Husse. 13 år efter deras senaste möte tar L-G Carlstrand med antagonisten Henrik Rydström till sin barndoms Högsbohöjd. Rottweilern Ted är utbytt mot den japanska vakthunden Milton.

»Jag och Glenn Hysén fick var sin låda med lotter att skrapa«

Kombinationen granithård kropp och kort stubin fick motståndarna att frukta L-G Carlstrand. Och det är särskilt en spelare han har retat sig på. Offside lät dem båda gå i clinch.

Jag sitter på tåget till Göteborg. Jag ska träffa Lars-Gunnar Carlstrand och jag tänker på hans första reaktion när han fick frågan av Offsides redaktör om han kunde tänka sig att bli intervjuad av mig: »Aldrig i livet! Det är den största picken jag vet.« Genom åren har jag visserligen blivit kallad för betydligt värre saker än just »pick«, men jag har ändå anledning att vara på min vakt. Från Göteborg har jag nåtts av ryktet att några av L-G:s kompisar tidigare ska ha erbjudit sig att »plocka Rydström«, dessutom ska den gamla ­murbräckan ta med sig sin 80 kilo tunga »japanska stridshund« Milton till vårt möte.

Varifrån kommer aversionen mot mig? L-G och jag har bara mötts vid två tillfällen – 1999, när han spelade i Elfsborg – och båda gångerna stod han som vinnare efteråt. Nej, det måste handla om något annat, om något jag har sagt eller skrivit. När jag rannsakar mig själv minns jag en gammal chatt med Expressens läsare där jag kallade L-G för »den galnaste spelaren jag har mött«. Och så har vi artikeln på Fotbolls­kanalen från 2010 där jag slog fast att han var »ett riktigt psykfall«.

Annons

Mina medspelare i Kalmar FF har inte heller mycket till övers för honom. »En av de dummaste spelarna som har funnits«, sade till exempel vår gamla högerback Niklas Kaldner när han fick höra att jag skulle träffa L-G Carlstrand. Men varför uttryckte jag mig själv så där? Visst minns jag L-G som en hård och frän spelare med typig uppsyn, men det var han knappast ensam om. Kan det vara så att jag har präglats av vad mina lagkamrater genom åren har berättat om honom, utan att egentligen veta själv? I så fall har jag begått samma misstag som jag märker att unga spelare gör i  dag. De som häver ur sig att jag är totalt dum i ­huvudet, trots att de inte känner mig eller ens har spelat mot mig. I mitt fall fanns det också en motvillig beundran inför det galna i L-G:s fotbolls­personlighet.

Innerst inne hade jag nog gärna sett honom i mitt eget lag. De där skällsorden var kanske i själva verket en form av komplimanger.

Frågan är om L-G kommer att förstå det.

 

Fotograf Widing och jag åker till Högsbohöjd och parkerar bilen utanför Höjdens Gatukök. L-G Carlstrand kommer gående med Milton, 80-kilos­besten till hund. Till vänster tronar slitna, beiga hyreslägenheter, till höger är husen något fräschare.

– Så det var här du växte upp? säger jag och pekar mot de nedgångna lägenheterna.

– Nej, för fan, där! säger L-G och nickar mot de aningen finare bostadshusen.

Distinktionen är viktig.

Vi traskar upp mot huset han växte upp i. L-G:s mamma bor fortfarande kvar.

– Det var annorlunda förr, säger L-G. Tuffare. National­teaterns Barn av vår tid utspelar sig ju till stora delar här.

Han återger en del av den klassiska låttexten:

»Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen, thinnertrasan tar mig till ett annat land …« Och när jag gick till skolan på morgonen sov alkisarna med sina schäferhundar i svalarna, trappuppgångarna alltså.

Några av L-G:s barndomsvänner lever inte längre. Han beskriver en hård tonårstid och menar att han själv balanserade på en skör tråd. Att han ändå hamnade på rätt sida tackar han fotbollen för. Den gav honom en känsla av tillhörighet, på planen fick han känna sig viktig.

