjällby hade ju hand om sina egna skor. Det fanns inte tid att köpa ett par nya så han fick låna mina, säger Åke Doverlind.

Mjällby vann med 3-1. Frank gjorde två av målen och spelade fram till det tredje. Han lobbade in ytterligare en boll i krysset, men linjedomaren vinkade för offside.

I Aftonbladet skrev Ken Olofsson: »Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare i omgivningen att framstå som rent primitiva. Han dribblade, jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären på ett sätt som fick en att drömma om Liedholm och Gren och Simonsso­n på den tiden såna finesser åstadkoms på Råsunda. Frank Worthington var, som någon sa, en orkidé i vårens torftiga fotbollsbukett.«

Samma tidning uppmärksammade också den medel­ålders kvinna som kom in i omklädningsrummet efter matchen och kysste matchhjälten på kinden. Det var Franks svenska svärmor Kerstin.

Nio år tidigare, på en av flera mallorcasemestrar, hade Frank träffat den svenska fotomodellen Birgitta Egerman.

– Hon hade en brun liten topp och tajta jeans från Gul & Blå. En fantastisk figur. Det var underbart, minns Frank.

– Ett par månader senare fick jag ett telefonsamtal från Birgitta. Hon var gravid. Jag ville inte fly från mitt ansvar, men samtidigt var jag mån om min frihet. Jag spelade för Leicester och hade en stadig ström av kvinnor som passerade in och ut ur mitt rum på Holiday Inn. När Frank Junior föddes bestämde vi oss ändå för att Birgitta och han skulle flytta in i mitt hotellrum, men hon hade svårt att anpassa sig. Jag försökte vara till lags, men hon klagade på allt. Vi höll ihop i några år till, och fick en dotter, Kim. När jag spelade för Mjällby var vi fortfarande gifta, men vi hade separerat.

Efter en vårdnadstvist bestämdes att Kim skulle bo hos sin pappa i England. Frank Junior växte upp hos Birgitt­a i Haninge.

Efter matchen mot Djurgården firade Frank med sin svärmor och svägerska. Han hade under hela sin tid i Mjällby mycket liten kontakt med sin fru och son.

 

Frank fortsatte att spela bra, men laget räckte inte till. Borta mot Brage gav Frank Mjällby ledningen. Vid full tid hade de 1-1. Då slog hemmalagets Thomas Nilsson in 2-1 från en misstänkt offsideposition. När domaren blåste igång spelet slog Frank till Brages Anders Fernström med knytnäven. De brottades på gräset tills Brages målvakt Bernt Ljung lyckades lösgöra sin lagkamrat genom att koppla strypgrepp på engelsmannen.

Efter matchen intervjuades Frank i Expressen: »Den här killen provocerade mig från start. Han hade massor med fula trick för sig. Jag försökte göra domaren uppmärksam på det, men han viftade bara bort det – fy faan, vi hade tolv man mot oss i dag. Och när matchen praktiskt taget var slut spottade Fernström mig i ansiktet. Allt skit han haft för sig, det där löjliga målet… Nej, det blev för mycket – jag klippte till killen.«

Inte bara Frank var irriterad. När det gick dåligt för laget blev det svårare för hans lagkamrater att acceptera att Frank tog så mycket plats, och att lagledningen behandlade honom annorlunda än de andra spelarna.

– Det var en fantastisk fotbollsspelare och en fantastisk playboy, säger Anders Linderoth. Han var ju väldigt trevlig, men inte särskilt arbetsvillig. När vi tränade låg han på stranden i Hällevik. Han kom förbi i badbyxor ibland och kollade. Det var aldrig några problem för mig. Han hade ju en lång säsong bakom sig, och var en stor fotbollsspelare. Men alla i laget var inte så glada.

Frank Worthington:

– Tiden i Sverige var en betald semester. Dessutom tyckte jag om fotbollen. Även om tränaren, Bo Nilsson, ville att Mjällby skulle spela defensivt så uppskattades lirare som jag i Sverige. I England var det väldigt mycket sparka-och-spring på den tiden. Min kärlek till fotbollen har alltid varit för stor för att spela på det sättet. Jag konserverade min energi, men när jag fick bollen gjorde jag grejer som ingen annan kunde.

