Mellan jobb

Sedan förra sommaren har Allsvenskan stått för nästan ett tränarbyte i månaden. Offside åkte till den senaste skilsmässostaden för att följa Alexander Axén under hans första dagar som ledig på marknaden.

Det första som händer när jag kommer till Alexander Axéns träkåk i Örebrostadsdelen Rynninge är att han trycker en bilnyckel i näven på mig.

– Du kör. Jag har inget körkort. Farsan är bilskollärare.

Annons

Han gillar att slänga ur sig den typen av oväntade vändningar. Man ska inte veta var man har honom. Han är utbildad barista men dricker inte kaffe. Han gillade inte skolan men började sedan jobba i en. Han är anmäld till en fisketävling i helgen men tänker bara sitta på bryggan och dricka prosecco. Han gillar inte att träna men ränner gärna runt med sin cykel i Örebro och fångar Pokémons.

– Jag är uppe på nivå 34, säger han.

– Det säger mig ingenting, svarar jag.

– Det är brutalt. Jag är grym. Jag är bäst i laget. Eller, jag var det.

Det har gått två dagar sedan Alexander Axéns sista allsvenska match som tränare för Örebro SK. Nu leds laget av hans tidigare assistent Axel Kjäll. På ett sätt var det en odramatisk skilsmässa. Axén har länge sett en elittränare i Kjäll, ÖSK ligger på säker mark i tabellen och bredvid mig i bilen sitter en 47-åring med en telefon som ringer mest hela tiden. Axén är redan klar som gästexpert i C Mores allsvenska söndagssändningar under hösten. Flera klubbar har också hört av sig. Men ändå. Något skaver.

– Saker kunde ha skötts på ett betydligt snyggare sätt, säger han.

Vi kör längs med Svartån och förbi Grenadjärvallen där han tränade Rynninge IK i sju år. Målet med bilturen är Öhmans kök, ett bedagat lunchhak där en grupp garvade farbröder ses varje onsdag för att prata fotboll i allmänhet och Örebro SK i synnerhet. Axéns 74-årige mentor och tidigare tränare Benny Lennartsson har bjudit in honom i dag.

– Tanken är väl att jag ska berätta lite om varför det har blivit som det har blivit, säger han.

Vi parkerar bilen och kliver in på restaurangen. ÖSK-gubbarna äter pannbiff, stekt potatis och brunsås i ett privat rum. Benny Lennartsson sitter på ena kortsidan. Hans 40 tränarår i Sverige, Norge, Danmark, Schweiz och Elfenbenskusten ger honom en naturlig pondus. Så sent som i våras hjälpte Benny – som växlar boende mellan Närke och Paris – förbundskapten Janne Andersson med ett utlåtande om Frankrikes VM-kvalspelare.

– Janne var påläst, så det jag sa blev mest en bekräftelse på det han redan visste. Men efter vinsten ringde han ändå och tackade för hjälpen. Det var stiligt gjort.

De resterande karlarna i rummet är en blandning av före detta ÖSK-spelare, ledarveteraner och eldsjälar. Samtliga har svartvita fotbollshjärtan, och trots att de har läst tidningarna de senaste dagarna är det som om de inte riktigt tagit in vad som hänt. När Alexander Axén slår sig ner med sin mat behandlar de honom som om han fortfarande ledde ÖSK. Och sprutar ur sig frågor därefter:

– »Alec«, hur många poäng till tror du vi behöver för att vara säkra?

– Vem ska lägga straffarna?

– Varför är det ingen spelare som maxlöper, Alexander!?

Axén svarar tålmodigt på frågorna så gott han kan. När några av de åldrade ÖSK-supportrarna förlorar sig i en diskussion om hur Kronblomstatyn egentligen har det ute i Adolfsberg nuförtiden, harklar han sig och höjer rösten.

Annons

– Okej, gänget. Så här ligger det till …

Så berättar han om hur ÖSK:s VD Simon Åström på försäsongslägret i Portugal i februari presenterade klubbens ambition för de fyra närmaste åren.

– Jag fick höra att ÖSK skulle vara en ständig utmanare om Europacupplatserna. Och spela inför fullsatta läktare. Då kände jag: jag är tränare, inte trollkarl. Mentalt kände jag mig färdig med ÖSK redan där, men vi var nära säsongsstart, så jag körde ändå på.

Han lassar in en fjärdedels pannbiff i munnen. Torkar sig med servetten i det yviga skägget.