– Dessutom hade jag bra hemförhållanden, säger han. Andra hade det jobbigt hemma, då är det lätt att välja den andra vägen. Man röker på lite. Till slut sitter man där med tunga grejer.

Vi går ner mot Ruddalen, Västra Frölundas hemma­plan, där L-G som 16-åring tog en plats i A-truppen. Han var bofast i pojk- och juniorlandslag och 18 år gammal debuterade han i Allsvenskan: hemma mot IFK Göteborg. L-G hoppade in i andra halvlek och sköt med en volley in 1–0 bakom landslagsmålvakten ­Thomas Ravelli.

– Det var stort. Efteråt fick jag vara gäst hos »Loket« i Bingolotto. Jag och Glenn Hysén fick var sin låda med lotter att skrapa i sändning.

Annons

Bekväm. Fotbollen gav honom diskbråck och utslitna fotleder. Ändå ångrar L-G Carlstrand att han inte slet hårdare. »Utanför planen var jag lat, hade jag tränat extra hade jag blivit ännu bättre.«

Hierarkin i Västra Frölundas A-lag var tydlig. L-G fick bära de äldre spelarnas material och i omklädnings­rummet knep han käft på sin plats ­mellan Mikael Robertsson och Stefan Baldebo (»de två tyngsta gubbarna«). På träningarna kunde spelet vara brutalt, men efter ett tag anpassade sig L-G till den hårda miljön, han blev till och med bättre av den. När andra unga spelare knäcktes lärde sig L-G att hugga tillbaka om någon jävlades med honom.

– Antingen tar du för dig eller så åker du på stryk, säger han. Så var det på gården där jag växte upp. Och det tog jag med mig in på planen.

Med tiden blev L-G Carlstrand en av Västra ­Frölundas viktigaste spelare. Han var en anfallare som beredde vägen för andra och hjälpte laget att hänga kvar i Allsvenskan i tre säsonger mellan 1992 och 1994. Det gjorde också att han klättrade i hierarkin. Snart var L-G själv någon som de yngre lärde sig att ha respekt för. En av Frölundas unga talanger var John Alvbåge, i  dag målvakt i IFK Göteborg. Alvbåge minns L-G som »ett rötägg«, men det finns också en värme i rösten när han beskriver sin gamla lagkamrat.

– Han var inte den som stoppade glidtacklingen när man var först på bollen, säger Alvbåge. Att stöta ihop med L-G var en tuff men bra skola för en ung målvakt. Och eftersom han var ett totalt as för motståndarna var han fantastisk att ha i sitt lag.

1995 slutade Frölunda sist i Allsvenskan. L-G spelade vidare två säsonger i division ett, men hamnade sedan i konflikt med klubbdirektören Bertil Kristiansson. När han lämnade sin moderklubb som gratisspelare blev Kristiansson vansinnig.

– Det blev ett jävla liv, säger L-G. Men jag hade både det ena och det andra på gång då. Ett kontrakt i Skottland, till exempel.

Det finns en historia angående L-G Carlstrands proffserbjudande från skotska St Johnstone, 1997. Den officiella versionen då var att L-G tackade nej eftersom han inte ville utsätta sin rottweiler Ted för Skottlands hårda karantänregler. I själva verket var förklaringen betydligt vanligare.

– Det var inte så bra betalt som jag ville ha, medger L-G. Jag ville visserligen inte att min hund skulle sitta sex månader i karantän, men tre–fyra månader senare kom jag till Leicester, och de har ju karantänregler i England också.

Leicester, ja. En 24-årig L-G lyckades få ett korttidskontrakt med Premier League-klubben, som då tränades av Martin O’Neill. L-G fick bo hemma hos Pontus Kåmark och stortrivdes med den fysiska fotbollen. Träningarna var däremot betydligt slappare än han var van vid från Frölunda – trots att Leicester hade stjärnor som Tony Cottee, Emile Heskey, Robbie Savage och Muzzy Izzet.