Annons

Åke Doverlind:

– Det var delade känslor i laget. Flera av de gamla listerlandskillarna kunde ju inte engelska, och det är klart att de tyckte att »här kommer han och ska vara stjärna och tjäna pengar och ta vår plats«, men Frank hanterade det fint. Dessutom var han ju avgudad av publiken. Många rika minkfarmare och lantbrukare här nere gav honom pengar för att visa sin uppskattning.

Mjällby fortsatte att rada upp förluster. 1-5 mot IFK Göteborg följdes av 1-2 och 0-1 i ett dubbelmöte mot Halmstad.

Hemmamatchen mot Malmö FF den 30 juli blev Franks sista i Mjällbytröjan.

I Blekinge Läns Tidning kallade man 1-1-resultatet för en triumf. Franks passning till målskytten Lennart Johansson beskrevs som »idealisk«.

Efter matchen sjöng Mjällbyfansens »Frank is a jolly good fellow«. Frank vinkade till dem och gick in i duschen på Strandvallen för sista gången. Han hade hjälpt Mjällby att ta sina första allsvenska poäng, men när han lämnade dem var lagets chans att undvika nedflyttning i princip teoretisk. Det blev bara tre segrar på hela säsongen.

Innan Frank Worthington åkte från Hällevik lämnade han tillbaka den gula leasingbilen hos Åke Doverlind.

– Golvet var täckt av ett 20-30 centimeter tjockt lager av cigarettpaket och tidningar. När jag öppnade handskfacket ramlade det ut böteslappar. Det var säkert femtio stycken. Han måste ha gjort sig skyldig till flest felparkeringar i södra Sverige, säger Doverlind.

Mjällby var inte det första laget som Frank spelat för som sommarproffs och han hade redan många klubbar på sin meritförteckning. Innan han reste tillbaka till England fick han av en journalist frågan vilken klubb han trivts bäst i. Frank log och svarade: »Hanöhus night club.«

Frank Worthington

Född: 1948

Karriär: Huddersfield Town (1964-72), Leicester City (1972-77), Dallas Tornado (utlånad sommaren 1978), Bolton Wanderers (1977-79), Philadelphia Fury (utlånad sommaren 1979), Birmingham City (1979-82), Mjällby (utlånad sommaren 1980), Tampa Bay Rowdies (utlånad sommaren 1981), Leeds United (1982), Sunderland (1982-83), Southampton (1983-84), Brighton & H.A. (1984-85), Tranmere Rovers (1985-87), Preston North End (1987), Stockport County 1987-88), Cape Town Spurs (1988), Chorley (1988), Stalybridge Celtic (1988), Galway United (1988), Weymouth (1988), Radcliffe Borough (1988-89), Guiseley (1989-90), Hinckley Athletic (1990-91), Camaes Bay (1991), Halifax Town Reserves (1991-93). Åtta landskamper för England, två mål. Vann skytteligan i den engelska förstadivisionen 1978.

Allsvenskan: Tolv matcher, fyra mål.

Gör i dag: Bor i Outlane utanför Huddersfield med sin fru Carol, före detta fotomodell. Står för underhållningen efter maten på middagar för företag och fotbollsklubbar. Spelar kändisgolf.

Ösmo, 9 december 2006. Det ekar inne i idrottshallen när Frank Worthington Junior blåser i domarpipan. Han har just dömt den sista matchen i Nynäs Opens damturnering. När han tackat spelarna för en god match hämtar han sin jacka som ligger på en plint vid sidan av planen.

Han har tre timmar på sig att åka hem och äta middag. Sedan ska han tillbaka till hallen för att coacha sitt lag – Rågsveds IF. De är titelförsvarare och eftersom de dessutom precis vunnit division fem Stockholm Södra tror Frank Junior att de kommer att få det svårt i år – R­ågsved kommer att vara laget som alla vill slå.

På vägen hem stannar han vid Vansta­grillen för att lämna in en stryktips­kupong. Hans pappa har spelat för fem av lagen i veckans omgång: Bolton, B­irmingham, Leeds, Southampton och Leicester.

När Frank tar fram plånboken ur innerfickan för att betala upptäcker han att femhundringen som han tog ur matkassan i morse saknas. Någon av ungdomarna i idrottshallen måste ha stulit den medan han dömde matcherna i damturneringen.