– För tio veckor sedan blev jag inkallad till Simon. Han tog upp tränarfrågan och de hade tittat på olika fält: ledarskap, fotbollskunskap, mediemässighet, att få hit spelare … Det var massor av bitar. Och jag hade högsta betyg på allting. Så sa Simon: »Vi vill förlänga med dig, och vi vill göra det med ett tillsvidarekontrakt.« Jag svarade att jag var väldigt osäker på att fortsätta och att jag definitivt sa nej till ett tillsvidarekontrakt. Sedan hörde jag inget på tio veckor, då jag blev inkallad igen. Då fick jag veta att de tänkte satsa på Axel Kjäll. »Vad roligt för honom och för Örebro«, sa jag, för så kände jag verkligen.

– Men du ledde ändå laget i två matcher till efter det? säger Benny.

Axén nickar.

– Det var värdelöst. Och de tyckte ju att jag skulle vara kvar hela året! Jag har kontrakt året ut men sa direkt efter beskedet att vi behövde skiljas åt här och nu. Jag sa det till Axel också: »Att jag ska vara etta hela vägen till den sista december när du redan finns i laget – det går inte. Det blir en schizofren situation för spelarna, dåligt för dig och kasst för ÖSK.« När jag också förklarade det för Simon sa han: »Då får du halva lönen!«

Nervösa gubbskratt hörs i rummet. Benny skakar långsamt på huvudet. Axén slår ut med armarna.

– Det är liksom tacken då för de här fem åren. Jag blev jättearg, sa att de pissade på mig och sådana grejer. Halva lönen? Jag var ändå snäll och tog bort nästan 100 000 av de pengar som återstod på kontraktet. Men de sa ändå nej. Och i dag, efter allt tjafs och från det sista jag sa att jag ville ha, har ÖSK tjänat 40 000 kronor. Det finns bra människor i ÖSK:s ledning, människor jag respekterar. Men slutet blev ovärdigt för mig. 40 000, vad är det i sammanhanget?

En kaffebricka och ett kakfat har ställts fram på det rektangulära bordet. Benny Lennartsson undrar om Axéns tränarkollegor har hört av sig till honom.

– Massor av samtal och SMS, säger han. Det är ju många etablerade tränare som saknar lag i dag.

– Diskuterar ni sådana här frågor när ni ses? frågar Benny. Anställningsvillkor, relationer till klubbledningar och annat?

– Snacka om att vi gör, säger Axén. Du skulle ha sett Jörgen [Lennartsson] på tränarträffen i Abu Dhabi. Han ritade diagram och gick på som fan om att vi borde ha en egen elittränarorganisation, ett fack, typ, som driver våra intressefrågor. Problemen: Hur ska den finansieras och vem ska leda den? Ditt namn kom upp, Benny. Men jag sa att du knappast har tid för det.

Benny ler.

– Det stämmer. I natt var jag till exempel ute och fiskade kräftor. Fick 110 stycken.

 

När Benny Lennartsson 1993 blev tränare för Örebrolaget BK Forward i gamla division ett hade den 22-årige Alexander Axén redan lagt av med fotbollen. Spelarkarriären i Rynninge hade fått ett trist slut ett halvår tidigare. När tränaren inför en match mot Arboga inte längre ville kännas vid att han gett Axén ledigt för att se Sveriges EM-möte med England på Råsunda stämplade den känslostyrda spelaren ut för gott. Livet var inte så tokigt ändå. Han hade »ett slappt jobb i en cykelaffär« och gott om tid till att följa favoritlagen Southampton och AIK. Hösten 1992 åkte han runt i Sverige med kompisgänget »Fyllproppers« och hejade fram AIK till klubbens första SM-guld på 55 år. Axén stod i kurvan på Malmö Stadion och skrek »får jag en son ska han heta Gary!« när ytterbacken Gary Sundgren satte det avgörande målet (det blev två döttrar istället, men hans tidigare hund hette Gary Sundgren). I Southampton smällde älsklingsspelaren Matt Le Tissier in 15 bollar för Southampton och Axén åkte över till England så ofta han kunde. Han var en fotbollsdåre utan karriär. Han hade sedan länge insett att han varken hade skallen eller fötterna för att bli en riktigt bra spelare, och ingen av de tränare han avverkat hade väckt hans intresse för att själv leda ett lag.

– Det var för mycket GIH-stuk för min smak. Allt skulle vara så gulligt och alla skulle göra samma sak. Jag hatade det.

