Poängjakten

Tanken var att BK Häckens Daleho Irandust skulle gå från duktig till bäst den här säsongen. Men när det inte blir som man tänkt sig, vad gör man då?

När en tidigare Benficaspelare med 27 A-landskamper, två EM-turneringar och 370 seniormatcher bakom sig pekar i en kastrull i Bravida Arenas pressrum, då tittar man i kastrullen. Och man lyssnar när han gör en liknelse mellan Daleho Irandust och de spruckna wienerkorvarna som flyter runt i det grumliga vattnet. 

– Jag vet själv hur det är, säger Anders Andersson. Jag var lite för snäll för mitt eget bästa. Jag var länge spelaren som – om det fanns en korv kvar – gav den till en lagkamrat. »Ta den du«, kunde man säga även om man var hungrig. Irandust måste ta den där korven själv oftare. 

Om 20-årige »Dalla«, som alla kallar Daleho Irandust, stått bredvid eftermiddagens expertkommentator på C More hade han nickat instämmande. För en vecka sedan stod han jämte sin lagkamrat Paulinho på Falcon Alkoholfri Arena och gjorde sig beredd för att ta en frispark mot Falkenbergs FF i den 66:e matchminuten. »Den här släpper jag inte«, tänkte han. Han sade det också till sin brasilianska lagkamrat. Läget var perfekt för Dallas vänsterfot. Några sekunder senare såg han Paulinhos högerfot skruva iväg bollen, över muren och in i mål. 

Annons

Han får höra att han måste bli mer »avgörande« nästan dagligen. Han vet det. Det räcker inte att flyta fram på fotbollsplanerna i Allsvenskan eller att smeka mjuka yttersidor med sin vänsterfot längre. Det är så klart roligt att återkommande få höra att man har »något speciellt« och att folk »blir glada av att se honom spela fotboll«. Men han vet att det inte är nog, han måste ta sig själv till nästa nivå. Han måste göra fler mål och fler assist. Men hur gör man det i praktiken? Det är lättare sagt än gjort, har han börjat förstå. 

 

Mot Djurgårdens IF inleder Dalla, precis som i omgången innan, som Häckens offensiva centrala mittfältare – bakom Jeremejeff, med Paulinho och Yasin på varsin kant. Häckens tränare Andreas Alm vet fortfarande inte vilken som är Irandusts bästa position. I teorin är det som »tia« med hans »avancerade spelförståelse« och den »konstnärligt tilltalande« vänsterfoten som kan »göra saker som man som tränare aldrig kan lära ut«. Samtidigt upplever Alm att Dalla ibland har gjort sina bästa matcher från högerforwardsplatsen. Där får han mer tid på sig med bollen, utrymmena är inte lika trånga och han kan enklare skära in med den där vänsterfoten som räddade en poäng i 1–1-premiären borta mot Malmö FF. 

Efter 15 minuter har Dalla rört bollen tre gånger, i totalt ett fåtal sekunder. Slår man upp »svårt att komma in i matchen« i fotbollsklichéuppslagsverket syns en bild på Daleho Irandust från dagens match. Alm kallar till sig Irandust och strax därefter byter han och Yasin position. 

Skillnaden blir marginell. Ett avslut från snäv vinkel som Djurgårdens målvakt Vaiho enkelt räddar, ett par försök till genomskärare som stoppas av motståndarnas försvarare och … inte så mycket mer. I omklädningsrummet i halvtidspausen säger Alm åt Irandust att han ska bytas ut till den andra halvleken. 

Det här var inte planen.

Daleho Irandust

Född: 4 juni 1998

Spelarkarriär: Balltorps FF –2012, Gais 2013–2015, BK Häcken 2016–

A-landskamper/mål: 2/0

 

Rafat Irandust vaggar fram och tillbaka mellan sin vänsterfot och protesfoten på högerbenet i hallen hemma i lägenheten i Balltorp. Han har precis dammsugit golven, ett resultat av den rastlöshet han känner när hans hustru Badry inte är hemma. På TV:n i vardagsrummet vevas kurdiska nyheter medan tevattnet sjuder i köket. Det är lite oklart vad familjen Irandust ska äta senare ikväll, rutinerna kastas omkull när Badry är bortrest.