Han är på dåligt humör när han kommer hem till radhuset, men de hårda vecken i pannan mjuknar när hans femårige son, Simon Worthington Tyborn, ger honom en kram. De går in i köket där Franks fru Helen sitter med den ettåriga dottern Viktoria i knät. På en av kylskåpsmagneterna står det: »Anyone can be a father, it takes someone special to be a daddy.«

När Frank Worthington Juniors föräldrar separerade 1978 flyttade han och mamma Birgitta till Jordbro.

– Det var synd om mamma. Han var ju otrogen hela tiden. En riktig skitstövel. De flesta bildar familj för att de vill ha den, men han ville ha hundra kvinnor till.

Frank Junior hade bott i Sverige i två år när hans pappa kom till Mjällby, men Junior talade fortfarande dålig svenska, och till skillnad från de andra killarna i klassen var han helt ointresserad av fotboll.

– Jag hade ingen uppfattning om att farsan var i S­verige. Jag och morsan var helt avskärmade. Men jag vet att han var och hälsade på oss en kväll. Han hann bara komma in i hallen innan det plingade på dörren – det var någon granne som känt igen honom. Under de två timmar han var där ringde det på dörren fem gånger.

När Frank Junior var elva år tyckte Birgitta att sonen behövde komma in i gemenskapen med de andra killarna. Hon bestämde att han skulle börja spela fotboll.

– Jag var sämst i laget. Jag hade ju aldrig spelat förut så jag visste inte hur man gjorde. Alla de andra hade ju haft pappor som spelat med dem sen de var små.

Frank Junior fortsatte spela. 16 år gammal var han en av Stockholms mest lovande anfallare. Hammarby försökte få honom att börja spela med deras 72-lag, men Birgitta hade precis ordnat så att han skulle kunna åka och bo hos sin pappa i Huddersfield.

– Farsan var ju alltid borta, eller så satt han och läste i tidningen om sig själv. Jag var ensam hela tiden. Men de gånger jag fick hänga med honom nånstans var det kul. Det var mycket lyx och flärd kring farsan – TV och radio och kändisar. Helt plötsligt stod man och pratade med AC/DC och Guns N’ Roses. Jag kände mig speciell fast jag själv inte uppnått nåt. Jag följde med honom och såg Manchester United en gång. Efter matchen skulle vi gå och käka på den där restaurangen där Beckham brukade äta. På vägen passerade vi en pub med uteservering. Alla som satt där började peka på farsan och sjunga: »Ohh, Frankie, ohh, Frankie, Frankie, Worthy!« Folk på de andra uteserveringarna runt omkring började också sjunga. Pappa var cool. Han vinkade artigt. Det var det sjukaste jag varit med om. »Shit, han är ju stor«, tänkte jag.

Efter ett år var Frank Junior utled på Huddersfield. Han hade varit skeptisk till sin frånvarande far innan han åkte dit. Nu tyckte han ännu sämre om honom.

– Jag hade tröttnat på att gå runt i hans hus. Jag hade redan sett alla hans inspelade matcher och guldskon och pokalerna. En kväll när han inte var hemma lånade jag hans BMW 325:a, det var en grym bil på den tiden. Jag hade ju inget körkort och var inte van vid vänstertrafik. Vid en korsning mitt i Huddersfields centrum körde jag mot rött och krockade. Polisen kom och slet ut mig ur bilen. De frågade vad jag hette. När jag svarade undrade de om jag var släkt med The Frank Worthington. Jag sa att det var min pappa, och helt plötsligt var det som om krocken inte hade ägt rum. De började fråga hur det var med farsan och körde mig hem. De undrade om han var hemma, men han var ju bortrest, så jag frågade om de ville komma in. De fick varsin kopp te och kollade på guldskon och alla grejer. Sedan när farsan kom hem blev det ett jävla liv. Allt sket sig. Jag sa till honom att jag inte ville träffa honom mer och han skrek: »Flyg hem då!«

Under köksbordet leker Simon med en radiostyrd bil. Han kör den fram och tillbaka över Franks fötter.

– Farsan har aldrig träffat Simon och Therese. Han ringer någon gång om året, men han är inte intresserad. Vi brukar prata lite fotboll. Jag tror inte han fattar själv hur mycket han missar. Om jag får barnbarn kommer det att vara hur stort som helst för mig.