– Vissa spelare kunde knappt röra sig på träningen, säger L-G. Men så blev det lördag och då sprang de som grisar.

Efter att ha gjort flera mål i reservlaget belönades L-G med en bänkplats i A-laget. I en bortamatch mot Blackburn kom chansen, en av Leicesters spelare skadade sig och Martin O’Neill kallade till sig svensken. L-G klädde av sig och gjorde sig redo för Premier League-debut.

– Men då haltade den jäveln upp igen.

När Leicester ville förlänga kontraktet tvekade L-G. Han saknade Göteborg och tryggheten. När han bröt näsbenet på en träning kort efter matchen mot Blackburn såg han det som »en chans att sticka«. Han ringde till den norska klubben Strömsgodset, som ­tidigare velat ha honom, för att se om de var intresserade. Norrmännen var positiva och L-G skrev på, mycket på grund av att det bara var tre timmar med bil hem till Göteborg.

Jag frågar L-G om han ångrar att han inte stannade längre i Leicester.

– Eftersom de ville ha mig kvar var det la lite dumt att sticka därifrån. Men jag är en kille som … Göteborg är min stad. Jag längtade väl hem, kan man säga. Och om jag inte hade flyttat hade jag inte träffat min fru och fått mina underbara barn.

Sejouren i Strömsgodset blev kort. L-G hade knä­problem och lärde sig aldrig trivas i Norge, det var fortfarande lite för långt hem till Göteborg.

– Strömsgodset var en pajasförening, säger L-G. Tränaren gick runt i bar överkropp och solglasögon. Rökte pipa gjorde han också.

Under ett besök på Ruddalen sommaren 1999 sprang L-G på Elfsborgs tränare B-A Strömberg. Strömberg förhörde sig om anfallarens situation och L-G tyckte det lät skönt att bara behöva pendla till Borås. Dessutom hade han saknat Allsvenskan.

– Elfsborg kom i rätt läge, säger L-G. Jag trivdes jätte­bra där.

Lars-Gunnar Carlstrand

Född: 1973

Karriär: Västra Frölunda IF –1997, Leicester City 1998, Strömsgodset IF 1998/1999, IF Elfsborg 1999–2001, Västra Frölunda IF 2002/2003, Gais 2003/2004. Fyra U21-landskamper.

Allsvenskan: 118 matcher, 26 mål.

Gör i dag: Driver en rivningsfirma. Tränar Särö IK i division fem.

Vi tar L-G:s bil till stadsdelen Majorna. Han pekar ut olika platser, berättar om händelser från uppväxten, visar uteställen de hängde på. När det är dags för lunch väljer L-G ett hak som han lovar »har jävligt fina hamburgare«. Att vi har kommit nära varandra under förmiddagen vore att säga för mycket, men jag förstår honom bättre nu när jag känner till hans bakgrund.

Du var avogt inställd till att just jag skulle göra den här intervjun? Du sa först nej.

– Det var på grund av dina uttalanden. Jag tänkte: »Vi har bara mötts ett par gånger, vad fan! Släpp mig!« Jag har själv inte läst allt du har sagt, men mina kompisar läser och så kommer de till mig: »Nu har Rydström tjatat igen.« Till slut blev jag irriterad. Men nu sitter vi här och käkar lunch ihop. Det är ganska roligt.

Bilden av dig som en galning på planen, tycker du att den är sanningsenlig?

– Delvis. Jag spelade inte fotboll för att få kompisar. Jag gick inte runt och skakade hand med mina motståndare, de var mina fiender när vi spelade. Samtidigt blir man, som du säger, stämplad och då lever ryktet sitt eget liv. Och man är ju inte dummare än att man spelar på det till slut. För det irriterar folk och då vinner mitt lag matcher.

Att jag har kallat dig galning i intervjuer har också handlat om motvillig beundran. Galningar är nyttiga att ha i ett lag. Blåvitt var ju till exempel tidigare ett gäng dårar, det var deras styrka under många år.