Just nu är hon i sin hemby i Kurdistan för att hälsa på sin syster. Rafat hade gärna följt med, men sedan flykten till Sverige 1986 har han inte vågat återvända till sitt hemland. Han förlorade sin fot i kriget där han slogs för vad han själv förklarar var »en gerillarörelse som kämpade för rättigheter och värdighet«. 

Annons

Dalla har från sin pappa och sina släktingar många gånger hört berättelserna om Saddam Husseins och Iraks försök att utrota kurderna, och ju äldre han blir, desto mer intresserad är han av dåtidens krig och nutidens oroligheter. Det har gått elva år sedan han själv var i Kurdistan, men nästan dagligen pratar han med sin moster Wajiha. Och varje månad skickar han pengar till henne. När han i höstas gjorde 2–0-målet mot IFK Göteborg i Häckens 4–1-vinst lade han upp en bild på sig själv på Instagram där han pekar upp mot himlen. Till bilden skrev han: »Khale aya ara tu bi« – »Moster, det här är för dig«. Han vet hur jobbigt hennes liv är jämfört med hans eget. Är det inte jordbävningar så är det de återkommande översvämningarna som gör att hus rasar och människor omkommer.  

Varje gång jag träffar Dalla tar det inte lång tid innan han börjar prata om sin familj och släktens förflutna. Hur stolt han är över sin kurdiska bakgrund, hur glad han är över att han hade turen att få så snälla och uppoffrande föräldrar och hur viktigt det är för honom att lyckas som fotbollsspelare för att kunna hjälpa sin släkt ekonomiskt. 

– Jag vill också visa kurder att vi visst kan lyckas, säger Dalla från sin plats på köksbänken där han har hoppat upp och satt sig. Jag känner att det ibland finns en viss … mentalitet bland kurder. Jag kan höra att vi kurder inte har »framgång i blodet«. Det är kanske allt som kurderna tvingats gå igenom som gjort att man tänker så, men det är ju bara skitsnack. Det är faktiskt en drivkraft jag har, att ge lite hopp till andra kurder. Det är dags att döda den där myten. 

Support. Pappa Rafat missar aldrig en hemmamatch med Häcken och ses ofta på Bravida Arena, vankande fram och tillbaka i gången bakom pressläktaren, alldeles för nervös för att kunna sitta stilla bredvid Badry.

Rafat nickar, linkar ut i vardagsrummet och sjunker ner framför TV:n. Dalla berättar om hur hans pappa valt bort bröllop och fester för att han själv eller lillsyrran Chian behövt skjuts till en fotbollsträning, om alla timmar som hans pappa lagt på att i minusgrader halta efter bollar som sonen skjutit över olika målställningar och om alla gånger hans mamma anpassat sin matlagning efter konstiga träningstider och nya kostvanor.  

– Jag har en sådan respekt för min mamma. Hon gick aldrig i skolan men vet ändå så mycket om livet. För henne handlar allt om att man ska vara ärlig, ordentlig och snäll. Hon var den i familjen som tyckte det var jobbigast av alla när jag lämnade Gais för Häcken, hon klarar inte av svek. 

Han skrattar. 

– Du vet, när jag spelar Fifa och tappar det och inte mamma är hemma, då kastar jag kontrollen i byrån.

Han reser sig upp och visar märkena i den svarta byrån från de tre handkontroller som gått sönder när han spelat Fifa. 

– När hon är hemma, då kastar jag inget. Det vågar jag inte. Hon är en wonder woman, på riktigt alltså. Man kan komma hem efter att ha varit borta någon timme så har hon flyttat en stor byrå helt själv, städat hela lägenheten och lagat värsta middagen. 

När Dalla fyllde sex år bestämde hon och Rafat att de skulle flytta från området Bergsjön i östra Göteborg. 

– Vi tänkte på barnens framtid, säger Rafat. Att de skulle få de bästa förutsättningar som finns. Bergsjön var bra, men också tufft. Det är inte så lätt där. 

En släkting bodde i Balltorp – ett naturskönt område i Mölndals kommun med golfbana och motionsslingor – någon mil söder om Göteborg. Så familjen flyttade också till Balltorp. Daleho fick direkt en bästa kompis i jämnårige Aran Mahmoud, och de båda började spela fotboll för Balltorps FF. Det tog inte de båda pojkarna mer än fem minuter att gå till fotbollsplanen från sina bostäder. 