Men Benny Lennartsson behövde en högerback. Och han var envis. Axén gick med på att åtminstone göra en provträning med Forward. Sina gamla fotbollsskor hade han slängt, så på vägen till Trängens IP stannade han till på Intersport och köpte ett par. Eftersom han inte ville uppfattas som en lyxlirare såg han till att skita ner dem riktigt ordentligt i en lerpöl utanför idrottsplatsen.

Tid över. Alexander Axén har länge drömt om att träna ett lag i favoritlandet England. »Jag skulle ta ett lag i engelska division tusen om det gick. Men även på bakgårdarna där jobbar managerna med egna staber. Man måste känna någon som känner någon för att ha en chans att slå sig in.«

– Så kom jag in i omklädningsrummet: svart bomberjacka, svarta jeans, Dr Martens och Vinnie Jones-frilla. Resten var välkammade killar i Boomerangkläder. »Här blir jag bara kvar i en träning«, tänkte jag. Men så träffade jag Benny. Han stod och skällde ut en spelare efter noter första gången jag såg honom. Han var något helt annat än vad jag var van vid.

Benny var taktiskt kunnig och genomförde kreativa träningsövningar i högt tempo. Men ännu mer gillade Axén att den nya tränaren inte såg olika personligheter som en nackdel för ett lag. Att han var rak och temperamentsfull gick också in på pluskontot.

– Jag hade rätt dåligt rykte i Örebro vid den här tiden, säger Axén. Benny sket totalt i det. För honom var det ointressant om man var punkare, kommunist eller anarkist – så länge man gjorde nytta på planen fick man vara hur som helst. Grejen är att alla tränare säger så här. Men när det kommer till kritan tycker nio av tio att det är jobbigt med karaktärer som sticker ut för mycket.

Hur stack du ut?

– Jag var syntare i svarta kläder. Tokig i England. Snackig, lite uppkäftig ibland kanske. Hände det någon skit i tonåren fick jag ofta skulden – trots att jag var killen som hjälpte mina fulla kompisar hem. Och på fotbollsplanen gjorde jag vad jag kunde för att få övertag. I vår första riktiga träningsmatch med Forward var jag högerback mot ÖSK. Mot mig hade jag Jörgen Andersson, en svinsnabb ytter. Han spelade i mössa, så varje gång det kom en crossboll drog jag ner mössan över ögonen på honom. »Sluta, Alec!« gnällde han. Jag höll på så i en hel halvlek.

Efter två säsonger i Forward var Axén ändå trött på att spela rollen som småful högerback i division ett. Det ville Benny inte acceptera. Varje kväll när Axén kom hem från jobbet blinkade den röda lampan ilsket på telefonsvararen. Ofta hade Benny lämnat flera meddelanden och när den jagade spelaren tryckte på knappen roades han av tränarens olika taktiker.

Piiip: »Alec, var i helvete håller du hus? Ring upp mig nu!«

Piiip: »Tjena, det är Benny. Hur mår du? Du kan väl vara bussig och ringa mig när du hör det här.«

Piiip: »ALEC!!! Sluta larva dig nu!«

En vinterkväll sprang han på Benny i videobutiken. »Du måste komma tillbaka, jag har ingen högerback«, sade Benny. »Bara om jag får träna B-laget«, svarade Axén.

Annons

Benny gick med på det och för Axén var det den stora grejen, att själv få testa att leda. En av hans första matcher som B-lagstränare var borta mot IFK Norrköping. Han skällde ut såväl domaren som hemmalagets coach Sören Cratz. Efteråt skämdes han. För att förekomma kritiken ringde han direkt upp Benny och berättade vad som hade hänt. Han räknade med en uppläxning men fick istället beröm. »Bra!« sade Benny. »En tränare måste vara engagerad.«

Hans första riktiga tränaruppdrag kom i division fyra-laget Hovsta IF. Inspirerad av sina brittiska förebilder klädde sig Axén i kostym på matcherna. På träningarna gav han order på engelska. Hovsta hade inte en enda utländsk spelare i laget.

– Jag var totalt övertänd. »Put it in the fucking channel!« skrek jag när vi skulle rensa bort bollen. Jag spelade in engelska Monday Night Football på VHS och visade för spelarna. Och jag hade jättelånga matchgenomgångar. Trodde att jag visste allt om allt.

Skrämde du inte bort spelarna? Ni låg ändå i fyran.