Annons

– De hade Wernbloom, det räckte. Han är helt underbar. Tuff, rejäl, gillar att snacka. Det finns för få sådana spelare i svensk fotboll. Nu ska alla klacka och dribbla. Det behövs lite svin också.

Gick du över gränsen ibland?

– Jag har kort stubin och när den brann upp på planen blev jag tokig. I Elfsborg blev jag en gång kapad bakifrån av Kjetil Pedersen. Oftast brukade jag inte tjafsa förrän någon annan började gnälla, men nu tänkte jag att jag skulle ta honom. Så när jag fick ett läge smaskade jag honom. Då började han dumma sig. Jag tryckte upp händerna i ansiktet på honom och sedan blev vi avskickade av planen båda två. Annars har jag alltid försökt stå upp för mina lagkamrater. Och jag har aldrig skadat någon avsiktligt.

Men du behärskade även snacket på planen?

– Om någon började tjafsa hade jag inga problem med det verbala. Men jag fick många märkliga varningar. Jag kallade en gubbe »tomte« och fick gult kort. »Är tomte ett fult ord?« frågade jag domaren. »Är det inte bra att vara tomte?«

– Men det är tur att man inte spelar i dag, nu skrivs det så mycket mer om vad spelarna gör och säger. När jag spelade i Elfsborg var det två killar som hedrade mig med en hemsida. Det tyckte jag var smickrande och efter varje match sa jag vad jag tyckte där. En gång sågade jag vår målvakt Anders Bogsjö fullständigt. »Han kan inte slänga in en boll i varje match«, sa jag. Sedan skrev Aftonbladet om det. Bogsjö själv sa inte så mycket, han visste väl att han hade varit kass, men Elfsborg förklarade att jag inte fick uttala mig mer om medspelare på hemsidan.

Fanns det motståndare du respekterade?

– Krister Nordin i AIK. En gång stod det i tidningen att jag och Nordin var de tuffaste spelarna. Magnus »Ölme« Johansson respekterade jag också. Och Jocke Björklund. De sa inte så mycket, de bara smällde på.

Hur förberedde du dig inför matcher? Det har ­aldrig kommit naturligt för mig. Och min nervositet är kopplad till många saker, för jag vet vad förluster kan innebära för föreningen. Minskade intäkter, kanslipersonal som kanske förlorar sina jobb …

– Sådant funderade jag aldrig på. Det var bara att gå ut och köra på.

Svaret gör mig avundsjuk. Jag har alltid haft svårt för att bara »gå ut och köra på«. Istället måste jag pumpa upp mig själv och liksom jobba fram attityden. L-G:s förhållande till matcherna verkar ha varit mer okomplicerat.

Goda år. Med L-G – som ­tjänade 500 kronor i månaden under sin första säsong – i ­anfallet var Västra Frölunda allsvenskt under flera år. I dag återfinns hans moderklubb i division tre.
Svårstoppad. Under sina tre säsonger i Elfsborg gjorde L-G tolv mål. Dessutom stod han för en insats vid sidan av planen – genom att peka ut platsen för Borås Arena.
Knockad. Det gjorde ont att möta L-G, men hans egen kropp tog ännu mer stryk. Efter den svåra huvudskadan mot Enköping 2002 blev han aldrig samma spelare igen.

Det ringer i L-G:s telefon. »Löner«, mumlar han och trycker bort samtalet. Han driver ett rivnings­företag ihop med en annan kille. Tidigare har han arbetat som behandlingsassistent till missbrukare och elevassistent till »bråkiga ungar«. Han har också knäckt extra som dörrvakt på olika uteställen i Göteborgs innerstad.

– Rivningsbranschen, säger han och skrattar. Det passar la mig bra?

Just nu är han dock sjukskriven. Diskbråck. Det är värre än all annan smärta han har upplevt, och då har han ändå mycket att jämföra med. Spelaren vi motståndare hatade att möta var inte så snäll mot sig själv heller.