– Jag får ibland frågan om det hade gått lika bra för mig om jag hade bott kvar i Bergsjön, säger Dalla och syftar på att Bergsjön nästan alltid nämns i negativa sammanhang. 

– Man kan ju aldrig veta, men med mina föräldrar har jag svårt att se att vi skulle ha blivit så annorlunda. 

Han berättar om utmaningen som hans pojklagstränare i Balltorp gav laget när de var i tioårsåldern. Killarna skulle tävla om en valfri fotbollströja från »vilket lag i världen som helst«. De skulle få sina namn tryckta på ryggen och Dalla hade siktet inställt på en Real Madrid-tröja. Tränaren gav spelarna ett program att följa på fritiden, där de fick poäng när de bockade av olika övningar.

– Jag gjorde alla, ordentligt och noggrant. Fuskade inte överhuvudtaget och lämnade förväntansfullt in stencilen. Men då hade nästan alla andra redan lämnat in, med ännu högre poäng än jag. Det var … alltså fan! De fuskade ju! Men det fanns inte i mitt huvud att man kunde fuska. 

Dalla säger att han inte var någon supertalang som yngre, knappt bäst i sitt lag. Han var inte typen som gjorde 13 mål i var och varannan match. Ofta kände han däremot att motståndarna hade minst en spelare som var bättre än han själv. 

När Dalla och Aran var elva år ville de ändå lämna Balltorp för en mer elitsatsande förening. De förstod trots allt att de var duktiga, men kanske ännu mer begrep deras föräldrar att sönerna önskade fler schemalagda träningspass. De älskade fotbollen, de var ute sju kvällar i veckan på grusplanen i kvarteret tills det blev mörkt, de hängde på Förbovallen tills de blev bortkörda av vaktmästaren. Så de provtränade med Gais i några dagar. Gais tackade nej.  Året efter testade de igen, den här gången välkomnades de. 

– Jag och Aran … det är svårt att beskriva det. Vi var så målmedvetna i allt vi gjorde, vi var ute och löptränade som tioåringar här i skogen, vi satt och gjorde läxorna tillsammans. Vi var ordentliga i allt vi gjorde. Vi drömde båda två om att bli så bra det bara gick och lade ner så många timmar. Kanske var det ändå det som gjorde att jag lyckades och de andra spelar typ i division fem i dag. Jag hade en vilja som var annorlunda. 

Han ringer Aran, som precis som Dalla fortfarande bor kvar hemma hos sina föräldrar. 

– Vad gör du? frågar Dalla.

– Pluggar, svarar Aran.

– Ska du med ut på en promenad?

Vi tar på oss skorna och traskar ut i vårsolen. Dalla pekar på en brunn i asfalten. 

– Där körde vi alltid »Bollen på burk«, säger han. 

Några meter senare:

– På grusplanen där spelade vi ofta.

Annons

Runt hörnet och förbi en liten gräsplätt:

– Där kunde vi också spela. 

In i skogen:

– Där var jag och löptränade en hel del. Varv efter varv. 

Det händer fortfarande att han går ut och lirar med barnen i kvarteret, men det blir tyvärr allt mer sällan. Däremot släpper han ogärna bollen på sin lediga tid. Han berättar att han häromdagen var ute och gick med sin mamma. Precis som när han var liten hade han med sig en boll. Så där gick en 20-årig allsvensk spelare med en boll vid fötterna, bara för att det blir roligare att promenera då. Och precis som när han var liten och rullade en boll fram och tillbaka på golvet i lägenheten rullar han i dag, timmarna innan han åker till en träning eller en match, en boll på sitt rum. »För att få in känslan«, som han säger. 

Aran stegar mot oss. Han är snart klar med sitt andra år på Chalmers där han läser till maskiningenjör. Fotbollen har han återupptagit efter något års uppehåll med spel i division fem. 

Dalla säger:

– Han styr och ställer i Balltorps A-lag.

Förbovallen. Aran och Daleho vet inte hur många tusen timmar de har hängt på Balltorps fotbollsplan. »Jag kunde stå i ett hörn och dribbla runt för mig själv medan Aran stod och nötte ­passningar mot ett plank. Vi kunde hålla på så där enformigt i evigheter.«

Dalla påstår att Aran var den bättre av de båda, men att Aran hamnade på efterkälken när Dalla flyttades upp till Gais U17-lag och bästisen fick vara kvar med de jämnåriga. Aran bryter upp i ett leende när han hör det:

– Dalla var bättre än jag hela tiden. Då kanske jag inte tänkte så, men i dag förstår jag ju det. Han hade den där extra talangen eller viljan som jag nog saknade.  