– Man skulle kunna tro det, men de flesta gillade att jag var engagerad och lade så mycket tid på dem. Jag fick 35 000 kronor för ett helt år men behandlade Hovsta som om det vore en storklubb. Vi blev tidigt kallade »poplag« och fick säga nej till spelare efter ett tag. Jag använde 59 spelare i B-laget och 39 i A-laget. Helt sjukt.

Hade du som ambition att ta dig till eliten?

– Jag hade till och med en tydlig karriärplan: tre år i fyran, tre i trean, tre i tvåan, upp i Superettan och sedan Allsvenskan. Så blev det inte riktigt.

 

Vi sitter på Alexander Axéns veranda. Hans döttrar, Agnes och Lilly, är i skolan. Bedlingtonterriern Elvis hoppar upp i hans knä när telefonen ringer. Det är Expressen som vill ha en kommentar om det kommande extraknäcket i C More. Medan han svarar på reporterns frågor funderar jag på hans karriär. Efter Hovsta ledde han division två-laget Rynninge i sju år, innan Benny Lennartsson (mest för att vara schyst, tror Axén) tog med honom som assistent till norska Start. Det blev biljetten till eliten. Efter det: assistent till Sixten Boström i Örebro, huvudtränare i Gais och så ÖSK igen.

Och nu: mellan jobb. Det är en situation han delar med många av sina kollegor. Kombinationen av Bosmandomens svallvågor och svensk fotbolls plats i näringskedjan gör att kontinuitet på spelarsidan knappt finns längre. En tränare som på upptaktsträffen får frågor om den stundande säsongen vet att hans trupp troligen kommer att genomgå stora förändringar under sommarens transferfönster. Ändå står han där och maler på som om hans lag vore konstant: »Vi har en bra mix av ungt och gammalt, vi kan bli farliga i år.«

Om långsiktighet på spelarsidan är en utopi borde den rimligen bli ännu viktigare på ledarsidan, där förutsättningarna är bättre: svenska tränare får ytterst sällan chansen i en bättre liga. Uefas så kallade »benchmarkingrapporter« visar också att anställningstrygghet och kontinuitet på tränarposten generellt sett blir högre ju längre norrut i Europa man kommer. De senaste säsongerna pekar emellertid på en förändring. Sverige är inte uppe i grekiskt avverka-tränare-tempo, men siffrorna är ändå anmärkningsvärda. Räknat från sensommaren 2016 har Allsvenskan bjudit på ungefär ett tränarbyte i månaden.

Ta till exempel omgång 22 i årets serie och försök att inte bli snurrig. AFC Eskilstuna, som sparkade Pelle Olsson, ska upp och möta Östersund. Halmstad, som dumpade Janne Jönsson, tar emot Mikael Stahre – ny för säsongen i Häcken. På Tele2 är det derby mellan Hammarby, som ersatte Nanne Bergstrand med Jakob Michelsen, och AIK, där Rikard Norling förra året tog över efter den kickade Andreas Alm. Kalmar, som fockade Peter Swärdh, besöker Elfsborg där Magnus Haglund i våras överlevde ett spelaruppror. Örebros nye tränare Axel Kjäll ska mäta sig med Magnus Pehrsson, som tog befälet över Malmö i vintras sedan guldmakaren Allan Kuhn skickats hem till Danmark. Gif Sundsvall, som bröt med Roger Franzén för ett år sedan, har bortamatch mot Sirius. Och på Gamla Ullevi ska IFK Göteborg, som sparkade Jörgen Lennartsson, spela mot Djurgården där Özcan Melkemichel är inne på sitt debutår.

Inte i någon av omgångens matcher möts två personer som lett sina lag i två hela säsonger. Har tränarna i Allsvenskan plötsligt blivit väldigt mycket sämre, eller vad är det frågan om?

När Alexander Axén talat färdigt med Expressen berättar han att Jörgen Lennartsson håller på att sy ihop en Londonhelg åt några av de arbetslösa tränarna. Förutom Axén och Lennartsson ska Peter Swärdh och Pelle Olsson troligen med. Europa League på torsdagen, Championship på fredagen, nattklubb på lördagen och Premier League på söndagen. Senare i höst ska Axén också göra ett studiebesök hos Millwall FC. Om han inte får nytt tränarjobb före dess förstås. Så kan det mycket väl bli. Tränarkarusellen (som även innefattar Superettan, där sex lag har bytt tränare hittills under säsongen) innebär också att lediga jobb dyker upp titt som tätt. Axén har redan kontaktats av en klubb i Superettan. Han har också träffat »en större svensk klubb« för ett samtal om en annan roll än tränarens.