Värsta smällen fick han i en match 2002, då han var tillbaka i Västra Frölunda. Efter att ha skallat ihop med Enköpings Fredrik Ulmstedt var L-G medvetslös i 20 minuter. Han kördes till Sahlgrenska sjukhuset där han fick ligga på intensiven i två veckor. Sedan väntade en månad på en rehabiliteringsavdelning. Minnena från den perioden är få.

– Skadan var ju görtråkig, säger han. Jag kom tillbaka sedan, men blev aldrig lika bra som jag var tidigare. Men jag ångrar inte min tuffa spelstil. Vad fan ska man ångra sig för? Då blir man bara deprimerad. Nej, det är som det är, livet.

Efter ett sista försök i Gais fick L-G sluta med fotbollen 2004, 31 år gammal. Då var också fotlederna helt utslitna. Han hade riskerat men för livet om han hade fortsatt spela. Saknaden efter att spela fotboll gör sig påmind varje vår när det är fint väder, inte annars. Dessutom får han utlopp för tävlingsnerven genom sitt tränaruppdrag för Särö IK i division fem.

När jag frågar om vinnarinstinkten fortfarande finns kvar ler L-G och säger att hans fru har fått honom att lugna ner sig. I dag är han bättre på att hålla sig i skinnet och låter gärna barnen vinna när de spelar spel. Men ibland brinner det ändå till i skallen.

– När jag träffade min svåger första gången spelade vi Risk. Han hade hört att jag var hetsig. Min fru var också med och när vi spelade tyckte jag att hon bara krigade mot mig. Då blev jag vansinnig och slog näven rätt i bordet så att spelet flög en meter upp i luften. Svågern satt som förstenad. 

Han skrattar åt minnet, för att sedan bli mer all­varlig.

– Om du accepterar att förlora når du inte toppen. Vem vill vara en Cliff Barnes när man kan vara JR Ewing? Det är det jag tycker är lite fel i dag. Nu ska man kunna dribbla och göra 50 överstegsfinter innan man passar, men det där hjärtat finns inte längre.

Hur menar du?

– Jag såg Blåvitt en del förra säsongen och där finns inget hjärta. Jag saknar den där gubben som bara kör över motståndaren. Det ska man göra redan på träningen, hyvla ner några gubbar bara. Lirare behövs också, men även de bästa lirarna har kämpat stenhårt. Folk fattar ju inte det – men Zlatan, han har tränat som en dåre för att bli så bra. Talang räcker inte. Det måste göra ont också.

När vi sätter oss i bilen igen har det blivit skymning. L-G biter ihop käkarna och säger att han tänker köra mig till ett avlägset skrotupplag. Killen har humor. När jag några timmar senare sitter på tåget tillbaka till Kalmar tänker jag på hans uppväxt, på hur mycket han måste ha präglats av den och hur olik den var min egen.

Så blev vi också olika som människor, L-G och jag. Jämför bara hans självklara sätt att tro på sig själv med min ovana att alltid analysera allt minst tio gånger. Jag borde kunna lära mig något av hans inställning. Som han själv sade till mig tidigare: »Varför lägga energi på det jag inte kan påverka?« Som spelare hade vi emeller­tid en del gemensamt: den kaxiga fram­toningen, idiotin, galenskapen. Men där jag har den för att dölja en inre osäkerhet verkar L-G Carlstrand ha haft den i sitt fotbolls-DNA.

Jag återvänder till Kalmar välbehållen. L-G ville mig inget illa, ingen av hans kompisar dök upp för att plocka mig, till och med hans skräckinjagande hund visade sig vara snäll. Samtidigt kvarstår min bild av honom som en tuffing, och så mycket verkar han inte heller ha haft emot sitt rykte. En av de sista sakerna L-G gjorde innan vi skildes åt var att skoja om att han borde skriva en självbiografi. Titeln hade han redan klar: Bad boy for life.