Jag sitter på tåget till Göteborg. Jag ska träffa Lars-Gunnar Carlstrand och jag tänker på hans första reaktion när han fick frågan av Offsides redaktör om han kunde tänka sig att bli intervjuad av mig: »Aldrig i livet! Det är den största picken jag vet.« Genom åren har jag visserligen blivit kallad för betydligt värre saker än just »pick«, men jag har ändå anledning att vara på min vakt. Från Göteborg har jag nåtts av ryktet att några av L-G:s kompisar tidigare ska ha erbjudit sig att »plocka Rydström«, dessutom ska den gamla murbräckan ta med sig sin 80 kilo tunga »japanska stridshund« Milton till vårt möte.
Varifrån kommer aversionen mot mig? L-G och jag har bara mötts vid två tillfällen – 1999, när han spelade i Elfsborg – och båda gångerna stod han som vinnare efteråt. Nej, det måste handla om något annat, om något jag har sagt eller skrivit. När jag rannsakar mig själv minns jag en gammal chatt med Expressens läsare där jag kallade L-G för »den galnaste spelaren jag har mött«. Och så har vi artikeln på Fotbollskanalen från 2010 där jag slog fast att han var »ett riktigt psykfall«.
Mina medspelare i Kalmar FF har inte heller mycket till övers för honom. »En av de dummaste spelarna som har funnits«, sade till exempel vår gamla högerback Niklas Kaldner när han fick höra att jag skulle träffa L-G Carlstrand. Men varför uttryckte jag mig själv så där? Visst minns jag L-G som en hård och frän spelare med typig uppsyn, men det var han knappast ensam om. Kan det vara så att jag har präglats av vad mina lagkamrater genom åren har berättat om honom, utan att egentligen veta själv? I så fall har jag begått samma misstag som jag märker att unga spelare gör i dag. De som häver ur sig att jag är totalt dum i huvudet, trots att de inte känner mig eller ens har spelat mot mig. I mitt fall fanns det också en motvillig beundran inför det galna i L-G:s fotbollspersonlighet.
Innerst inne hade jag nog gärna sett honom i mitt eget lag. De där skällsorden var kanske i själva verket en form av komplimanger.