– Eller turen, flikar Dalla in.

Aran ler. 

– Visst, när han lämnade mitt lag tappade jag suget en aning. Det var tungt. Jag saknade honom. Vi var så vana att alltid ha varandra. Han kom med i pojklandslagen och jag … äh, det blev som det blev.  

Vi når konstgräset på Förbovallen. Ingen boll är medtagen i dag. Dalla behöver vila inför nästa match. Och Aran behöver plugga. Så vi står i mittcirkeln och pratar. De berättar om gymnasietiden, hur de fortsatte att sporra varandra till att få högsta betyg på naturvetenskapliga programmet. 

– Det var jobbigt ibland för Dalla, säger Aran. När han gick till Häcken och tränade allt mer, samtidigt som det blev mer och mer i skolan. 

– Morgonträning, skola, eftermiddagsträning, äta, plugga kemi, sova, fortsätter Dalla. Varje dag i flera år. Det var jobbigt i perioder. Min syrra går också naturprogrammet nu, och hon fattar inte hur jag klarade av det. Inte jag heller ibland, men jag säger åt henne att man måste kämpa, även om det inte alltid är så lätt eller roligt. Så är det med fotbollen också. Det är lite frustrerande just nu. Men man får aldrig ge upp. Det vet jag. Jag har det hemifrån. Från mamma och pappa. 

 

Daleho Irandust vill vara bäst i allt han gör. Det betyder också att han vill vara bäst i Allsvenskan. Ett annat mål är att bli utlandsproffs. Men en sak i taget, tänker han. Det går inte att skynda på somliga saker, det har han redan hunnit lära sig. 

Men han gör de saker som han tror kan hjälpa honom på vägen: han vilar så mycket det går mellan träningar och matcher (»jag spelar Fifa eller kollar på film med min flickvän«) och han har sedan snart ett år helt slutat äta godis och kakor. Han kan inte minnas sin senaste pizza eller kebab. Han har bytt pastan inför matcherna mot ris och lax eftersom han »vill se om det gör skillnad«. Han har aldrig smakat en droppe alkohol, aldrig snusat eller rökt, »inte ens vattenpipa«. 

– Ibland kommer jag hem till mamma och pappa och säger: »I dag tog jag en cigarett.« De bara skrattar och går därifrån. De vet att jag är den siste som skulle göra det. 

Han vet också att han, när han är som bäst, inte är långt ifrån de bästa. Men jämnheten saknas, han måste göra poäng mer regelbundet för att vara tillfreds med sig själv. 

Ibland måste han bli påmind om hur snabbt allting har gått. När den allsvenska säsongen 2017 sparkade igång hade han inte ens ett seniorkontrakt med BK Häcken. När den var över hade han skrivit under ett A-lagskontrakt på fyra och ett halvt år, startat i 16 matcher och gjort två mål och fem assist. Dalla blev igenkänd på stan, allt fler journalister hörde av sig och personer från Irans fotbollsförbund kontaktade familjen (men fick snabbt veta att det inte var aktuellt att representera Iran). 

När Dalla inledde säsongen 2018 gjorde han det med andra krav på sig själv. Han hade tagit studenten, hade erfarenhet från en hel allsvensk säsong och fotboll var hans heltidsjobb. Fram till sommaruppehållet startade han nio matcher. Det blev noll mål, noll assist. Där och då kändes det som »en katastrof«. Men snart gick det uppåt igen. När serien fortsatte efter VM i Ryssland gjorde han fyra mål och sex assist. Han blev uttagen till landslagstruppen som åkte till Doha i januari och var enligt dataplattformen playmaker.ai – som Fotbollskanalen och programmet »Fotbollslabbet« använder sig av – en av Allsvenskans fem bästa spelare 2018 utifrån sina aktioner och prestationer. Därmed gick han ännu en gång in i en ny säsong med höjd kravbild. Nu skulle han bli dominant, en nyckelspelare. Då kom smärtan. Tidigt i januari började de nedre regionerna i magen att värka. Det högg till strax ovanför ljumsken och kunde stråla ut på höger sida mot höften. Han missade en veckas träning, två veckor … Han besökte läkare och specialister. Till sist fick Dalla besked om vad som var problemet: en inflammation i symfysen, som är placerad längst ner i bäckenbotten. Läkaren ordinerade en spruta och Häckens ledarteam beordrade rehabilitering. Först två veckor före den allsvenska premiären kunde han löpa fullt ut och medverka på samtliga fotbollspass. Han hade missat i princip en hel försäsong.

