»Man kände sig nästan som en tjuv«

Som 21-åring spelade Milenko Vukcevic med Davor Suker, debuterade i landslaget och hade anbud från Partizan Belgrad. Istället hamnade han i en liten bruksort i Värmland. Offside sökte upp en av Allsvenskans bästa importer och frågade varför han fortfarande är kvar. 

Till tonerna av Eye of the Tiger studsar Björn Starrin in på scenen i helvit kostym och luftboxas i takt med gitarriffet som dånar ut ur högtalarna. Skåde­spelaren är konferencier för senhöstens fotbollshöjdpunkt i Karlstad – Värmlands Fotbollsgala. Med hjälp av husbandet Janssons Frestelser utlyser Starrin en musiktävling. När Skandiamäklarnas bord gissar rätt på Fröken Fräken utropar han:

– Nu har vi roligt!

Ett tjugotal priser delas ut. Mittfältare, domare och eldsjälar föräras med antingen Eye of the Tiger eller ­Dallasvinjetten när de kliver upp på scenen. När den näst sista utmärkelsen ska tillkännages tystnar ­publiken. Starrin greppar mikrofonen:

Annons

– Årets tränare har genom att få andas frisk luft hittat lugnet i sig själv och fått ut det mesta möjliga av sina personliga resurser … Milenko Vukcevic!

Janssons Frestelser river av kvällens 15:e Eye of the Tiger och de 200 i publiken reser sig upp för ­första gången under kvällen. På inbjudan utnämndes Milenko Vukcevic till en av kvällens celebriteter; 38 mål på 142 matcher under Degerfors framgångsrika 90-tal har satt avtryck. När Milenko nu försynt stegar upp på ­scenen jublas det i över en minut innan han säger:

– Det här betyder jättemycket för mig. Vi har ­hittat harmonin i truppen, jag vill dela det här med hela Nordvärmlands FF.

Det var inte mycket som tydde på att Milenko Vukcevic skulle hamna på en fotbollsgala i Karlstad. Han föddes i Bosnien, men flyttade tidigt till kroatiska Beli Manastir, där han började sin fotbolls­karriär i klubben Sparta. Som 16-åring debuterade han i A-laget.

Efter sex säsonger i den jugoslaviska andra- och tredjedivisionen fick Partizan Belgrad upp ögonen för den vänsterfotade speluppläggaren. Men Milenko valde att skynda långsamt och skrev istället på för mittenlaget NK Osijek, där han blev lagkamrat med två år yngre Davor Suker. Med den blivande VM-skyttekungen framför sig nådde Milenko 20 mål och ännu fler assists på ett hundratal matcher i högstaligan, och ­belönades med sin första landskamp för det jugoslaviska landslaget. När han skulle inleda sista säsongen på kontraktet, sommaren 1991, hade Kroatien påbörjat utbrytnings­processen från Jugoslavien, och som en följd drog sig de kroatiska lagen ur ligan. Flera lag­kamrater var tvungna att fly. Själv tillhörde Milenko plötsligt ett förbund som inte längre existerade.

Med hjälp av en vän hamnade han i schweiziska FC Brüttisellen. Klubben var misskött, Milenko vantrivdes och blev därför nyfiken när agenten Vincenzo ­Morabito tipsade om ett lag på den svenska lands­bygden. Klubben låg visserligen bara i den svenska andradivisionen, men eftersom Milenko och flick­vännen Natasha levde på sparade pengar, då ­Brüttisellen inte betalat ut någon lön, tackade han ändå ja.

Redan på första träningen såg tränaren Sören Cratz att Degerfors hade kommit över »en riktig bollsnitsare«. Löpstyrkan var sämre. Cratz avslutade passet med att beordra hundrametersruscher mot anfallaren Dan Fröberg tills Milenko fick blodsmak i munnen.

Efter tio dagars specialträning debuterade han i en träningsmatch mot regerande cupmästarna IFK Norrköping. Degerfors vann överraskande med 3–0. Ulf Ottosson gjorde tre mål, Milenko assisterade till samtliga. I division ett styrde snart en fulltränad »Mille« Degerfors spel och laget gick upp i Allsvenskan för ­första gången sedan 1966.

Succén fortsatte säsongen därpå. Med ett vänsterskott gjorde Milenko Degerfors första allsvenska mål på 27 år i hemmapremiären mot Halmstad. Under sommaren fick han sällskap av två andra spelare från Balkan med betydligt större meriter – Europacup­vinnaren Dusko Radinovic och landslagsmannen Vujadin Stanojkovic. Brukslaget kvalade sig kvar i Allsvenskan och vann Svenska cupen. Milenko blev lagets bäste målskytt med tolv mål, men mest känd gjorde han sig som framspelare – först till Ulf ­Ottosson och senare till Andreas Andersson. Radinovic och Stanojkovic hade lyft Degerfors försvarsspel, men Milenkos poängproduktion var avgörande för att laget mot alla odds höll sig kvar i Allsvenskan under fyra säsonger.