Sex år efter att Frank Junior flyttat hem till Haninge startade han laget Jordbro FF och började spela fotboll igen. Sedan dess har han hunnit göra många mål i de svenska mellandivisionerna. Till karriärens främsta meriter hör, utöver provspel med danska Esbjerg (»det blev inget – man kunde inte bo där, det luktade fisk i hela stan«), Huddersfield och Halifax, en sejour i Väster­haninge som han räddade kvar i tvåan.

I dag arbetar han som lärare i en klass för särskilt stökiga elever. Han har slutat spela fotboll, men satsar parallellt på karriärer som tränare och domare.

– Rågsved var på väg att åka ur femman när jag tog över som tränare. Det var alldeles för mycket fokus på andra saker än fotbollen. Jag införde en väldigt hård d­isciplin. Skötte de sig inte så skickade jag in dem i duschen direkt. I dag betyder fotbollen väldigt mycket för mig. Att vara tränare handlar om att få utveckla männi­skor. Jag fick själv aldrig den hjälpen när jag var ung.

Om fotbollsspelaren Frank Worthington Junior var slarvig och oseriös så är tränaren desto ambitiösare. Hans mål är att vara tränare på heltid.

– Tyvärr handlar ju allt om kontakter. Och det finns så många i Sverige som är avundssjuka och försöker trycka ner en om man är för duktig. »Den där Worthington ska inte komma och tro att han är något.« Alla vet ju här, alla vet att jag är Frank Worthingtons son och det gör att jag måste jobba ännu hårdare. Ett tag lät jag bli att presentera mig med efternamn. I England hade det inte varit så, där hade jag kunnat utnyttja mitt namn och mina kontakter och tjänat pengar på fotbollen, men nu är jag ju rotad här, med familjen och så.

 

Croydon, 14 december, klockan 09.45. Efter att ha ätit en stadig frukost i hotellets matsal går Frank Worthington direkt ut på parkeringsplatsen. Han är bakfull och behöver frisk luft. Gårdagens middagstal rev ner applåder och efteråt ville många bjuda på öl.

Efter några varv på parkeringsplatsen känner han sig klarare i huvudet och promenerar ner till ett av William Hills bookmakerkontor i centrala Croydon. Där satsar Frank fyra pund på hästarna Prince of Love och Frankie’s Lily.

När han reser runt och håller sina middagstal blir det många lediga dagar i främmande städer. Frank brukar slå ihjäl några timmar hos någon bookmaker, men han går aldrig till något av Ladbrokes kontor eftersom deras logotyp är röd. Franks otursfärg. Liverpools färg.
William Hills skylt är blå och vit. Precis som Huddersfields, Leicesters, Boltons och Birminghams dräkter.

– Jag gillar att gå ut ensam och träffa nya människor. Jag var tvungen att lära mig det tidigt. Om man har en särskild talang blir man lätt isolerad och utsatt för människors avundsjuka. Då måste man kunna ta människor. Samtidigt har jag vant mig vid att vara i centrum, det har blivit ett behov. ­ Det är klart att jag skulle vilja åka och hälsa på Frank Junior också. Men jag är för upptagen med att resa runt och hålla mina tal för att få andra att ha kul. Jag lever i en bubbla. Jag har ju en dotter till, Zecky, som jag fick efter ett one night stand. Henne träffar jag inte så mycket heller. Det blir så när man har levt som jag har gjort, du vet. Jag har aldrig varit en familjefar.

Prince of Love och Frankie’s Lily slutar etta och tvåa. På väg fram till kassan för att hämta ut vinsten på 27 pund passerar han en TV som visar bilder på Henrik Larsson.

– Många spelare i Sverige var brutala mot mig. De ville trycka till engelsmannen för att visa mig att jag inte skulle tro att jag var nåt. Men jag har aldrig varit någon diva. Jag har en särskild kärlek till Sverige. Det är mitt andralag efter England. Jag älskade att komma till
Handen i Haninge och fira jul hos min svärmor, Kerstin. Det var fenomenalt. Snön, alla ljus och alla vackra svenskor. Kerstin kom och hälsade på i Hällevik också och gjorde fantastiska köttbullar med potatismos. Jag har så många fina minnen från Sverige.

– Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus nattklubb. I got lucky… again. En ung svenska bjöd med mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin mamma. På morgonen när hon gått till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ner i sängen. Det där var typiskt för hur bra allt gick för mig.