I den första omgången 2019 åkte Häcken till Malmö. Malmö FF ledde med 1–0 när Irandust byttes in i den 74:e matchminuten. Två minuter senare fick han bollen från Alexander Jeremejeff och gjorde en snabb riktningsförändring för att sekunden senare placera bollen intill Johan Dahlins vänstra stolpe. Mål omedelbart efter att inte ha spelat en match på mer än tre månader – och på bortaplan dessutom, något han inte lyckades göra under hela fjolårssäsongen. »Nu jävlar«, tänkte Dalla. 

Fyra matcher senare, med starter i tre av dem, har han haft totalt tre avslut på mål. Noll mål, noll assist. Man behöver inte heta Rafat eller Badry för att se på Dalla att han är frustrerad. 

 

När Häckens sportchef Sonny Karlsson ombeds berätta om Daleho Irandusts utveckling tar han upp Dallas tandställning, den som försvann i vintras:

– Från en dag till en annan gick han från att vara den lilla killen med den stora talangen till att vara en vuxen man med förväntningar på sig, säger Karlsson. Det är en fin balansgång, men jag tror att Dalla å ena sidan mentalt behöver lämna talangsnacket och ha nya förväntningar på sig själv, samtidigt som han inte ska stressa om målen eller assisten uteblir. Han är fortfarande ung och allt måste inte hända över en natt. Även om jag vet att han själv vill det. 

Sonny tittar ut på Häckenspelarna som springer runt utanför fönstret till hans kontor på Gothia Park Academy. Solen skiner och tränare Alm avbryter tvåmålsspelet för att flytta runt på sina spelare. 

– Dalla är en snäll kille, säger Sonny. En bra, smart kille och en fantastisk fotbollsspelare. Jag förstår vad folk menar när de säger att de blir glada av att se honom spela fotboll. Under alla mina år här i Häcken har bara en spelare så tydligt haft det där oväntade i sig och det var John Chibuike. Dalla har också det, man vet aldrig vad han ska göra med bollen. 

Sonny Karlsson kliar sig i skäggstubben.

– Det han behöver nu är att vara frisk och få en massa matcher utan avbrott. Jag kan känna att han blir lite fundersam när han inte har flytet, att han kanske börjar tänka lite väl mycket. 

Där ute i solen springer också Rasmus Lindgren, Häckens lagkapten. Han menar att Dalla befinner sig på en egen nivå när han är som bäst, och säger att han ser saker i Dallas spel som håller hög internationell nivå. Drivet med bollen i hög fart, kontrollen på små ytor, tillslaget med vänsterfoten … Dessutom har han hunnit förstå att Dalla är extremt ambitiös, vilket inte heller skadar. Men liksom Sonny Karlsson märker han också att Dalla funderar en del, att han i perioder när motståndarna gör det svårare för honom har en tendens att försvinna från spelet. Med sina egna erfarenheter från bland annat Ajax och totalt tolv år utomlands försöker Lindgren ibland prata med Dalla om att han inte ska oroa sig, att det är helt normalt för yngre spelare. Och Lindgren tycker sig märka att han nu ser en ännu mer bestämd Irandust, att han utstrålar ett lugn som inte fanns där för ett år sedan. 

Förtroende. Under Andreas Alms första säsong i BK Häcken, 2018, valde han att i 27 av 30 matcher starta med Irandust. I elva av matcherna spelade han samtliga minuter.