 

Frukostvärdinnan på Scandic Winn i Karlstad noterar att det är extra stor beläggning på hotellet, men känner inte till fotbollsgalan som arrangerades kvällen innan. Hon var upptagen med att se Färjestad möta Timrå. Milenko anländer med ett glas grumlig apelsinjuice och hälsar glatt.

– Blev det sent i går? frågar han. Vi reste upp via Budapest, flyg till Göteborg och buss till Karlstad, så jag tog det lugnt.

Sedan 1999 är Novi Sad i Serbien »hemma« för Milenko, även om han tillbringar större delen av året i Sverige. Inför fjolåret tog han jobbet som tränare och sportchef för Nordvärmlands FF och lyfte laget till division två redan första säsongen.

– Vi har ett spännande projekt med spelare från flera olika länder. Det känns internationellt.

Han berättar att han inte visste vad som väntade när han kom till Sverige 1992. Han hade förväntat sig »mer berg och mindre skog«.

Annons

– Vi var ett härligt gäng och umgås man med killarna går det snabbare. Det var egentligen bara ett problem. Jag vaknade på hotellet av morgonljuset och stack till träningen. När jag kom till Stora Valla såg jag en klocka: 04:30. »Fan, jag drar tillbaka och sover«, tänkte jag.

Vilka är dina bästa minnen från tiden i Degerfors?

– Att alla var så trevliga och intresserade av fotboll. Hela bygden längtade efter matcherna och det var fest nästan varje gång vi ­spelade. Det tänkte jag på när vi mötte lag från ­Stockholm och Göteborg. Örgryte hade kanske 2 000 supportrar och vi, som bodde mitt i skogen, hade minst 6 000 på våra matcher.
Svenska cupen-vinsten och avancemanget till Allsvenskan var häftigast. På ett sätt är avancemanget större eftersom det nästan var omöjligt med våra resurser. I cupfinalen slog vi ju Landskrona, det var naturligt.

Din förre lagkamrat Henrik ­Berger menar att du var »en luring« på planen?

– Jag tror han menar att jag alltid hade en lösning i mitt spel, även i svåra situationer. Jag kommer ihåg en match mot Örgryte när jag väggade med Andreas Andersson. Jag fick bollen med ryggen mot deras backlinje och klackade mellan benen på mittbacken. Då gjorde Andreas inte mål, men det var snyggt gjort. Han fortsatte löpa och visste att bollen kunde komma.

Du fungerade också väldigt bra ihop med Ulf Ottosson. Varför?

– Jag har alltid försökt hitta den som är bäst placerad i straff­området. Det är den kortaste vägen till ett mål. Ulf var en fantastisk avslutare. Jag slog bollen och visste att han kom i luckan. Ibland hade jag en känsla av att jag kunde blunda och ändå hitta honom.

Samtidigt minns Milenko att anpassningen till den svenska fotbollskulturen inte var helt enkel. Mot­ståndarna visste att Degerfors spel bäst stoppades genom att de låg tätt på speluppläggaren.

– På Balkan måste man ramla för att få frispark eller straff. I Sverige behövde jag jobba för att bli av med de beteendena. Visst, man kan säga att jag föll lätt ibland. Men utlänningar blir tuffare bedömda i Allsvenskan. Det gjorde att jag ändrade jag spelstil.

En av domarna han inte kom överens med var Christer Fällström. I ett länsderby mot Örebro 1996 blev Milenko kapad av en motståndare i slutet av första halvlek. Fällström varnade Milenko för filmning.

– Han skrek: »Upp med dig!« Det var så förnedrande. Jag tog av mig tröjan och gick av planen. Nästan 10 000 hade kommit till Stora Valla för att se oss spela. Jag var riktigt förbannad. Den domaren var alltid på mig. Vi spelade på högsta nivå i Sverige och det gick inte att kommunicera med honom. Man kände sig nästan som en tjuv.

Tränare Cratz lät laget spela halv­leken ut med en man mindre. I pausen tog han Milenko till ett separat rum för att lugna honom.

– Sören lyckades övertala mig att spela andra halvlek, och det lärde jag mig något på. Men de där domar­problemen var nog det tråkigaste som hände under tiden i Sverige.

