»Jag har aldrig varit någon diva«

Croydon, 14 december 2006. Den bredaxlade konferencierens kala huvud blänker när han ber middagsgästerna att sätta sig ner på sina platser. Det är trångt mellan de många borden i matsalen på Hilton Hotel. Merparten av männen som nu lämnar baren och går tillbaka till sina stolar har svettfläckar på sina kostymskjortor. Fotbollsklubben Crystal Palace har just bjudit sina sponsorer på en fyrarätters middag.

– Ni känner alla till kvällens första talare. Alla som sett honom på en fotbollsplan vet att det är en stor orättvisa att han bara spelat åtta landskamper. Mina damer och herrar, mannen med ett helt fantastiskt scoring record såväl på som utanför fotbollsplanen: Mister Frank Worthington!

Publiken applåderar medan Frank får en mikro­fon och reser sig från sin plats vid honnörs­bordet. 58 år gammal har han tappat håret på hjässan, men de mörka bakåt­kammade lockarna i nacken och över öronen hänger ner till axlarna. Tango­rabatten är så tunn att det ser ut som han målat ett kulspets­streck längs med över­läppens konturer. Han har schackrutig kavaj, cowboy­slips och loafers med guldspännen.

Det senaste decenniet har han försörjt sig på after dinner speeches. Att hyra in Frank Worthington kostar mellan 800 och 1 200 pund. Den här kvällen talar han i tolv minuter. Trots att han håller två till fyra tal i veckan har hans ekonomi stundtals varit så dålig att han i förfjol tvingades sälja sin golden boot – den han fick efter att 1978 gjort flest mål i den engelska högstadivisionen.