Träningspasset avslutas och spelarna lunkar mot omklädningsrummet. Jag letar upp Andreas Alm. När han fick höra att jag skulle skriva om Irandust var hans första reaktion: »Han har ju mer publicitet än prestationer.« Nu utvecklar han:

– I min generation kallar man det för flärd, men jag vet inte om de yngsta förstår vad det betyder. Med flärd menar jag att man lätt blir bländad av Dalla när han spelar. Det är liksom »wow«. När han är i form spelar det ingen roll om han spelar i Superettan, Allsvenskan eller någon av de större ligorna i Europa, de sakerna han kan göra med bollen fungerar oavsett nivå. Hans fot kan ta honom till ytor som jag som tränare inte ens kan föreslå. Det är det som är så kittlande med hans spelartyp. Det är faktiskt magiskt att se honom ibland. 

Men …

– Han har en sådan oerhörd elegans i sig, men hans stora utmaning är att det också ska leda till poäng. Att göra de där sakerna som nästan bara han kan, men att de resulterar i mål eller en avgörande passning oftare. Att utstråla »jag tar hand om detta« när andra har det jobbigare, att ännu snabbare och ännu oftare bli avgörande. Han måste lämna det här »lovande«-facket nu. 

Hur gör man det som spelare?

– Ja du … Genom att göra fler poäng? Han har som sagt alla egenskaper som behövs, han är en jävel på att löpa också, uthålligare än de flesta. När han bestämmer sig för att springa är det inte många som slår honom. Jag känner att jag mystifierar honom nu, men skit i det. Han har unika spetsegenskaper. 

Pratar du med honom om något annat än att han ska göra fler poäng och bli mer avgörande?

– Jag upplever att han brottas med ett par andra saker, som säkert hänger ihop. Han är hård mot sig själv och kan nästan dra ner sig själv. Det »inre samtalet« får han jobba med hela tiden. Jag kan säga »fan vad bra du var!« till honom och så säger han »äh, det var inte så bra«. Han får inte alltid energi av sig själv. Han måste också utveckla det som pågår under en match, att själv se och förstå det taktiska. Han blir lite uppslukad av nuet i perioder och jag har sagt att han inte får utvärdera sig själv under en match, det gör vi efter slutsignalen och mellan matcherna. 

Jag berättar för Dalla vad hans tränare, sportchef och lagkapten sagt om honom. Han nickar och tar in orden.

– Jo, de har väl rätt. Jag är sjukt självkritisk, så har det alltid varit. Jag jobbar mycket på att bli bättre på att verkligen lyssna när jag får beröm, men att vara självkritisk är något som jag bara är. Det leder också till bra saker. Jag blir inte bekväm någon gång, jag vill bara ha mer och mer. Det var så i skolan, det är så med fotbollen. Men det kan bli en bättre balans, absolut. 

Finns det något konkret exempel på när du varit väl hård mot dig själv?

– Typiskt var när vi vann mot IFK Göteborg med 4–1. Jag hade gjort ett mål och en assist, men när jag byttes ut var jag inte alls nöjd. Jag hade slarvat när de gjorde sitt enda mål och var skitarg på mig själv efteråt. I dag är det lite annorlunda, jag jobbar på de där sakerna. 

Hur gör du det? 

– Det är några fysiska förändringar faktiskt som hänger ihop med min kroppshållning. Jag har tränat en del extra i gymmet för att få en bättre hållning. Vänner har sagt att jag ser negativ ut på planen ibland, att man kan se det på hur jag går och så. Men det är nog på väg att bli bättre. För någon vecka sedan sa vår fystränare att han hade märkt skillnad på mig, att jag inte längre utstrålar trötthet även om det är sent i matcherna, att det ser ut som om jag har energi kvar. Det är sådana saker som kan göra skillnad, motståndarna ska inte tro att jag är trött. Även om jag är det. 

Och hur försöker du utvecklas mentalt?

– När jag började spela matcher i Allsvenskan kunde jag nog tänka: »I dag ska jag bara göra mitt bästa.« Nu tänker jag mer: »I dag ska jag vara bäst.« Det kanske låter ytligt och mest som tomma ord, men det handlar mycket om hur man tar sig an matcherna och förberedelserna till en match. Jag ska gå ut på planen och vara inställd på att avgöra. Och om jag får vara helt ärlig: jag vet att jag kan vara den spelaren. 

Hur vet du det?

– Det har varit tillräckligt ofta som jag bara flutit fram i matcher, känt att ingen kan stoppa mig. Jag har full kontroll i höga hastigheter. Det är svårt att beskriva det utan att låta … Man bara känner det. Så jag vet att jag har det i mig, jag måste bara bli mer avgörande i mina aktioner. Jag kan inte leva på snygga dragningar och en lyftning över en ytterback. Det måste leda till poäng. 