– Jag var livrädd att telefonen skulle bli tyst när jag bröt med ÖSK, men det ringer från alla möjliga håll. Det är klubbar, mediebolag, någon ringde och undrade om jag ville börja sälja lägenheter.

»Kollegor blir offrade till höger och vänster. Man får inte ta in nyförvärv, men så kommer det en ny tränare och då går det plötsligt bra att värva ett helt gäng.«

Han ler och skakar på huvudet.

– Det är ganska knäppt egentligen. Jag har alltid stått nära spelarna jag tränat, har nästan sett dem som mina barn. Och från en dag till en annan är man plötsligt borta. Jag tjatade som fan på Petteri Forsell för att få honom till ÖSK. Så kommer han hit på sommaren och ett par veckor senare bara: »Hej då, Forsell!« Klart att man känner sig lite dum då.

Har svenska tränare blivit sämre?

– Nej. Jag tycker tvärtom att många håller hög klass. Men det svenska tränarsystemet är speciellt. I många andra länder har de mycket tydligare rollfördelningar, en svensk tränare förväntas vara duktig på allt: på träningsfältet, som matchcoach, på att jaga spelare, på att attrahera sponsorer, på att hantera medier … Ändå bedöms vi helt efter matchresultaten. Det är ingen som bryr sig om att jag i Gais sålde spelare för 58 miljoner och köpte för fyra. Problemet är att de som är sämst i Sverige bestämmer.

Vad menar du?

– Styrelserna.

Han tar en klunk bubbelvatten. Han brukade dricka tre liter Coca-cola om dagen, innan en chockad läkare mätte hans levervärden och gav honom omedelbart läskförbud.

– Det är inte dåliga tränare, det är inte dåliga spelare – men alltför många klubbar drivs på ett dåligt sätt. Mitt typexempel är Halmstad. De ville [2011] ha Pelle Olsson som tränare. När han sa nej tog de Pep [Clotet Ruiz]. Det är svårt att hitta två så olika tränare. Hur tänker man då som styrelse? Man tappar identiteten helt. Halmstad har inte hämtat sig än.

Det är ju ett extremexempel, och ett rätt gammalt dessutom.

– Ja, men det är för dåligt på många ställen. Jag vet att jag minskar mina chanser att få ett bra jobb när jag säger det här, men det är så det är. Tyvärr. Självklart finns det bra exempel också. När jag skrev på kontrakt med ÖSK sommaren 2014 sa jag till dem: »När jag slutar ska ni redan veta vad ni vill ha istället. Sätt igång med det jobbet direkt så ni inte står där med fingret i luften och känner vem som verkar het för tillfället.« Och det verkar de faktiskt ha gjort nu med Axel. Men många av mina tränarkollegor kan vittna om att det är inkompetent på många ställen.

Pratar ni tränare om sådana frågor när ni träffas?

– Jättemycket. Flera av dem som är arbetslösa nu vacklar om de ens vill vara tränare längre. Att det inte är värt det.

För att?

– Det är en ohållbar situation just nu. Kollegor blir offrade till höger och vänster. Man får inte ta in nyförvärv, men så kommer det en ny tränare och då går det plötsligt bra att värva ett helt gäng.

Hur går det till när tränare är på anställningsintervju?

– Ofta vet inte styrelsen vad den är ute efter. De kan säga till mig: »Vi vill ha dig!« Och när jag frågar varför kan de svara: »Du är så rolig i intervjuerna.«

Så kan det väl inte vara?

– Du skulle bli förvånad. Jag har pratat jättemycket med tränare om hur det är. När Peter Gerhardsson var som hetast lämnade han flera jobbintervjuer redan efter första frågan. Du skulle bli förvånad, jag lovar dig.

Men om du satt på en beslutsstol i en klubb som söker tränare, skulle du inte också tänka: »Vilka av dem vi känner till är lediga?«

– Jo, jag förstår allt det där. Men så kommer vi till vad man vill. Säg att arbetsbeskrivningen är att satsa på egna, unga spelare och försöka hänga kvar – för att kanske sikta på topp sex år tre. »Okej«, säger tränaren. »Jag köper den beskrivningen.« Men så går det dåligt i början, det blir tryck från både medier och supportrar. Och så glöms det bort att den ursprungliga ambitionen faktiskt bara var att hänga kvar första året. Tydlighet är superviktigt. Ett bra tips till en tränare är också att vara med på styrelsemöten, det var jag alltid i ÖSK. Då blir avståndet mellan ledning och tränare kortare.