Milenkos framgångar i Allsvenskan uppmärksammades. Viborg hade scoutat honom en längre tid och i november 1996 gick Degerfors med på en flytt. Men när den danska ligan drog igång efter nyår stämde spelet inte alls. Jojolaget åkte ur högstaserien och till sommaren stod det klart att Milenko skulle lånas ut. I Göteborgs-Posten avfärdade agenten Giorgio Keller en comeback i Degerfors med att »trycket hade blivit för stort« på mittfältaren. Det skrevs om intresse från AIK, Trelleborg samt schweiz­iska och grekiska ­klubbar. Dessutom erbjöd Häcken ett fyraårskontrakt. För 30-åringen fanns det möjligheter att tjäna mer pengar, men valet föll till slut ändå på ett lånekontrakt med Degerfors. Laget sladdade i botten av Allsvenskan och trots Milenkos ankomst slutade man näst sist. Mittfältaren följde med ner i division ett och ledde laget till en andraplats innan han lämnade Degerfors sommaren 1998. Han spelade klart kontraktet med Viborg, som utlånad till Waldhof Mannheim och senare Motala.

Sedan var karriären över.

– Jag kände att jag hade hittat hem i den svenska fotbollen. Men min äldsta son skulle börja skolan och släkten flyttade till Novi Sad. Jag ville att mina killar skulle kunna träffa farmor och farfar. Så vi flyttade hem.

Milenco Vukcevic

Född: 1966

Karriär: Sparta Beli Manastir -1988, NK Osijek 1988-1991, FC Brüttisellen 1991/1992, Degerfors IF 1992-1996, 1997/98, Viborg FF 1997, SV Waldhof Mannheim 1998/1999, Motala AIF 2000.

Allsvenskan: 114 matcher och 29 mål för Degerfors. Svensk cupmästare 1993.

Gör i dag: Sportchef och tränare för Nord­värmlands FF.

Milenko lutar sig tillbaka i skinnstolen och tittar ut över foajén. Han är tillbaka där äventyret började en sommar för snart 21 år sedan. Banden till Värmland var för starka. Redan 2007 återvände han till Degerfors som tränare.
Laget låg sist i Superettan mitt i säsongen när klubbchefen Andreas ­Andersson bad Milenko ta över. Med sex raka segrar under höst­spurten lyfte Degerfors till en åttondeplats och Milenko hjälteförklarades.

– Det var väldigt stort för mig. Men det var ett tufft halvår. Man sover inte mycket när man vet hur stor fotbollen är i Degerfors.

Trots succén fick Milenko inte förlängt. När en av Andreas Anderssons tränare från AIK-tiden, Janne Stahre, presenterades som ny coach fylldes Nya Wermlands-Tidningen med arga insändare. Milenko säger att han inte kände sig sviken.

– Jag hade ju kunnat kräva förlängning under hösten, men det tänker man inte på när man har kniven mot strupen. Alla trodde att det var kört och Andreas förberedde för nästa säsong. Det var ett tufft beslut och det kostade honom jobbet när Degerfors åkte ur säsongen efter.

Hotellgästerna lämnar frukostbuffén för att checka ut. Utanför strilar regnet ner i Klarälven.

Jag frågar varför han, som trots en begränsad omgivning var en av All­svenskans bästa spelare på 90-talet, aldrig testade vingarna på högre nivå. Milenko svarar att han »nog saknade snabbheten för de stora ligorna«.

– Men det kanske var fel att inte gå till Häcken istället för Degerfors efter Viborg. Fast jag kände att Häcken inte var en klubb med samma engagemang. I Degerfors finns intresse och känslor för klubben på ett annat sätt. Jag har alltid känt mig hemma här i Värmland. Man har mer tid för varandra.

Är tryggheten viktig för dig?

– Absolut. Och den hittar man i Sverige. Mina kompisar spelade i Grekland, Bulgarien, Turkiet … Där är det en annan mentalitet. Jag har aldrig blivit lurad i Sverige. Det kanske inte är stora pengar men man får det man pratar om.

Annons

Jag påpekar att det fanns de som tjänade betydligt mer än han även i Degerfors. Radinovic och ­Stanojkovic hade mer imponerande meritlistor att visa upp vid kontrakts­skrivning.

– Det var inte bara Dusko och Vujadin som tjänade bra, säger Milenko. Vissa spelare fick mycket mer på kort tid än vi andra fick på hela året. Men det går inte att byta mot allting jag har fått tillbaka.

Han tittar upp från bordet och ler:

– Jag är ett bevis på att man inte behöver vara en landslagsspelare för att betyda något … Och kanske lyckades jag så bra just för att jag inte var lika upp­skattad på min hemmaplan.