Handlar det även om att du ska bli mer egoistisk?

– Absolut. Jag har alltid fått höra att jag hellre lägger en passning än tar ett avslut, och så har det nog varit också. Om passningen leder till ett bra avslut är det ju inga problem, men många gånger skulle jag faktiskt kunna leta efter avslutet själv. Jag måste bli mer som Paulinho i straffområdet. Han tittar knappt efter medspelare, han har redan bestämt sig för att sätta bollen i mål. Jag måste också bli bättre på att signalera till mina lagkamrater att jag vill ha ännu mer boll. Som det blev mot Djurgården får det inte bli, att jag knappt är med i spelet de första 15 minuterna. Alm tyckte att jag var överallt och ingenstans, och han hade rätt. 

Jag är nyfiken på hur man gör rent praktiskt för att förändra en sådan situation.

– Det sitter mer i huvudet än i benen. För något år sedan tänkte jag nog mest frustrerande tankar när sådant inträffade: »Varför spelar de inte mig?« »Varför får jag inte bollen?« Nu vet jag att det är upp till mig själv att förändra det. Jag måste utstråla ansvar när det blir så, att mina lagkamrater vet att om jag får bollen så händer det något. Vet de det, ja då får jag bollen oftare också. 

Meritjakt. Daleho Irandust har inga seniortitlar. Hans finaste utmärkelse är än så länge utnämningen som bästa ­spelare i Gothia Cup 2016, då han gjorde två mål och en assist i finalen som Häcken vann med 5–0.

Var spelar du helst: centralt som offensiv mittfältare eller på kanten? 

– Jag vet inte än. Det är olika utifrån vilket motståndet är. Vänsterkanten är inget för mig, jag är ingen inläggsspelare överhuvudtaget. Slår jag ett inlägg är det hårt, längs med marken. Jag vet inte när jag senast slog ett högt inlägg. Men högerkanten kan jag uppskatta, där får jag mer tid och har oftast bara en ytterback att ta mig förbi. Just i Häcken, med de spelartyper vi har i dag, upplever jag att jag passar bäst som »tia«. Jag tycker att jag ger fler alternativ i anfallsspelet där. Men än en gång: om jag har den positionen måste jag bli mer avgörande. Jag förstår vad Alm pratar om. 

Hur frustrerande är det att du jobbar så hårt utan att det riktigt lossnar?

– Det är irriterande och jobbigt. Jag har startat i flera matcher nu och blivit utbytt utan att ha gjort några poäng. Jag blir besviken och arg när jag ser att jag ska gå ut. Men det är Alm som bestämmer och jag förstår ändå varför han gör som han gör. Jag var borta hela vintern och måste ha tålamod. Förra våren när det inte lossnade lärde jag mig mycket. 

Som vad? 

– Att poängen kommer när de kommer. Ju mer jag tänker på att det inte lossnar, desto svårare gör jag det för mig själv. Det är onödigt att tänka på det, men svårt att inte göra det. Ska jag någon gång komma utomlands måste det synas mer i statistiken att jag är bra. 

Hur känner du inför en match nu jämfört med för ett år sedan när du också var frustrerad? 

– Det är ändå skillnad. Då kunde jag ligga på mitt rum i flera timmar och göra ingenting. Man byggde upp en dålig energi i kroppen. I dag försöker jag hitta på saker före matcherna. Det kan vara att gå på en promenad, hänga med farsan eller min flickvän, ta en sväng med bilen. 

Hur ser du på att lämna Allsvenskan? 

– Det är så klart ambitionen. Ekonomiskt är det skillnad och utmaningen är också lockande. Hur långt kan jag komma? Det vill jag veta. Men jag är realist, jag förstår att jag behöver visa upp mig mer. Och jag är inte den som kommer att nappa på vad som helst bara för att pengarna erbjuds. Kina och Dubai och sånt … det är inget för mig. Vad ska jag göra där? Jag kommer att vara extremt noga innan jag tackar ja till något. Jag är så med allt jag gör, inget är förhastat. Ska jag köpa något velar jag hur länge som helst. 

Vad säger din agent om intresset för dig?