Är du säker på att du vill fortsätta vara fotbollstränare?

– Nej, det kan jag inte säga. Då hade jag sökt jobb under tiden i ÖSK när jag visste att jag var på väg bort. Men för mig handlar det mer om att jag är trött på att springa i ett ekorrhjul. Jag har ju varit relativt länge i mina allsvenska klubbar.

Hemmapappa. När man ser Axén med en telefon ska man veta att nio av tio samtal förblir obesvarade. Det var värre förr: »En kväll när jag var ute med hunden överhörde jag ett samtal mellan två personer i området. De pratade om en man som satt fastklistrad i sin telefon. Vad var det för dåre? Ja, det var förstås jag.«

Hur ser det där ekorrhjulet ut?

– När jag hade ÖSK fick jag ofta höra: »Han är dålig på våren och bra på hösten.« Jaha, och varför var jag det? För att jag hade bättre spelare på höstarna! Det är inte svårt att träna bra spelare, men i mars ville ingen från de större lagen spela hos mig. Sedan märkte de att de inte fick speltid och så kom de till mig, spelade jättebra – och fortsatte till nästa ställe. Så stod jag där på våren och fick börja om igen. Jag orkar nog inte ta ett sådant jobb en gång till. Om Sundsvall ringer, om Jönköping ringer … nej.

För att det blir samma sak fast på annan plats?

– Ja. Jag ska hitta billiga spelare, göra dem bra, sälja dem vidare, hitta nya billiga spelare och till slut studsar bollen fel och så åker man ut. Som det känns nu är jag trött på den tillvaron.

Sedan kommer du ändå stå där om ett tag och behöva ett jobb.

– Så är det ju. Men jag vill ha en plats där jag ser en utveckling. Det behöver inte vara Malmö FF, men det ska finnas en framtidstro. Kalmar hade varit ett jätteintressant jobb för mig. Där skulle det gå att göra grejer. En Superettanklubb hörde av sig häromdagen och jag blev jätteglad! De bad nästan om ursäkt när de kontaktade mig, som om de inte var sexiga nog, men i den klubben finns både utvecklingspotential och grymma träningsförutsättningar.

Egot kräver inte att få synas på den högsta nivån?

– Absolut inte. Tidigare tänkte man så, men i dag känns det viktigare med en miljö som är utvecklande. Fan, vissa kvällar tar jag cykeln till ett flicklag som tränar här borta och hjälper till med lite övningar. Det fanns en tjej där som var så trött på att hon aldrig fick upp bollen i luften när hon sköt. Jag visade att hon behövde ändra stödjebenets position. Hon testade och nötte – och till slut fick hon upp den. Fatta lyckan i det ögonblicket! Där snackar vi utveckling. Tyvärr kan man ju inte leva på att träna knattelag.

 

Tre allsvenska klubbar har tagit tydliga kliv framåt de senaste säsongerna: Jönköping, Sirius och Östersund. Det är också de tre klubbar i serien med längst kontinuitet på tränarbänken. Jimmy Thelin fanns redan i J-Södra när han fick A-lagsansvar 2014. Kim Bergstrand kom till Sirius 2012. Graham Potter anlände till Jämtland ännu ett år tidigare.

Det går förstås att göra detta till en hönan-eller-ägget-diskussion: Har de nått framgång för att de fått tid på sig, eller har de fått tid på sig för att de har nått framgång?

Men det finns en sak till som förenar dem. Ingen av dessa tre tränare har någon sportchef över sig. Potters titel är »manager« och han har en nära relation till ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg. Bergstrand är tränare och sportchef. Thelin är tränare med »sportsligt ansvar direkt under styrelsen«. Samtliga har kort avstånd till personerna som håller i yxan.

Så var det också i IFK Norrköping 2014, när klubben låg på nedflyttningsplats i Allsvenskan med fyra omgångar kvar. Tränaren Janne Andersson var ifrågasatt av både supportrar och journalister, men fick ändå jobba vidare. Norrköping hängde kvar, säsongen efter blev de svenska mästare och ett halvår senare var Andersson svensk förbundskapten. Hade han varit på väg till VM med Sverige nu om han i snålblåsten 2014 inte hade haft en kompis i Pekingordföranden Peter Hunt?

Det är ingen slump att Alexander Axén såg till att vara med på ÖSK:s styrelsemöten så ofta han kunde. Det slutade ändå med skilsmässa, men han fick åtminstone inte sparken. Han fick en ny arbetsbeskrivning och till den sade han nej.

 

När kvällen kommer till Örebro tar vi en taxi in mot stan. Några av Axéns gamla ÖSK-spelare vill bjuda honom på middag för att tacka för tiden som varit.

– Jag vet inte hur många som kommer, säger han i taxin. Fem stycken kanske. De har ju träning i morgon och de har trots allt en ny tränare nu.

Han gissar kraftigt fel. Nästan hela ÖSK:s A-trupp dyker upp på restaurang Boulebar: nyckelspelare, reserver, nyförvärv. Till och med den nyinflyttade Petteri Forsell sitter där och ler i en hårdrocks-t-shirt. Nordin Gerzić, som Axén coachade redan under Rynningeåren, ger sin tidigare tränare en highfive och berättar att han redan beställt mat åt honom.

– Jag tog typ biff.

– Det blir kanon, Nordin.

Han slår sig ner bredvid Nahir Besara, den offensive mittfältaren som har gjort nio mål i år. Besara lockades till Örebro förra sommaren efter ett år i Turkiet. Mycket tack vare tränaren, berättar han.

– Han visar ett sådant engagemang för sina spelare. Han slåss för oss, förstår du? Det är bara att titta på hur många som är här i kväll.

Besara vänder sig mot Axén, som precis har fått in en öl.

Sista kramen. ÖSK-anfallaren Kennedy Igboananike tar farväl av sin gamla tränare. Axén: »Jag har aldrig fattat varför det skulle vara dåligt att stå sina spelare nära. Ju bättre jag förstår dem, desto större chans har jag att utveckla dem. Det viktiga är att vara rak i alla lägen.«

– Vad ska du göra nu?

– Jag vet faktiskt inte, säger Axén. Det är faktiskt sant. Det kanske blir mer TV, det kanske blir ett annat lag, det kanske blir något helt annat.

– Du kan bli nya Fader Fouras i, vad heter det, Fångarna på fortet! Du är smart ju. Och har ett bra skägg.

Axén garvar. Den nigerianske anfallaren Michael Omoh kommer fram och klappar honom på axeln.

– Thank’s for everything, coach.  

– Thank you, Michael. Just stay focused and hungry and something great will come up.

– Yeah. I’ll do that, coach.

Näst på tur är den 22-årige mittfältaren Ferhad Ayaz. Han ler klurigt och säger:

– Vet ni varför flaskan ramlar hela tiden?

Vi skakar på våra huvuden.

– Den är full! Erkänn, rätt bra?

Axén nickar glatt och berättar att Ayaz har fått i uppgift att varje vecka läsa upp en gåta för resten av laget. Bakgrunden är att spelaren själv tidigare hade svårt att fatta tränarens usla vitsar. Axén kunde säga: »Var är det varmast i ett rum? I hörnet, för där är det 90 grader.« Varpå spelaren svarade: »Men är det inte varmare i mitten?«

– Sedan blev det en grej, säger Axén. »Hur ser man att en bil kommer från Polen?« »Registreringsskylten!« »Nej, på lacken.« »På lacken? Varför då? Man ser det väl på registreringsskylten?« »Ja, så klart, men det är en gåta, Ayaz. På lacken, polacken, fattar du?«

Stora skratt kring bordet.

– Han är en jättefin kille. Och han har verkligen utvecklats med gåtorna. Hans första var: »Vad är en rödbeta? En potatis med högt blodtryck!« Han är förstås inte främst i ÖSK för att bli bättre på gåtor, men genom att prata inför grupp, gärna på ett lättsamt sätt, utvecklas man som människa. Jag kommer att sakna honom. Fan, jag kommer att sakna dem alla.

Kvällen rullar vidare, Axén bjuder på tankar och historier från sin tränarkarriär. Ytterst sällan handlar de om matcher eller mål. Istället berättar han om ett ansträngt parti Jenga i den tidigare Gaisordföranden Christer Wallins sommarhus, om hur intelligent Álvaro Santos var, om en spelare som väckte honom mitt i natten och frågade om han kunde få en mountainbike, om att svenska ytterbackar inte kan försvara längre, om materialaren som »inte hade materialansvar«.