– I vintras ville jag veta hur det såg ut, så jag frågade. Jag tänkte att Holland kanske var något för mig, en mellanklubb där hade kunnat vara rimligt om allt känns rätt. Men det var noll intresse. Ingenting alls. »Va fan?« tänkte jag. Och det har inte förändrats, jag har inte hört ett ord från någon annan klubb. Men ska jag vara ärlig så handlade det nog mer om att få bekräftelse än att jag kände att det är dags att lämna Allsvenskan. 

Söndagen den 28 april är det ny hemmamatch på Bravida, den här gången mot AFC Eskilstuna. En ny chans för Daleho Irandust att göra poäng, en ypperlig möjlighet för BK Häcken att vinna efter två raka uddamålsförluster mot Djurgården och AIK. Andreas Alm har försökt förbereda Dalla på AFC:s förväntade fysiska försvarsspel genom att i omklädningsrummet strax före avspark smyga upp bakom honom och dela ut en överraskande handflata i Dallas nacke. När Irandust hoppade till sade Alm att det är precis så det kommer att vara för honom ute på planen.

Mycket riktigt: när matchen blåses i gång tar det en minut innan Dalla får sin första smäll. Han tar emot bollen med ryggen mot mål och skarvar den elegant förbi sig i farten – men stoppas när en AFC-spelare medvetet drar undan benen på honom. Frispark till Häcken.

Irandusts inledning är bättre än mot Djurgården, han är involverad i spelet på ett annat sätt från sin utgångsposition som tia. Han får sånär fram ett instick till Paulinho i straffområdet i andra minuten. I den nionde drar han i väg ett hårt pressat skott som styrs ut till hörna. En kvart senare har flytet avtagit för Dalla, och Alm signalerar för ett positionsbyte med Nasiru Mohammed. Dalla kliver ut på högerkanten. 

Så har det sett ut den första femtedelen av den allsvenska säsongen – både för Häcken och för Daleho Irandust. Lovande stundtals, frustrerande i övrigt. Varken succé eller katastrof. 

Jag tittar på Dalla. Han försöker komma in i spelet igen: när AFC:s backlinje rullar runt bollen mellan varandra pressar Dalla bollhållaren. Troligen förstår han att det är mer eller mindre förgäves eftersom han får så lite assistans av sina lagkamrater som hellre faller hemåt. Men det handlar om att sända ut rätt signaler. 

Missad chans. I omgången efter ­AFC-matchen vinner BK Häcken med 1–0 mot Gif Sundsvall. Daleho Irandust missar matchen på grund av halsont. Därmed står han kvar på ett poäng efter att en fjärdedel av den allsvenska säsongen är spelad.

Det står 0–0 på matchtavlan när domaren blåser för halvtidsvila. Dalla känner att det hänger i luften, snart kommer Häcken att göra mål. Han vill så gärna vara den som ligger bakom det. Och han får möjligheten. Alm väljer att plocka ut Mohammed, inte Irandust. In kommer Ahmed Yasin. 

I den 61:a matchminuten uppstår läget. Dalla fångar upp bollen på egen planhalva, driver framåt med Paulinho och Jeremejeff framför sig. Kontringsläget är bra, de är i numerärt överläge. Jeremejeff visar att han vill ha bollen mellan de två hemåtrusande försvararna. Dalla slår bollen med sin vänster. Passningen är för lös och en AFC-fot kommer emellan. Majoriteten av de 2 095 åskådarna ger ifrån sig ett besviket läte. Dalla tittar ner i konstgräset. Två minuter senare gör Adam Andersson 1–0. Yasin står för assisten. Då kommer skylten upp vid långsidan. Det står »19« på den. Irandust rör sig långsamt mot ersättaren Mervan Celik. Han vet att han inte gjort sin bästa match, men nu, när AFC måste gå framåt, vet han också att matchbilden passar honom ännu bättre. En meter innan han når Alm tittar han upp på sin tränare. 

– Varför? frågar Dalla när Celik har sprungit in. 

– Konkurrensen är som den är, svarar Alm. Det vet du. De andra behöver också få chansen. 

Dalla stannar upp i någon sekund och tittar på Alm. Sedan går han långsamt mot avbytarbåset och sjunker ner på en av stolarna.När matchen är över har Häcken gjort ytterligare två mål.