Det är en glad men städad krogkväll och en efter en droppar spelarna av. Innan de går stannar de till hos Axén för att ge honom en kram eller ett handslag. Ögonen glänser till ibland, det syns att han är rörd. Den siste han pratar med är mittbacken Michael Almebäck, som kör sin tidigare tränare hem till Rynninge.

 

Nästa morgon vräker regnet ner över Örebro. Axén, som har bytt gårdagens smårutiga Ben Sherman-skjorta mot en annan smårutig Ben Sherman-skjorta, skyndar in på Vasa konditori och beställer en krämbulle. Den är stor som en straffpunkt, han äter den med kniv och gaffel. Som en maträtt.

– Det var fint i går, säger han. Att så många skulle komma, det trodde jag aldrig.

Jag säger att jag har svårt att se honom lämna elittränaryrket. Umgänget med spelarna i går gjorde det tydligt vilken energi och glädje han får av att verka i ett lag. Vi ägnade en hel eftermiddag åt att diskutera jobbets negativa sidor. Sedan kom kvällen med en påminnelse om allt det andra, allt det härliga.

Han nickar mellan tuggorna.

– Varför håller man på? Jo, för spelarna och supportrarna. Alla fantastiska karaktärer jag har fått träffa och lära känna. Det är värt väldigt mycket. Man kan prata om titlar hit och dit men …

Han trycker in en rejäl krämbullebit i munnen.

– Jag kommer ihåg när jag var i Gais, höstderbyt mot Blåvitt 2011. Vi vann med 1–0. Erik Johansson gjorde målet. Han är noll intresserad av fotboll, var ny i stan och bodde på hotell. När han kom till lobbyn efter derbyt var det massor av gaisare där som bar honom på kungastol och sjöng för honom. »Varför gjorde de så?« frågade han mig senare. För honom var det obegripligt att hans mål kunde betyda så mycket för andra människor. Och i samma lag fanns Fredrik Lundgren, som visste precis allt om symboliken i att besegra Blåvitt och bli bäst i stan. Spännvidden som finns mellan spelarna i ett lag, den är så jädra häftig att jobba med.

Det var det Benny Lennartsson lärde dig en gång i tiden?

– Ja. Det är märkligt, men det finns en massa grejer jag aldrig vågat fråga honom om. Varför jobbade han så hårt för att ha mig i Forward, trots att jag var en ganska lat och begränsad spelare? Varför gav han mig B-laget när jag aldrig tidigare hade tränat ett lag? Varför tog han med mig till Norge när ingen där visste vem jag var?

Vad tror du själv?

– Vi talade samma språk. Och kanske triggades han av att jag hade dåligt rykte? Ofta är det sådana spelare som jag själv går igång på. Du tycker det är roligt att jag inte dricker kaffe fast jag är utbildad barista, att jag saknar körkort trots att farsan är bilskollärare. Men jag har alltid varit lite motvalls. Säger någon »det här blir nog för tufft« vill jag klara den grejen. Säger någon »det här är lätt, Alec, det klarar du« vill jag skita i det. Det ska man kanske tänka på när man undrar varför det blev som det blev med ÖSK.

Det är en och en halv vecka kvar till Axéns första allsvenska söndag i C Mores TV-studio. Med tanke på hans frispråkighet borde han vara som gjord för uppgiften. Han kan också tänka sig att »göra mer TV« om responsen blir positiv. Samtidigt fortsätter telefonen att ringa om andra förslag.

– Jag ska träffa en klubb på tisdag, säger han.

För att vara arbetslös har du det rätt bra ändå.

– Ja, allt gnäll måste ses i sitt sammanhang. Precis efter att brytningen med ÖSK blev offentlig var jag skakis och sov dåligt i två nätter. Men redan nu känner jag mig fine. Oavsett vad som händer framöver kommer det på ett eller annat sätt att finnas fotboll i mitt liv. Och det är ju egentligen det enda jag har drömt om.

Alexander Axén 

Född: 15 oktober 1970

Tränarkarriär: Hovsta IF 1998–2000, Rynninge IK 2000–2007, IK Start (assisterande) 2007, Örebro SK (assisterande) 2008, Gais 2009–2012, Örebro SK 2013–2017 (spelarutvecklare första året).

Bästa allsvenska placering: Femma med Gais 2011.

Andra jobb: Järnvägsläggare, cykelreparatör, elevassistent.

Hobby: Titta på politiska debatter.

Udda merit: Årets syntare i Örebro 2008.

Typiskt uttryck: »Jag kan få tokspel på sånt där!«